Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) DECEMBER 2015

 LEVNADSSKILDRING

Jag fick frid med Gud och med min mamma

Jag fick frid med Gud och med min mamma

”MEN varför vill du inte dyrka dina förfäder?” frågade mamma. ”Förstår du inte att det är tack vare dem du finns till? Borde du inte visa lite tacksamhet? Hur kan du förkasta traditioner som vi har följt i generationer? När du vägrar att hedra våra förfäder är det ju som att du säger att det vi gör är helt galet.” När mamma hade sagt det bröt hon ihop och började gråta.

Det var inte likt mamma att säga sådana här saker. Dessutom var det hon som hade sett till att jag fick börja studera Bibeln, även om det var hennes sätt att artigt tacka nej till att studera själv. Jag hade alltid gjort som hon ville, så det var inte lätt för mig att gå emot henne. Men den här gången var jag tvungen, för Jehovas skull. Utan hans hjälp hade jag aldrig klarat det.

JAG BLIR KRISTEN

Som de flesta japanska familjer var vi buddhister. Men efter bara två månaders studium med Jehovas vittnen var jag övertygad om att Bibeln är sann. Jag fick veta att jag har en Far i himlen, och jag längtade efter att få lära känna honom. I början tyckte både mamma och jag att det var trevligt att resonera om vad jag lärde mig. Jag började också vara med på söndagsmötena på Rikets sal. Men ju mer jag lärde mig om sanningen, desto mer insåg jag att jag inte längre kunde delta i våra buddhistiska ceremonier. Jag berättade det för mamma, och då ändrade hon inställning totalt. ”Det är en skam att ha någon i familjen som inte älskar våra förfäder”, sa hon. Hon krävde att jag skulle sluta studera Bibeln och gå på mötena. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Hon blev som en helt annan människa.

Pappa ställde sig på mammas sida. Från Efesiernas sjätte kapitel hade jag lärt mig att Jehova vill att man ska lyda sina föräldrar. Jag ville ha en bra relation till dem, så i början tänkte jag att om jag lyssnade på dem, så skulle de lyssna på mig. Dessutom var det snart dags för inträdesexamen till gymnasiet, och jag behövde tid för att förbereda mig. Så jag sa till mina föräldrar att jag skulle göra som de ville under tre månaders tid, men jag lovade Jehova att jag skulle börja gå på mötena igen efter det.

Det här visade sig vara ett dåligt beslut av två anledningar. För det första trodde jag inte att mina känslor för Jehova skulle förändras på tre månader. Men jag blev andligt utsvulten,  och mitt förhållande till Jehova försämrades väldigt snabbt. För det andra ville mina föräldrar inte möta mig på halva vägen. I stället ansträngde de sig ännu mer för att få mig att sluta tjäna Jehova.

HJÄLP OCH MOTSTÅND

På Rikets sal hade jag träffat många som kämpade med motstånd i familjen. De hade försäkrat mig om att Jehova skulle ge mig kraft. (Matt. 10:34–37) De hade också betonat att det först och främst var via mig som min familj hade möjlighet att lära känna sanningen. Jag förstod att jag behövde lära mig att lita på Jehova, så jag började be innerligt.

Min familj motarbetade mig på många olika sätt. Mamma försökte både vädja till mig och resonera med mig. För det mesta var jag bara tyst. Och de gånger jag sa något började vi ofta gräla, eftersom vi inte lyssnade på varandra utan bara argumenterade för vår egen sak. När jag ser tillbaka inser jag att jag borde ha visat större respekt för mammas känslor och trosuppfattningar. Det skulle förmodligen ha förbättrat situationen. Mina föräldrar gav mig också mer att göra hemma så att jag inte skulle ha tid att gå ut. Andra gånger låste de mig ute och gav mig ingen mat.

Mamma vände sig också till andra för att få hjälp. Hon pratade med min lärare, men han ville inte engagera sig i saken. Hon tog med mig till sin chef på jobbet för att han skulle övertyga mig om att all religion var meningslös. Hon ringde också till våra släktingar och bad med gråten i halsen att de skulle hjälpa henne. Det här gjorde mig väldigt upprörd. Men på mötena påminde de äldste mig om att mamma faktiskt vittnade för andra när hon  pratade med dem om vår situation, även om hon inte insåg det själv.

Sedan kom frågan om universitetsutbildning upp. Mina föräldrar ville ge mig vad de tyckte var en så bra start som möjligt i livet, och de hoppades att jag skulle hitta ett bra jobb. Ämnet var så laddat att ingen av oss kunde resonera om det på ett lugnt och sansat sätt. Så jag skrev flera brev till dem och försökte förklara vilka mål jag hade. Pappa blev rasande och sa: ”Om du tror att du kan få ett jobb, så se till att få det i morgon, annars är du inte välkommen här längre.” Jag vädjade till Jehova om hjälp. När jag var ute i tjänsten dagen därpå kom två systrar, var och en för sig, och frågade om jag skulle kunna tänka mig att vara privatlärare åt deras barn. Pappa blev inte alls glad över det här, utan slutade prata med mig. Ja, han ignorerade mig faktiskt helt och hållet. Och mamma sa att hon skulle ha föredragit att jag var kriminell i stället för ett Jehovas vittne.

Jehova hjälpte mig att tänka rätt och att förstå vad jag behövde göra.

Ibland undrade jag om Jehova ville att jag skulle gå emot mina föräldrar så här mycket. Så jag bad till honom och begrundade vad Bibeln säger om hans kärlek. Det hjälpte mig att få perspektiv på min situation och att förstå att mina föräldrar egentligen bara var oroliga för mig. Jehova hjälpte mig att tänka rätt och att förstå vad jag behövde göra. Dessutom märkte jag att ju mer jag gick i tjänsten, desto mer tyckte jag om det. Därför satte jag upp som mål att bli pionjär.

PIONJÄRTJÄNST

Några systrar som visste att jag ville bli pionjär gav mig rådet att vänta tills mina föräldrar hade lugnat ner sig. Jag bad om vishet, sökte i litteraturen, tänkte över mina motiv och pratade med mogna bröder och systrar. Jag kom fram till att den jag helst av allt ville göra glad var Jehova. Dessutom fanns det inget som sa att mina föräldrar skulle ändra inställning bara för att jag väntade med att bli pionjär.

Jag började som pionjär sista året på gymnasiet. När jag hade varit pionjär ett tag ville jag tjäna där behovet var större. Men mamma och pappa ville inte att jag skulle flytta hemifrån. Därför väntade jag tills jag var 20. Sedan, för att göra mamma lite lugnare, skrev jag till avdelningskontoret och bad om att få ett förordnande nära våra släktingar i södra Japan.

Medan jag var där hade jag glädjen att få se flera som jag studerade med bli döpta. Under den här tiden läste jag också engelska eftersom jag ville utöka min tjänst. I min församling fanns det två bröder som var specialpionjärer. De var entusiastiska och duktiga på att hjälpa andra, och det fick mig att också vilja bli specialpionjär. Två gånger under den här perioden fick mamma allvarliga hälsoproblem. Bägge gångerna reste jag hem för att hjälpa henne. Det här förvånade henne och gjorde att hon mjuknade lite.

VÄLSIGNELSE EFTER VÄLSIGNELSE

Sju år senare fick jag ett brev från Atsushi, en av specialpionjärerna som jag nämnde tidigare. Han skrev att han gärna skulle vilja gifta sig och undrade hur jag kände för honom. Jag hade aldrig haft några romantiska känslor för honom, och jag trodde inte att han hade haft det för mig heller. En månad senare skrev jag att jag ville lära känna honom bättre. Vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt. Vi ville båda satsa på heltidstjänsten och var villiga att ta vilken uppgift som helst. Så med tiden gifte vi oss. Något som gjorde mig väldigt glad var att mamma, pappa och flera släktingar var med på vårt bröllop!

Nepal

Snart tjänade vi båda två som reguljära pionjärer, och det dröjde inte länge förrän Atsushi  blev förordnad som vikarierande kretstillsyningsman. Sedan kom fler välsignelser. Vi blev förordnade som specialpionjärer och fick därefter börja i den ordinarie kretstjänsten. När vi hade besökt alla församlingarna i kretsen för första gången fick vi ett telefonsamtal från avdelningskontoret. De undrade om vi kunde tänka oss att flytta till Nepal och fortsätta i kretstjänsten där.

Jag har lärt mig så mycket om Jehova av att tjäna i olika länder.

Jag undrade vad mina föräldrar skulle tycka om att jag flyttade så långt bort. Så jag ringde till dem. Det var pappa som svarade, och när han fick höra om våra funderingar sa han: ”Då kommer ni till en trevlig plats.” Bara en vecka tidigare hade en av pappas vänner gett honom en bok om Nepal, och pappa hade till och med tänkt att det skulle vara trevligt att resa dit.

Människorna i Nepal var vänliga, och vi trivdes där. Då kom nästa välsignelse. Vår krets skulle utvidgas och inkludera Bangladesh. Även om Bangladesh ligger nära Nepal var det annorlunda på många sätt, och tjänsten var verkligen omväxlande. Fem år senare blev vi förordnade att tjäna i Japan igen, där vi fortfarande är i kretstjänsten.

Japan, Nepal och Bangladesh – tjänsten i de här länderna har gjort att jag har lärt mig så mycket om Jehova! Varje land har sin egen unika historia och kultur. Och alla som bor där är unika. Jag har sett hur Jehova tar hand om människor på ett individuellt plan och blir deras vän och hjälper och välsignar dem.

Jag har så mycket att tacka Jehova för. Han har gett mig kunskap om honom, ett arbete och en fin kristen man. Jehova har hjälpt mig att fatta bra beslut, och i dag har jag ett nära förhållande till honom och till min familj. Tack vare honom är mamma och jag vänner igen. Jag är verkligen tacksam över att jag har fått frid med Gud och med min mamma.

Vi trivs verkligen i kretstjänsten.