Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet  |  februari 2012

 Hur man kan få en lycklig familj

När tron inte längre är en självklarhet

När tron inte längre är en självklarhet

När ungdomar växer upp går många i sina föräldrars fotspår när de väljer trosuppfattningar och religion. (2 Timoteus 3:14) Men alla gör inte det. Vad gör du om ditt barn börjar ifrågasätta din tro? Den här artikeln tar upp hur Jehovas vittnen hanterar den situationen.

”Jag vill inte tillhöra samma religion som mina föräldrar längre. Jag känner för att lämna den.” – Cora, 18 år. *

DU TVIVLAR förmodligen inte på att du har fått lära dig sanningen om Gud. Du är övertygad om att Bibeln lär människor det bästa levnadssättet. Och det är helt naturligt att man vill försöka ge sina barn samma värderingar. (5 Moseboken 6:6, 7) Men tänk om ditt barn med tiden tappar intresset för andliga frågor? * Och tänk om barnen börjar ifrågasätta de trosuppfattningar som de tyckte var så självklara som små? (Galaterna 5:7)

Utgå inte ifrån att du är misslyckad som förälder om det skulle hända dig. Det är många saker som spelar in. Men något som är viktigt att komma ihåg är: Hur du hanterar den här situationen kan avgöra om ditt barn kommer att få en starkare eller en svagare tro. Om du förklarar krig mot ditt barn i den här frågan, kan du nästan vara säker på att inte gå vinnande ur striden. (Kolosserna 3:21)

Det är mycket bättre att följa aposteln Paulus råd: ”En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, kunna behärska sig.” (2 Timoteus 2:24) Hur kan du visa att du är ”kvalificerad att undervisa”, om ditt barn är ifrågasättande?

Tänk ett steg längre

Försök förstå vad som ligger bakom ditt barns tankar och känslor. Till exempel:

  • Känner han sig ensam i församlingen? ”Jag ville ha kompisar, och jag fick flera nära vänner i skolan. Det hindrade mina andliga framsteg i  åratal. Jag tappade intresset för andlighet, för jag hade fel slags vänner. Och nu är det mycket jag ångrar.” – Lenore, 19 år.

  • Saknar han självförtroende och tycker att det är svårt att försvara sin tro? ”När jag gick i skolan drog jag mig för att berätta om min tro för mina klasskompisar. Jag ville inte att de skulle tycka att jag var en religiös mes. Alla som var annorlunda blev utstötta, och jag ville inte råka ut för det.” – Ramón, 23 år.

  • Är han rädd att inte klara livet som kristen? ”Det känns som Bibelns löfte om evigt liv finns längst upp på en brant stege, och jag har inte ens klivit upp på första pinnen. Den där stegen känns väldigt långt bort. Bara tanken på att ta första steget gör att jag nästan hellre vill sluta tro.” – Renee, 16 år.

Prata om det

Vad är det som ditt barn oroar sig för? Det bästa är att fråga! Men undvik till varje pris att samtalet spårar ur så ni börjar gräla. Följ i stället uppmaningen i Jakob 1:19 att ”vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede”. Bevara lugnet. Visa ”allt tålamod” och använd dig av ”all undervisningskonst”, precis som du gör när du pratar med någon utanför familjen. (2 Timoteus 4:2)

Om ditt barn inte längre vill följa med på mötena i församlingen, försök då komma underfund med om det är något annat som ligger bakom. Men ha tålamod. Man vinner ingenting alls på ett sådant här resonemang:

Sonen: Jag känner inte för att gå på mötena längre.

Pappan: [argt] Vadå inte känner för det?

Sonen: De är ju bara tråkiga!

Pappan: Är det så du känner för Jehova? Tycker du han är tråkig? Jaha, det var ju synd för dig! Men så länge du bor hemma så följer du med, vare sig du vill eller inte!

Gud förväntar sig att föräldrar undervisar sina barn om honom och att barnen lyder sina föräldrar. (Efesierna 6:1) Men du vill naturligtvis att barnen ska göra mer än bara blint följa dina andliga rutiner och motvilligt följa med till kristna möten. Du vill förstås att de ska följa med av egen fri vilja och ha en egen drivkraft.

Det blir lättare att nå hjärtat om man förstår de egentliga orsakerna till att en tonåring tänker på ett visst sätt. Då hade konversationen ovan ha kunnat låta så här i stället:

Sonen: Jag känner inte för att gå på mötena längre.

Pappan: [lugnt] Varför känner du så?

Sonen: De är ju bara tråkiga!

Pappan: Ja, att sitta ner i ett par timmar kan vara tråkigt. Vad tycker du är jobbigast?

Sonen: Jag vet inte. Jag vill hellre göra något annat.

Pappan: Känner dina kompisar likadant?

Sonen: Jamen jag har ju inga kompisar längre! Sebastian har flyttat, så det finns ingen kvar. Alla andra har kul, det är bara jag som är utanför.

 Pappan i den här tänkta situationen lyckas få sin son att berätta hur han känner. Han får då inte bara reda på det verkliga problemet, att sonen känner sig ensam, utan bygger också upp ett förtroende så att de kan prata vidare. (Se rutan  ”Ha tålamod!”)

Med tiden inser många unga att om de tar itu med det som hindrar dem att utvecklas andligen, känner de sig oftast mer bekväma både med sig själva och med sin tro. Ramón, den unge man som citerades tidigare, fasade för tanken att berätta för sina klasskompisar att han var kristen. Men han upptäckte att det inte var så farligt som han trodde, inte ens när han blev retad. Han säger:

”En gång var det en kille i skolan som pikade mig för min religion. Jag blev nervös, och det kändes som hela klassen lyssnade. Då kom jag på att jag skulle vända på frågan i stället och fråga honom vad han trodde på. Jag blev förvånad när jag märkte att han blev mer nervös än jag! Det gick upp för mig att många andra unga också har en tro, men de har inga argument. Jag kan åtminstone förklara vad jag tror på. Och faktiskt, när det handlar om att prata om sin tro, så är det mina klasskompisar som borde känna sig osäkra, inte jag!”

PRÖVA DET HÄR: Fråga ditt barn hur det känns att vara kristen. Finns det några fördelar? Och vilka är nackdelarna? Är fördelarna så pass stora att man kan leva med nackdelarna? Hur då, i så fall? (Markus 10:29, 30) Låt din tonåring skriva ner sina tankar på ett papper i två kolumner – den vänstra för nackdelarna och den högra för fördelarna. Att få se sina tankar konkret på papper gör det enklare att se vad som är problemet och komma fram till en lösning.

Ditt barns tankeförmåga

Föräldrar och experter har sett hur barns tänkesätt skiljer sig från tonåringars. (1 Korinthierna 13:11) För små barn är det mesta svart eller vitt, medan tonåringar resonerar mer abstrakt. Ett barn nöjer sig med att Gud skapade allt. (1 Moseboken 1:1) Men en tonåring kanske brottas med frågor som: ”Hur vet man att det finns en Gud? Hur kan en kärleksfull Gud tillåta ondskan? Är det verkligen sant att Gud alltid har funnits?” (Psalm 90:2)

 Du kanske oroar dig för att sådana frågor innebär att ditt barn har fått svagare tro. I stället är det kanske tvärtom. Det kan betyda att han gör framsteg. Trots allt kan det vara viktigt att ifrågasätta och få svar för att kunna utvecklas andligt sett. (Apostlagärningarna 17:2, 3)

Dessutom lär sig tonåringen att använda sin ”tankeförmåga”. (Ordspråksboken 3:21 22) Som ett resultat kan han ”fatta vad bredden och längden och höjden” är i den kristna tron, på ett sätt som han inte kunde göra som barn. (Efesierna 3:18) Nu är det hög tid att hjälpa din tonåring att analysera sin tro så han kan få en fast grund att stå på. (Ordspråksboken 14:15; Apostlagärningarna 17:11)

PRÖVA DET HÄR: Gå tillbaka till grundläggande ämnen, till frågor som ni kanske har tagit för givna. Be honom tänka över frågor som ”Vad övertygar mig om att Gud finns? Vad har jag för bevis för att Gud bryr sig om mig? På vilka sätt är det alltid till fördel att lyda Guds lagar?” Undvik att tvinga på dina barn din egen uppfattning. Försök i stället hjälpa dem att utveckla en egen övertygelse. Då blir det lättare för dem att känna sig säkra i sin tro.

Hjälp dina barn att få en stark tro

Bibeln berättar om den unge mannen Timoteus som hade känt ”de heliga skrifterna” från sin ”tidiga barndom”. Men aposteln Paulus uppmanade Timoteus: ”Förbli du i det som du har lärt dig och har övertygats att tro på.” (2 Timoteus 3:14, 15) Precis som Timoteus kanske din tonåring har fått undervisning om Bibelns normer från unga år. Men nu måste du resonera med honom så att han kan bli övertygad och utveckla en stark tro.

I boken Ungdomar frågar – svar som fungerar, band 1, sägs det: ”Så länge ditt barn bor under ditt tak har du rätt att begära att han eller hon följer den andliga rutin familjen har. Men i längden är ditt mål naturligtvis att han eller hon ska få kärlek till Gud i sitt hjärta och inte bara utföra mekaniska handlingar.” Om du arbetar mot det målet kan du hjälpa dina barn att bli ”fasta i tron” så att den blir det viktigaste i deras liv, inte bara i ditt liv. * (1 Petrus 5:9)

^ § 4 Några av namnen i artikeln är utbytta.

^ § 5 För enkelhetens skull använder vi maskulin form när vi refererar till en tonåring. Men principerna som tas upp är förstås lika tillämpliga på både tjejer och killar.

^ § 40 Mer information finns i Vakttornet för 1 maj 2009, sidan 10–12 och Ungdomar frågar – svar som fungerar, band 1, sidan 315–318.

FRÅGA DIG SJÄLV

  • Hur reagerar jag när mitt barn ifrågasätter familjens tro?

  • Hur kan den här artikeln hjälpa mig att reagera på ett bättre sätt?