Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET SEPTEMBER 2012

 Ett brev från Grekland

En predikoresa till Europas sydligaste utpost

En predikoresa till Europas sydligaste utpost

DE IMPONERANDE bergstopparna på Kreta försvinner sakta bakom oss när båten sätter kurs mot en liten platå som kämpat sig upp ur Medelhavets djup. Vi är 13 personer på båten som ser fram emot att få predika på ön Gavdos, som bara ser ut som en liten prick på kartan. Gavdos ligger faktiskt så långt söderut som man kan komma i Europa.

Det är en varm sommardag, och vi trodde nog att vi skulle få en behaglig resa. Men det dröjer inte länge förrän häftiga vindbyar piskar upp vattenytan och båten kastas omkring som en liten kork på havet. Jag blir sjösjuk och tänker på Bibelns berättelse om aposteln Paulus som råkade ut för en våldsam storm i samma vatten för många hundra år sedan. På den tiden kallades den här ön Kauda. (Apostlagärningarna 27:13–17) Jag hoppades att vi skulle komma fram helskinnade till Gavdos.

Kap Tripiti är den sydligaste platsen i Europa.

Till sist får vi syn på vår destination, en stenig ö med klippor som störtar rakt ner i havet. Det är en ganska platt ö, och högsta punkten ligger bara 300 meter över havet. Gavdos är ungefär 26 kvadratkilometer och täcks till största delen av tallskog och täta buskage. På en del platser växer stora enar ända ner till vattenbrynet.

Längre tillbaka hade ön närmare 8 000 invånare. Men i dag bor det mindre än 40 personer här året runt. Här verkar tiden ha stått stilla. Last- och tankfartyg passerar ofta längs kusten, men det är inte så lätt att ta sig till själva ön. Det finns bara en färjeförbindelse från Kreta, och den är ofta försenad eller inställd på grund av dåligt väder.

Vi har åkt till Gavdos för att dela med oss av något positivt och uppmuntrande – ett säkert hopp om en ljus framtid och möjligheten att få vara fullkomligt frisk och leva för evigt. När båten lägger till är vi ivriga att få komma i land och sätta i gång.

När vi kommer fram har vi kastats av och an på havet i fyra och en halv timme, och våra bleka ansikten skvallrar om att resan till Gavdos inte var vidare behaglig. Men efter en tupplur och en kopp kaffe kvicknar vi till igen. Innan vi börjar  besöka människor pratar vi lite om Paulus resa och ber en innerlig bön.

Öborna är vänliga och gästfria. De vill gärna att vi kommer in och sätter oss, och de bjuder ofta på något att dricka. Vi berättar om de goda nyheter som Bibeln innehåller, men vi hjälper också till praktiskt när det behövs. En broder som är elektriker pratade till exempel med en kvinna på hennes arbetsplats och såg en möjlighet att hjälpa henne. Hon blev mycket glad och ville gärna ta emot den litteratur vi erbjöd. Hon berömde oss också för vårt förkunnararbete. En annan kvinna sa uppskattande: ”Det måste vara Gud som leder ert arbete, inte människor. Det förstår man när ni kommer till den här ensliga ön.”

Det var många som tyckte om den bibliska litteratur vi hade med oss. En man som fick Vakttornet och Vakna! ville ha mer litteratur för att ha något att läsa under vintern. En annan man ville dessutom ha tidskrifter som han kunde lägga fram i sin affär så att kunderna fick något att läsa. Vi fick hans adress, så nu kan vi skicka nya tidskrifter varje månad. En familj blev förvånad över att deras lilla ö nämns i Bibeln. De tog också emot tidskrifterna.

Sarakinikobukten med byggnaden där de förvisade bodde, och i förgrunden en tavla till minne av dem.

Det är väldigt roligt med sådana här positiva erfarenheter, men för några av oss väckte resan till Gavdos sorgliga minnen. En gång i tiden förvisade man människor hit för deras politiska åsikter, och vid Sarakinikobukten ligger deras bostadshus fortfarande kvar. Ett Jehovas vittne, Emmanuel Lionoudakis, var i exil här under senare delen av 1930-talet som straff för att han predikade. * På den tiden beskrevs Gavdos som ”en karg ö som bara frambringar dödliga skorpioner, en plats där många ... har dött av svält, undernäring och sjukdomar, en plats som med rätta har kallats dödens ö”. Lionoudakis fick fiska för att få något att äta, men han var också fullt verksam med att predika för de andra fångarna. Han var det enda vittnet som förvisades hit. När hans dotter, svärson och barnbarn fick se den plats där han bodde 70 år tidigare blev de mycket rörda. Han är ett föredöme för oss alla i att vara lojal och aktiv i den kristna tjänsten.

För dem som satt fängslade här var Gavdos inte direkt något turistparadis. Men vi möttes av mycket värme och vänlighet överallt på ön när vi predikade det här veckoslutet. Vi fick lämna 46 tidskrifter och 9 broschyrer. Vi ser verkligen fram emot att besöka våra nya vänner igen!

Vi hann knappt blinka innan det var dags att åka hem igen. Men vädrets makter var emot oss. Vi skulle ha åkt klockan fem på eftermiddagen, men avgången blev inställd. Vi gick ombord vid midnatt och var beredda på en jobbig överfart. Men det dröjde till klockan tre innan båten lade ut, och efter att ha kastats omkring fem timmar på ett stormigt hav kom vi fram till Kreta. Vi var helt utmattade och knäna skakade när vi fick fast mark under fötterna igen, men vi var glada över att ha gjort Jehovas namn känt på Gavdos. (Jesaja 42:12) Alla i gruppen höll med om att resan var värd besväret. Sjösjukan har vi snart glömt, men de fina minnena från den här ön kommer vi alltid att bära med oss.

^ § 11 Emmanuel Lionoudakis levnadsskildring finns i Vakttornet för 1 september 1999, sidan 25–29.