Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET APRIL 2010

Berättar Bibeln hela sanningen om Jesus?

Berättar Bibeln hela sanningen om Jesus?

Kan det ha varit så att Jesus inte dog på Golgota, som Bibeln hävdar, utan att han överlevde? Är det möjligt att han gifte sig med Maria Magdalena och fick barn med henne? Eller var han en asketisk mystiker som skydde jordelivets alla njutningar? Kan han ha förespråkat läror som skiljer sig från dem vi kan läsa i Bibeln?

SPEKULATIONER av det här slaget har florerat mycket på sistone. Det beror bland annat på att populära filmer och romaner blåst nytt liv i teorierna. En del av dem är naturligtvis uppdiktade historier. Men flera böcker och tidskriftsartiklar har uppmärksammat de apokryfiska skrifterna från andra och tredje århundradet och menar att de avslöjar uppgifter om Jesus som utelämnats ur evangelierna. Kan det vara sant? Kan vi vara säkra på att Bibeln berättar hela sanningen om Jesus?

För att kunna besvara sådana frågor måste man skaffa sig lite bakgrundsinformation.  Vi ska undersöka tre områden. För det första behöver vi ta reda på mer om några av de män som skrev böckerna i Nya testamentet och när de skrev sina verk. För det andra behöver vi veta vem som fastställde Bibelns kanon och hur det gick till. * Och för det tredje måste vi få veta lite om bakgrunden till apokryferna och på vilket sätt de skiljer sig från de kanoniska skrifterna.

När skrevs Nya testamentet, och av vilka?

Enligt vissa källor skrevs Matteusevangeliet redan omkring det åttonde året efter Kristi död, alltså ca år 41. Många forskare lutar åt en senare datering, men i allmänhet är man överens om att alla böcker i de kristna grekiska skrifterna (Nya testamentet) skrevs före år 100.

Då levde fortfarande människor som bevittnat Jesu liv, död och uppståndelse, och de kunde bestyrka evangeliernas trovärdighet. De skulle också enkelt ha kunnat avslöja eventuella felaktigheter. Professor F. F. Bruce konstaterade: ”Styrkan i apostlarnas förkunnelse låg bland annat i att de med tillit kunde vädja till åhörarnas egna erfarenheter. De sade inte bara: ’Vi är vittnen till detta’, utan: ’Som ni själva vet.’ (Apostlagärningarna 2:22)”

Aposteln Paulus utförde underverk, bland annat uppväckte han en person från de döda. Det är ett tydligt bevis för att Guds ande gav honom kraft att skriva flera av de brev som ingår i Bibeln.

Vilka skrev då Nya testamentet? Det var bland annat några av Jesu tolv apostlar. De och andra bibelskribenter, som Jakob, Judas och förmodligen även Markus, var närvarande när den kristna församlingen bildades på pingstdagen år 33. Alla skribenterna, även Paulus, hade ett nära samarbete med apostlarna och de äldste i Jerusalem, de som hade ledningen i den tidiga kristna församlingen. (Apostlagärningarna 15:2, 6, 12–14, 22; Galaterna 2:7–10)

Jesus gav sina efterföljare uppdraget att fortsätta det arbete med att predika och undervisa som han hade påbörjat. (Matteus 28:19, 20) Han sade till och med: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig.” (Lukas 10:16) Dessutom lovade han att Guds heliga ande, eller verksamma kraft, skulle ge dem den hjälp de behövde för att klara av uppgiften. Eftersom det fanns tydliga bevis för att apostlarna och deras nära medarbetare var välsignade med Guds heliga ande, erkändes deras bibelböcker helt naturligt av de första kristna som tillförlitliga och äkta.

Några bibelskribenter intygade att andras skrifter var trovärdiga och inspirerade av Gud. Petrus hänvisade till Paulus brev och jämställde dem med ”de övriga Skrifterna”. (2 Petrus 3:15, 16) Paulus å sin sida erkände att apostlarna och andra kristna profeter var inspirerade av Gud. (Efesierna 3:5)

Det finns alltså starka bevis för att det som Nya testamentet säger om Jesus är pålitligt och äkta. Evangelierna är inga legender eller sagor. De innehåller i stället tillförlitlig historia, grundad på ögonvittnesskildringar och nedskriven av män som var inspirerade av Guds heliga ande.

Vem sammanställde Bibelns kanon?

En del författare har hävdat att de kristna grekiska skrifternas kanon fastställdes flera hundra år efter apostlarnas död av en kyrka som var en etablerad maktfaktor under kejsar Konstantin. Men fakta visar något helt annat.

Lägg märke till vad Oskar Skarsaune, professor i kyrkohistoria, säger: ”Vilka skrifter som skulle vara med i Nya testamentet, och vilka som inte skulle vara det, blev aldrig fastslaget på något kyrkomöte eller av någon  enskild individ ... Urvalskriterierna var helt öppna och i högsta grad förnuftiga: Skrifter från det första århundradet e.Kr. som ansågs vara skrivna av apostlarna eller deras medarbetare räknades som trovärdiga. Andra skrifter, brev eller ’evangelier’ som var skrivna senare blev inte upptagna ... Denna process var i huvudsak avslutad långt innan Konstantin och långt innan hans ’maktkyrka’ etablerades. Det var martyrkyrkan, inte maktkyrkan, som gav oss Nya testamentet.”

Docent Ken Berding, som har Nya testamentet som sitt forskningsområde, sade så här angående hur Bibelns kanon uppstod: ”Kyrkan fastslog inte en kanon efter eget tycke och smak; det var snarare så att kyrkan erkände de böcker som de kristna alltid har ansett vara en del av Guds ord.”

Men sammanställdes Bibelns kanon bara av några enkla kristna under det första århundradet? Bibeln visar att något mycket viktigare och kraftfullare påverkade utvecklingen.

Enligt Bibeln kunde församlingen av kristna under de första årtiondena efter Jesu död få del av mirakulösa gåvor från den heliga anden, och en av dem var ”förmåga att urskilja inspirerade uttalanden”. (1 Korinthierna 12:4, 10) Några kristna fick alltså en övernaturlig förmåga att urskilja vad som var inspirerade ord från Gud och vad som inte var det. Kristna i dag kan därför lita på att de skrifter som ingår i Bibeln verkligen är inspirerade.

Bibelns kanon blev alltså fastställd i ett tidigt skede under Guds andes ledning. Under senare delen av 100-talet kommenterade några författare vilka böcker som var kanoniska. Men det var inte de som fastslog Bibelns kanon; de intygade bara det som Gud redan hade godkänt genom sina representanter, som vägleddes av den heliga anden.

Forntida handskrifter är ett annat övertygande bevis för den bibliska kanon som är allmänt erkänd i dag. Det finns mer än 5 000 handskrifter till de grekiska skrifterna på grundspråket, bland annat några från 100-talet och 200-talet. Det var de här skrifterna, inte apokryferna, som ansågs vara heliga under de första århundradena efter Jesus, och därför skrevs de av och spreds vida omkring.

Men det viktigaste beviset för att en skrift är kanonisk är ändå själva innehållet. En sådan  skrift harmonierar med ”mönstret av sunda ord”, som är genomgående i hela Bibeln. (2 Timoteus 1:13) Den får läsaren att vilja tillbe, älska och tjäna Jehova Gud, och den varnar för vidskepelse, demonism och dyrkan av änglar och människor. Den är historiskt korrekt och innehåller sanna profetior. Och den uppmuntrar läsaren att älska sina medmänniskor. Böckerna i de kristna grekiska skrifterna stämmer in på den beskrivningen. Men håller apokryferna måttet?

Hur skiljer sig apokryferna från Bibelns kanon?

Apokryferna skiljer sig drastiskt från de kanoniska skrifterna. De apokryfiska böckerna började skrivas någon gång vid mitten av 100-talet, mycket senare än de kanoniska. De målar upp en bild av Jesus och kristendomen som inte stämmer med de inspirerade skrifterna.

I det apokryfiska Tomasevangeliet tillskrivs Jesus en rad märkliga uttalanden. Han skulle till exempel ha sagt att han tänkte förvandla Maria Magdalena till en man så att hon kunde komma in i himmelriket. Tomas barndomsevangelium beskriver den unge Jesus som ett elakt barn som avsiktligt orsakade en annan pojkes död. Paulusakterna och Petrusakterna förespråkar strikt sexuell avhållsamhet och menar till och med att apostlarna uppmanade kvinnor att lämna sina män. Enligt Judasevangeliet skrattade Jesus när hans lärjungar bad till Gud i samband med en måltid. Sådana påståenden stämmer inte överens med det som vi kan läsa i de kanoniska böckerna. (Markus 14:22; 1 Korinthierna 7:3–5; Galaterna 3:28; Hebréerna 7:26)

Många av apokryferna återspeglar gnostikernas uppfattningar, som inte framställde Skaparen, Jehova, som en god gud. De trodde att uppståndelsen var symbolisk, att all fysisk materia var ond och att Satan låg bakom äktenskapet och fortplantningen.

Ett antal apokryfiska böcker tillskrivs felaktigt bibliska personer. Är det på grund av någon hemlig konspiration som de här böckerna inte tillhör Bibeln? M. R. James, expert på apokryferna, säger: ”Det är inte fråga om att någon har uteslutit dem från Nya testamentet; de har uteslutit sig själva.”

Bibelskribenter varnade för ett kommande avfall

I de kanoniska skrifterna finns flera varningar för ett nära förestående avfall som skulle fördärva den kristna församlingen. Det här avfallet började redan under det första århundradet, men apostlarna förhindrade att det spred sig. (Apostlagärningarna 20:30; 2 Thessalonikerna 2:3, 6, 7; 1 Timoteus 4:1–3; 2 Petrus 2:1; 1 Johannes 2:18, 19; 4:1–3) Det är därför inte förvånande att skrifter som var i strid med Jesu läror började dyka upp efter apostlarnas död.

När så gamla dokument hittas behandlas de naturligtvis med aktning av vissa forskare och historiker. Men tänk om några forskare i dag samlade ihop en bunt tvivelaktiga skrifter, kanske skvallertidningar och dokument från radikala sekter, och sedan låste in dem i ett valv. Skulle de med tiden öka i trovärdighet? Skulle det som nu ses som lögner och nonsens bli sant om 1 700 år, bara för att dokumenten då är mycket gamla?

Naturligtvis inte! Det är likadant med påståendena om att Jesus gifte sig med Maria Magdalena och andra besynnerliga uttalanden i apokryferna. Varför lyssna till sådana osäkra källor, speciellt med tanke på att vi har tillförlitliga skildringar? Allt som Gud vill att vi ska veta om hans Son finns inom räckhåll för oss alla – i Bibeln. Den kan vi verkligen lita på.

^ § 4 ”Kanon” syftar på den samling av heliga skrifter i Bibeln som ger övertygande bevis för att vara inspirerade av Gud. Det finns 66 böcker som är allmänt erkända som kanoniska, och de utgör en enhetlig och oumbärlig del av Guds ord.