Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET FEBRUARI 2008

Varför skall man be i Jesu namn?

Varför skall man be i Jesu namn?

 Varför skall man be i Jesu namn?

JESUS tog ofta upp ämnet bön i sin undervisning. På hans tid bad de judiska religiösa ledarna ”i hörnen av de breda gatorna”. Varför gjorde de det? För att de skulle ”vara synliga för människor”. De religiösa ledarna ville tydligtvis bli beundrade för sin fromhet. Många bad långa böner med upprepade fraser, som om man behövde be med ”många ord” för att bönen skulle nå fram. (Matteus 6:5–8) Jesus visade att det här sättet att be var helt meningslöst och lärde uppriktiga människor vad de skulle undvika när de bad. Men han gjorde mer än att lära dem hur de inte skulle be.

Jesus lärde att våra böner bör visa vår önskan att Guds namn skall bli helgat, att hans rike skall komma och att hans vilja skall ske. Han sade också att vi kan be Gud om hjälp med personliga angelägenheter. (Matteus 6:9–13; Lukas 11:2–4) Jesus använde liknelser för att visa att vi behöver vara uthålliga, ha tro och vara ödmjuka om vi vill att våra böner skall bli hörda. (Lukas 11:5–13; 18:1–14) Och han gav tyngd åt sin undervisning genom sitt eget goda föredöme. (Matteus 14:23; Markus 1:35)

Den här goda undervisningen hjälpte utan tvivel hans lärjungar att förbättra sina böner. Men det var först under sin sista kväll på jorden som Jesus gav lärjungarna den viktigaste lektionen om bön.

 ”En vändpunkt i bönens historia”

Jesus utnyttjade kvällen före sin död till att ge sina trogna apostlar uppmuntran. Detta var rätt tidpunkt att ta upp något nytt. Jesus sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Och han gav ett uppmuntrande löfte: ”Vad ni än ber om i mitt namn, detta skall jag göra, för att Fadern skall förhärligas i förbindelse med Sonen. Ifall ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” Och mot slutet av samtalet sade han: ”Intill den här stunden har ni inte bett om något alls i mitt namn. Be och ni skall få, för att er glädje skall göras fullständig.” (Johannes 14:6, 13, 14; 16:24)

Det han sade var av mycket stor betydelse. Ett uppslagsverk beskriver det som ”en vändpunkt i bönens historia”. Jesus menade inte att man skulle börja rikta sina böner till honom i stället för till Gud. Han införde nu ett nytt sätt att närma sig Jehova Gud.

Gud har naturligtvis alltid lyssnat till sina tjänares böner. (1 Samuelsboken 1:9–19; Psalm 65:2) Men när Israel blev Guds förbundsfolk var alla de som ville att deras böner skulle bli hörda tvungna att erkänna Israel som Guds utvalda nation. Och från och med Salomos tid måste de erkänna templet som den offerplats som Gud hade valt. (5 Moseboken 9:29; 2 Krönikeboken 6:32, 33) Men den här anordningen för tillbedjan var endast tillfällig. Aposteln Paulus skrev att lagen som gavs till Israel och offren som frambars vid templet var ”en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens verkliga gestalt”. (Hebréerna 10:1, 2) Skuggan skulle ersättas av verkligheten. (Kolosserna 2:17) Efter år 33 v.t. var inte en individs personliga förhållande till Jehova beroende av att han eller hon följde den mosaiska lagen. Det var i stället beroende av att man visade lydnad för den som lagen pekade fram emot, Kristus. (Johannes 15:14–16; Galaterna 3:24, 25)

Ett namn ”som är över alla andra namn”

Jesus införde ett mer upphöjt sätt att närma sig Jehova. Han visade att han är en mäktig vän som öppnar vägen för våra böner, så att Gud lyssnar på dem och besvarar dem. Hur kan Jesus ha myndighet att handla så här till förmån för oss?

Eftersom vi alla föds syndiga kan vi inte utföra några handlingar eller frambära något   offer som kan rena oss från synd eller ge oss rätten att ha ett gott förhållande till vår helige Gud, Jehova. (Romarna 3:20, 24; Hebréerna 1:3, 4) Men Jesus offrade sitt fullkomliga mänskliga liv och betalade priset för mänsklighetens synder, och därigenom kunde människorna friköpas från synd och död. (Romarna 5:12, 18, 19) Alla som så önskar kan nu ha en ren ställning inför Jehova och vända sig till honom med ett ”fritt och öppet tal”, men endast om de utövar tro på Jesu offer och ber i Jesu namn. (Efesierna 3:11, 12)

När vi ber i Jesu namn uttrycker vi tro på att Jesus har del i att genomföra Guds avsikter på åtminstone tre sätt: 1) Han är ”Guds Lamm”, vars offer utgör grunden för att synder kan bli förlåtna. 2) Han uppväcktes från döden av Jehova och tjänar nu som ”överstepräst” genom att se till att människor får nytta av lösenanordningen. 3) Jesus är den enda ”vägen” som vi kan använda för att närma oss Jehova i bön. (Johannes 1:29; 14:6; Hebréerna 4:14, 15)

När vi ber i Jesu namn ärar vi Jesus. Det är lämpligt att han blir ärad på det sättet, eftersom Jehovas vilja är att ”alla knän” skall böja sig ”i Jesu namn ... och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Filipperna 2:10, 11) Men att vi ber i Jesu namn innebär också något som är ännu viktigare. Vi upphöjer Jehova, den som lät sin Son dö för vår skull. (Johannes 3:16)

För att vi skall kunna förstå vilken ställning Jesus har använder Bibeln olika titlar och namn som beskriver honom. Det hjälper oss att förstå på vilka olika sätt vi har nytta av det som Jesus har gjort, gör och kommer att göra. (Se rutan ”Jesu viktiga uppgift” på sidan 14.) Ja, Jesus har fått ”det namn som är över alla andra namn”. * Han har fått all myndighet i himlen och på jorden. (Filipperna 2:9; Matteus 28:18)

Mer än bara en vana

Vi måste be i Jesu namn om vi vill att Jehova skall lyssna till våra böner. (Johannes  14:13, 14) Men vi vill inte säga ”i Jesu namn” bara av gammal vana. Varför inte?

Vi kan ta en illustration. Om du får ett brev från ett företag kanske det avslutas med ett affärsmässigt ”vänlig hälsning”. Känner du att det är ett äkta uttryck av omtanke från avsändarens sida eller att man bara har följt standarden som gäller för affärsbrev? Vi måste vara uppriktiga när vi använder Jesu namn i våra böner och inte bara låta det vara en opersonlig fras, ungefär som hälsningen i ett affärsbrev. Vi uppmanas att ”be oupphörligt”, men vi skall be innerligt, av hela vårt hjärta, och inte låta bönerna gå på rutin. (1 Thessalonikerna 5:17; Psalm 119:145)

Hur kan man undvika att säga ”i Jesu namn” slentrianmässigt? Varför inte begrunda Jesu fina egenskaper? Tänk på vad han redan har gjort och vad han är villig att göra för dig. Tacka Jehova i bön och prisa honom för att han har använt sin Son på ett så underbart sätt. När du gör det kommer du att bli mer säker på Jesu löfte: ”Ifall ni ber Fadern om något, skall han ge er det i mitt namn.” (Johannes 16:23)

[Fotnot]

^ § 14 Enligt ett uppslagsverk (An Expository Dictionary of New Testament Words) kan det grekiska ord som översätts med ”namn” syfta på ”allt det som ett namn vittnar om, som myndighet, personlighet, ställning, majestät, makt och förträfflighet”.

[Infälld text på sidan 13]

Vi skall be innerligt, av hela vårt hjärta, och inte låta bönerna gå på rutin

[Ruta/Bild på sidan 14]

JESU VIKTIGA UPPGIFT

För att verkligen förstå vilken ställning Jesus har kan man begrunda hur han beskrivs i Bibeln och vilka titlar och namn som används om honom.

Amen. (2 Korinthierna 1:19, 20; Uppenbarelseboken 3:14)

Apostel. (Hebréerna 3:1)

Den främste förmedlaren av liv. (Apostlagärningarna 3:15)

Den rätte herden. (Johannes 10:11)

Den siste Adam. (1 Korinthierna 15:45)

Det trogna vittnet. (Uppenbarelseboken 1:5)

Domare. (Apostlagärningarna 10:42)

Evig fader. (Jesaja 9:6)

Fredsfurste. (Jesaja 9:6)

Församlingens huvud. (Efesierna 5:23)

Guds Lamm. (Johannes 1:29)

Guds Son. (Johannes 1:34)

Herre. (Johannes 13:13)

Immanuel. (Matteus 1:23)

Kristus/Messias. (Matteus 16:16; Johannes 1:41)

Kung. (Uppenbarelseboken 11:15)

Ledare. (Matteus 23:10)

Lärare. (Johannes 13:13)

Medlare. (1 Timoteus 2:5)

Människoson. (Matteus 8:20)

Ordet. (Johannes 1:1)

Räddare. (Lukas 2:11)

Underbar rådgivare. (Jesaja 9:6)

Väldig gud. (Jesaja 9:6)

Ärkeängeln Mikael. (1 Thessalonikerna 4:16; Judas, vers 9)

Överstepräst. (Hebréerna 4:14, 15)