Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET APRIL 2010

Han lärde sig vad sann förlåtelse innebär

Han lärde sig vad sann förlåtelse innebär

 Efterlikna deras tro

Han lärde sig vad sann förlåtelse innebär

PETRUS skulle aldrig glömma det hemska ögonblick då deras ögon möttes. Såg han några tecken på besvikelse eller förebråelse hos Jesus? Det vet vi inte. Bibeln säger bara att Jesus ”vände sig om och såg på Petrus”. (Lukas 22:61) Men just den blicken fick Petrus att inse vidden av sitt misstag. Han förstod att han hade gjort precis det som Jesus hade förutsagt och det som han själv hade påstått att han aldrig skulle göra – han hade förnekat sin älskade Mästare. Det var en smärtsam insikt för Petrus, och det här var kanske det allra värsta ögonblicket under den värsta dagen i hans liv.

Men allt var inte förlorat. Petrus hade stark tro, och därför kunde han fortfarande rätta till sina misstag och ta till sig av en av de största lärdomarna i Jesu undervisning. Den hade att göra med förlåtelse. Den här lärdomen behöver vi alla få del av, så låt oss därför se närmare på vad som hände Petrus.

En man som hade mycket att lära

Ungefär ett halvår tidigare, när Petrus var i sin hemstad Kapernaum, frågade han Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom? Ända till sju gånger?” Petrus tyckte förmodligen att han tog till i överkant. De religiösa ledarna på den tiden menade ju att man bara behövde förlåta tre gånger! Jesus svarade: ”Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.” (Matteus 18:21, 22)

Menade Jesus att Petrus skulle föra räkenskap över hur många gånger någon felade? Nej, tvärtom. Petrus hade sagt 7 gånger, men genom att Jesus sade 77 gånger visade han att det inte finns någon bestämd gräns när det gäller att förlåta. Han visade att Petrus hade blivit påverkad av den allmänna andan på den tiden. Många var hårdhjärtade och kärlekslösa – det var som om de förde protokoll över hur många gånger de förlät varandra. Men Guds vilja är att vi ska vara storsinta och förlåta varandra villigt.

Petrus sade inte emot Jesus. Men tog han lärdomen till hjärtat? Vi har många gånger lättast att förstå vikten av förlåtelse när vi inser vilket stort behov vi själva har av att bli förlåtna. Låt oss därför återvända till de händelser som ledde fram till Jesu död. Under de här svåra timmarna gjorde Petrus flera saker som han behövde få sin Herres förlåtelse för.

Ett växande behov av förlåtelse

Det var en betydelsefull kväll – den sista i Jesu liv som människa. Han hade fortfarande mycket att lära sina apostlar, bland annat när det gällde ödmjukhet. Han föregick med gott exempel genom att ödmjukt tvätta deras fötter, ett arbete som i vanliga fall utfördes av den lägsta tjänaren i huset. Först protesterade Petrus, och han vägrade låta Jesus tvätta hans fötter. Men sedan insisterade han på att Jesus skulle tvätta inte bara hans fötter utan också händerna och huvudet! Jesus förlorade inte tålamodet, utan förklarade lugnt vad det han gjorde betydde och varför det var viktigt. (Johannes 13:1–17)

 Trots det började apostlarna kort därefter gräla med varandra om vem som var störst. Det här var ett utslag av stolthet, och Petrus var säkert inget undantag när det gällde att visa den här dåliga egenskapen. Men Jesus tillrättavisade dem vänligt och berömde dem för det som de hade gjort bra – att de hade varit lojala och troget stannat kvar hos honom. Trots det förutsade han att de allihop skulle överge honom. Petrus sade då att han skulle hålla fast vid Jesus ända in i döden. Jesus förutsade motsatsen, nämligen att Petrus redan samma natt skulle förneka sin Herre tre gånger innan en tupp hade galt två gånger. Men Petrus fortsatte att säga emot Jesus. Han skröt också och sade att han skulle bevisa sig mer trogen än alla de andra apostlarna! (Matteus 26:31–35; Markus 14:27–31; Lukas 22:24–28)

Höll Jesus på att förlora tålamodet med Petrus? Nej, under de här svåra timmarna fortsatte Jesus att se det goda hos sina ofullkomliga apostlar. Trots att han visste att Petrus skulle överge honom, sade han: ”Jag har framburit ödmjuk bön för dig, att din tro inte skall tryta; och du, när du en gång har vänt tillbaka: styrk dina bröder.” (Lukas 22:32) Det han sade visade att han var övertygad om att Petrus skulle återfå sin andliga balans och fortsätta sin trogna tjänst. Vilken kärleksfull och förlåtande anda!

Lite senare när de var i Getsemane trädgård behövde Petrus bli tillrättavisad mer än en gång. Jesus sade till Petrus, Jakob och Johannes att de skulle hålla sig vakna medan han bad. Han upplevde intensiv känslomässig smärta och behövde stöd, men Petrus och de andra somnade gång på gång. Jesus visade då att han var medkännande och förlåtande när han sade: ”Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.” (Markus 14:32–38)

Kort därefter kom en folkskara som bar på facklor och var beväpnad med svärd och påkar. Nu gällde det att vara försiktig och handla med gott omdöme. Men Petrus gjorde tvärtom. Han drog snabbt sitt svärd och svingade det mot Malkos, en av översteprästens slavar, och högg av honom ena örat. Jesus tillrättavisade lugnt Petrus, läkte såret och klargjorde en princip om icke-våld som än i dag vägleder hans efterföljare. (Matteus 26:47–55; Lukas 22:47–51; Johannes 18:10, 11) Petrus hade redan gjort många misstag som han behövde få sin Herres förlåtelse för. Hans exempel kan hjälpa oss att komma ihåg att ”vi felar alla många gånger”. (Jakob 3:2) Finns det någon som inte behöver få Guds förlåtelse varje dag? Men natten var långt ifrån över för Petrus. Han skulle begå ett ännu större misstag.

Petrus största misstag

Jesus sade till folkskaran att om det var honom de sökte, så skulle de låta hans apostlar gå. Petrus såg hjälplöst på när Jesus blev bunden och bortförd. Sedan flydde han, och det gjorde också de andra apostlarna.

Petrus och Johannes stannade sedan upp, kanske i närheten av den före detta översteprästen Hannas hus, dit Jesus först togs för att bli utfrågad. När Jesus fördes därifrån följde Petrus och Johannes efter, men ”på betydligt avstånd”. (Matteus 26:58; Johannes 18:12, 13) Petrus var ingen ynkrygg. Det krävdes säkert ett visst mod att över huvud taget följa efter. Folkskaran var beväpnad, och Petrus hade redan skadat en av dem. Men Petrus visade ändå inte den lojala kärlek som han hade påstått att han hade – att han var villig att dö för sin Herre om så skulle behövas. (Markus 14:31)

I vår tid finns det många som försöker göra som Petrus och följa Jesus Kristus på avstånd, så att säga, för att inte dra uppmärksamheten till sig. Men som Petrus själv framhöll längre fram, så är det enda rätta sättet att följa Kristus att hålla sig så nära honom som möjligt och följa hans exempel i allt, oavsett följderna. (1 Petrus 2:21)

 Petrus följde försiktigt efter på avstånd tills han stod utanför porten till ett av Jerusalems mest imponerande residens. Där bodde den rike och mäktige översteprästen Kaifas. Den här typen av hus byggdes vanligen runt en innergård och hade en port på husets framsida. När Petrus kom dit blev han inte insläppt. Johannes, som redan var där inne, kom ut och talade med dörrvakterskan så att Petrus kunde komma in. Det verkar inte som om Petrus höll ihop med Johannes eller försökte komma in i huset för att finnas vid Jesu sida. Han stannade på innergården, där några slavar och tjänare tillbringade den kyliga natten framför en flammande eld och kunde se dem som vittnade falskt mot Jesus komma och gå till rättegången som pågick inne i huset. (Markus 14:54–57; Johannes 18:15, 16, 18)

I skenet av elden kunde tjänsteflickan som släppt in Petrus se honom bättre. Hon kände igen honom och sade anklagande: ”Också du var tillsammans med Jesus, galilén!” Petrus, som var helt oförberedd på det här, förnekade att han kände Jesus och sade att han inte förstod vad hon talade om. Han gick och ställde sig i närheten av porten och försökte hålla sig i skymundan, men en annan flicka lade märke till honom och påpekade samma sak: ”Den mannen var tillsammans med Jesus, nasarén.” Petrus bedyrade: ”Jag känner inte den människan!” (Matteus 26:69–72) Kanske var det nu, när Petrus hade förnekat Jesus en andra gång, som han hörde en tupp gala, men han var alltför omtumlad för att komma ihåg det Jesus hade förutsagt bara några timmar tidigare.

Tiden gick och Petrus försökte desperat undvika mer uppmärksamhet. Men några av dem som stod på innergården gick fram till honom. En av dem var släkt med Malkos, den slav som Petrus hade huggit örat av. Han sade: ”Såg jag dig inte i trädgården tillsammans med honom?” Petrus kände sig pressad och försökte övertyga dem om att de hade sett fel. Han lovade och bedyrade att han talade sanning och uttalade tydligen förbannelser som skulle drabba honom själv om det han sade inte var sant. Han hade knappt talat färdigt förrän han hörde en tupp gala – den andra gången samma natt. (Johannes 18:26, 27; Markus 14:71, 72)

Jesus hade just kommit ut på en balkong ovanför gården. I det ögonblicket, som beskrevs i inledningen, såg Jesus rakt in i Petrus ögon. Det var då Petrus insåg vad han hade gjort, att han fullständigt hade svikit och förnekat sin Herre. Förkrossad av skuldkänslor lämnade han innergården. Han sökte sig in mot stadens gator, och hans väg lystes upp av den sjunkande fullmånen. Men han såg allt som i ett töcken. Tårarna vällde fram, och han bröt samman och grät bittert. (Markus 14:72; Lukas 22:61, 62)

 När man kommer till insikt om att man begått ett så allvarligt felsteg som det här, kan det vara alltför lätt att tro att det man har gjort är oförlåtligt. Petrus kan mycket väl ha undrat hur det var i hans fall. Kunde han få förlåtelse?

Var Petrus bortom all förlåtelse?

Det är svårt att föreställa sig den smärta Petrus kände när morgonen grydde, och det som sedan hände under dagen måste ha gjort att det kändes ännu värre. Tänk vad han måste ha anklagat sig själv när Jesus dog den eftermiddagen efter att ha lidit i många timmar! Petrus måste ha plågats av att tänka på hur han hade gjort det ännu svårare för sin Herre den dag som blev den sista av hans liv som människa. Men även om Petrus var djupt förtvivlad, så misströstade han inte och gav upp helt och hållet. Det förstår vi av att han snart var tillsammans med sina medbröder igen. (Lukas 24:33) Vi kan vara övertygade om att alla apostlarna ångrade vad de hade gjort den där hemska natten, och nu kunde de trösta och uppmuntra varandra.

Här ser vi en av Petrus bästa sidor. När någon av Guds tjänare faller, bildligt talat, är det inte fallet i sig som är det avgörande, utan hur besluten han eller hon är att resa sig igen och ställa allt till rätta. (Ordspråksboken 24:16) Petrus visade att han verkligen hade tro genom att söka sig till sina medbröder trots att han var så bedrövad. Även om det kan vara lätt att isolera sig när man känner sig nertyngd av sorgsenhet och ånger, så är det farligt att göra det. (Ordspråksboken 18:1) Det bästa man kan göra är att hålla sig nära sina medtroende och bygga upp sin andliga styrka på nytt. (Hebréerna 10:24, 25)

 Eftersom Petrus var tillsammans med sina andliga bröder fick han höra den chockerande nyheten att Jesu kropp inte fanns kvar i minnesgraven. Petrus och Johannes sprang i väg till den grav där man hade lagt Jesus och förseglat ingången. Johannes, som troligen var yngre än Petrus, kom dit först. När han såg att graven var öppen tvekade han. Men inte Petrus.  Andfådd som han var gick han in. Graven var tom! (Johannes 20:3–9)

Trodde Petrus att Jesus hade uppstått från de döda? Inte till att börja med, fastän trogna kvinnor berättade att änglar hade visat sig för dem och sagt att Jesus blivit uppväckt. (Lukas 23:55–24:11) Men mot slutet av dagen hade alla spår av sorg och tvivel i Petrus hjärta försvunnit. Jesus levde, och han var nu en mäktig andevarelse! Han visade sig så småningom för alla sina apostlar. Men först gjorde han något annat, något personligt. Apostlarna sade den dagen: ”Herren har faktiskt blivit uppväckt, och han har visat sig för Simon!” (Lukas 24:34) Aposteln Paulus skrev längre fram något liknande om den här oförglömliga dagen och sade att Jesus ”visade sig för Kefas, sedan för de tolv”. (1 Korinthierna 15:5) Kefas och Simon var andra namn på Petrus. Jesus visade sig alltså särskilt för Petrus den dagen – uppenbarligen vid en tidpunkt då han var ensam.

Bibeln säger inget om vad som egentligen hände under den här gripande återföreningen mellan Jesus och Petrus. Vi kan bara tänka oss hur rörd Petrus måste ha blivit när han träffade sin älskade Herre i livet igen och fick möjlighet att tala om hur ledsen och ångerfull han var. Hans högsta önskan var att Jesus skulle förlåta honom. Och vem skulle väl någonsin betvivla att Jesus verkligen gjorde det? Kristna i vår tid som syndar mot Gud måste komma ihåg Petrus exempel. Vi bör aldrig utgå ifrån att Gud inte vill förlåta oss. Jesus återspeglade fullständigt sin Fader, som ”förlåter i rikt mått”. (Jesaja 55:7)

Fler bevis på förlåtelse

Jesus sade åt sina apostlar att gå till Galileen, där de skulle träffa honom igen. När de kom dit bestämde sig Petrus för att ge sig ut och fiska på Galileiska sjön, och flera andra följde med honom. Än en gång var Petrus ute på den sjö där han hade tillbringat en så stor del av sitt liv. Båten som knarrade, vågorna som kluckade och känslan av att hålla de grova näten i händerna – allt det här måste ha känts så bekant, så tryggt för honom. Funderade han den natten på vad han skulle göra med sitt liv nu när Jesu tjänst på jorden var fullbordad? Lockade det enkla livet som fiskare? Hur det nu än var med det, så fick de inte en enda fisk den natten. (Matteus 26:32; Johannes 21:1–3)

Men i gryningen stod en person på stranden och ropade att de skulle kasta ut sina nät på andra sidan båten. Då gjorde de det och drog upp inte mindre än 153 fiskar! Petrus förstod vem den här personen var. Han kastade sig i vattnet och simmade i land. På stranden bjöd Jesus lärjungarna på fisk som han hade lagat till över en koleld. Han vände sig nu till Petrus.

Jesus frågade Petrus om han älskade honom, sin Herre, ”mer än dessa” – och pekade då uppenbarligen på all den fisk de hade fångat. Älskade Petrus sitt liv som fiskare mer än han älskade Jesus? Petrus hade förnekat sin Herre tre gånger, och nu fick han tre möjligheter att inför sina vänner försäkra Jesus om att han älskade honom. När Petrus gjorde det uppmanade Jesus honom att visa sin kärlek genom att sätta helig tjänst före allt annat och vara en herde för Jesu hjord och föra hans trogna efterföljare, hans får, på bete. (Johannes 21:4–17)

 Jesus bekräftade därigenom att han och hans Fader fortfarande hade användning för Petrus. Petrus skulle få en viktig uppgift i församlingen under Kristi ledning. Vilket kraftfullt bevis på att Jesus helt och fullt hade förlåtit honom! Säkert måste Jesu barmhärtighet ha gjort stort intryck på Petrus och påverkat honom djupt.

Petrus utförde troget sin uppgift under många år. Han styrkte sina bröder, alldeles som Jesus hade befallt honom kvällen före sin död. Petrus arbetade godhjärtat och tålmodigt som herde för Kristi efterföljare och gav dem mat andligt talat. Den man som hette Simon levde upp till det namn Jesus gav honom – Petrus, som betyder ”klippa”. Han blev en stark, stabil och pålitlig kraft som verkade för församlingens bästa. Det framgår tydligt av de två kärleksfulla, varma och personliga brev som Petrus skrev och som utgör en värdefull del av Bibeln. Breven visar också att han aldrig glömde det han hade lärt sig av Jesus om att förlåta. (1 Petrus 3:8, 9; 4:8)

Vi bör också ta den lärdomen till hjärtat. Ber vi varje dag till Gud att han ska förlåta våra många fel och misstag? Tar vi sedan emot hans förlåtelse och litar på dess kraft att rena oss? Och är vi själva förlåtande mot andra i vår omgivning? I så fall visar vi tro, precis som Petrus, och barmhärtighet, precis som Jesus.

[Infälld text på sidan 22]

Petrus gjorde många misstag som han behövde få sin Herres förlåtelse för, men vem av oss behöver inte få förlåtelse varje dag?

[Bild på sidan 23]

Jesus ”vände sig om och såg på Petrus”.

[Bild på sidan 24]

”Herren ... har visat sig för Simon!”