Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) NOVEMBER 2015

 UR VÅRT ARKIV

”Låt ingenting under solen hindra er!”

”Låt ingenting under solen hindra er!”

ÅRET är 1931. Det är vår, och det myllrar av människor framför det berömda konserthuset Salle Pleyel i Paris. Stora taxibilar stannar till framför konserthuset och släpper av uppklädda passagerare, och snart är den stora salen överfylld med nästan 3 000 människor från 23 olika länder. Men de har inte kommit för att lyssna till en konsert, utan för att höra på Joseph F. Rutherford, som har ledningen i predikoarbetet på den här tiden. Hans kraftfulla framställningar översätts till franska, polska och tyska, och hans dånande stämma ekar i hela salen.

Den här sammankomsten i Paris blev en vändpunkt för predikoarbetet i Frankrike. Broder Rutherford uppmanade den internationella åhörarskaran – och i synnerhet de yngre – att börja som kolportörer i Frankrike. John Cooke, en tonårig sammankomstdelegat från England, glömde aldrig den sporrande uppmaningen: ”Låt ingenting under solen hindra er ungdomar från att börja i kolportörarbetet!” *

Förutom John Cooke, som senare blev missionär, var det många andra som reagerade positivt på den här vädjande uppmaningen. (Apg. 16:9, 10) På bara ett år, från 1930 till 1931, ökade faktiskt antalet kolportörer i Frankrike från 27 till 104 – en häpnadsväckande ökning på så kort tid! Men de flesta av de här första pionjärerna pratade ju inte franska, så hur hanterade de språkbarriären? Och hur klarade de av de enkla förhållandena och ensamheten?

SPRÅKBARRIÄREN

De kolportörer som kom från andra länder använde vittnesbördskort, som fick föra deras talan i tjänsten. En tyskspråkig broder predikade modigt i Paris, och han berättar: ”Vi visste att vi tjänade en mäktig Gud. Om vi hade hjärtat i halsgropen när vi gick i tjänsten var det inte för att vi fruktade människor, utan för att vi var rädda att glömma den lilla frasen: ’Voulez-vous lire cette carte, s’il vous plaît?’ (Skulle ni vilja läsa det här kortet?) Vi var övertygade om att vi verkligen hade ett viktigt arbete.”

I början använde kolportörer cyklar och motorcyklar för att nå ut med de goda nyheterna i Frankrike.

När kolportörerna predikade i trappuppgångar blev de ofta utkörda av portvakterna. En gång mötte två engelska systrar en ilsken portvakt som frågade vem de sökte. De kunde väldigt lite franska, men medan de försökte lugna ner den här uppretade mannen fick en av systrarna syn på en liten emaljerad skylt på dörren. På den stod det: ”Tournez le bouton.” (Ring på klockan.) Systern trodde att det var namnet på personen som bodde där, så hon sa glatt: ”Vi har kommit för att besöka madame ’Tournez le bouton’.” De här ivriga kolportörerna hade verkligen nytta av ett gott sinne för humor!

 ENKLA FÖRHÅLLANDEN OCH ENSAMHET

På 30-talet levde de flesta i Frankrike under mycket enkla förhållanden, och kolportörerna var inget undantag. Mona Brzoska, en engelskspråkig syster, berättade om vad hon och hennes pionjärkamrat fick uppleva: ”Vi bodde för det mesta väldigt enkelt, och ett stort problem var uppvärmningen på vintern. Vi fick ofta hålla till godo med ett iskallt rum och var tvungna att knacka hål på isen i vattenkannan när vi skulle tvätta oss på morgnarna.” Kände de här pionjärerna sig nedslagna över bristen på bekvämlighet? Knappast! En av dem beskrev väldigt fint hur de kände det, när han sa: ”Vi ägde ingenting, men vi saknade inte heller något.” (Matt. 6:33)

Engelska pionjärer som var med vid sammankomsten i Paris 1931.

Ofta fick kolportörerna dessutom kämpa med ensamhet och isolering. Tidigt på 30-talet fanns det mindre än 700 förkunnare i Frankrike, och de flesta av dem var spridda runt om i landet. Vad gjorde kolportörerna för att bevara glädjen trots att de var isolerade? Mona och hennes pionjärkamrat var i den situationen, och hon berättade: ”För att inte känna oss helt isolerade studerade vi Sällskapets publikationer tillsammans. Eftersom vi inte gjorde återbesök eller ledde bibelstudier i hem på den tiden, hade vi tid på kvällarna. Vi brukade skriva brev till våra familjer och särskilt till andra pionjärer för att dela med oss av våra erfarenheter och uppmuntra varandra.” (1 Thess. 5:11)

De här osjälviska kolportörerna kunde bevara en positiv syn på tillvaron trots olika svårigheter. Det syns tydligt när man läser brev som de sände till avdelningskontoret, ibland flera decennier efter sin tid som pionjärer i Frankrike. Annie Cregeen, en smord syster som färdades kors och tvärs över Frankrike med sin man mellan 1931 och 1935, tänkte tillbaka på de här åren och skrev: ”Vi har haft ett mycket lyckligt och händelserikt liv! Vi pionjärer var verkligen sammansvetsade. Det var som aposteln Paulus sa: ’Jag planterade, Apollos vattnade, men det var Gud som fick det att växa.’ Vi som hade möjligheten att hjälpa till för så länge sedan tycker att det här är en spännande tanke.” (1 Kor. 3:6)

Dåtidens pionjärer lämnade ett arv efter sig genom sin uthållighet och sin iver. De är verkligen goda exempel för alla som vill göra mer i tjänsten! I dag finns det omkring 14 000 reguljära pionjärer i Frankrike, och många av dem tjänar i grupper eller församlingar där man talar andra språk. * Precis som sina föregångare låter de ingenting under solen hindra dem! – Ur vårt arkiv i Frankrike.

^ § 4 Läs om predikoarbetet bland polska immigranter i Frankrike i artikeln ”Ni kom till detta land för att lära er sanningen” i Vakttornet för 15 augusti 2015.

^ § 13 År 2014 fanns det över 900 församlingar och grupper som förkunnade på 70 olika språk, förutom franska, i det område som avdelningskontoret i Frankrike ansvarar för.