Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet (Studieupplagan)  |  Augusti 2015

 LEVNADSSKILDRING

”Må de många öarna glädja sig”

”Må de många öarna glädja sig”

Det var en dag jag sent ska glömma. Jag och några andra bröder från olika delar av världen satt och väntade nervöst i den styrande kretsens konferensrum. Vi skulle strax träffa bröderna i författarkommittén och ha ett möte med dem. Under några veckors tid hade vi analyserat olika problem som översättare ställs inför, och vi hade förberett en presentation där vi skulle rekommendera olika lösningar på de här problemen. Det var den 22 maj år 2000. Varför var det här mötet så viktigt? Jag ska återkomma till det, men först tänkte jag berätta lite om min bakgrund.

Jag blev döpt i Queensland och var pionjär på Tasmanien och missionär i Tuvalu, Samoa och Fiji.

JAG föddes i Queensland i Australien 1955. Kort efter det började min mamma, Estelle, studera Bibeln med Jehovas vittnen. Hon blev döpt året därpå, och min pappa, Ron, kom med i sanningen 13 år senare. Jag blev döpt vid en sammankomst långt ute i obygden i Queensland 1968.

Redan som liten älskade jag att läsa, och jag har alltid varit fascinerad av språk. När vi åkte på bilsemestrar tyckte säkert mina föräldrar att det var frustrerande att jag bara satt i baksätet med näsan i en bok i stället för att titta på utsikten. Men i skolan fick jag stor nytta av att jag tyckte om att läsa. Under high school-tiden i Glenorchy, på Tasmanien, fick jag flera utmärkelser för mina studieprestationer.

Men så småningom blev jag tvungen att fatta ett viktigt beslut. Skulle jag ta emot ett stipendium och läsa vidare på universitet? Jag älskade ju böcker, och jag älskade att lära mig nya saker, men jag är väldigt tacksam över att min mamma hade hjälpt mig att utveckla en ännu starkare kärlek – kärleken till Jehova. (1 Kor. 3:18, 19) Så med mina föräldrars stöd och med en grundläggande utbildning bakom mig slutade jag skolan  och började som pionjär i januari 1971. Då var jag 15 år.

Under de nästkommande åtta åren var jag pionjär på Tasmanien. Medan jag var där gifte jag mig med en underbar syster från Tasmanien som hette Jenny Alcock, och i fyra år var vi specialpionjärer tillsammans på isolerade distrikt i Smithton och Queenstown.

TILL ÖARNA I STILLA HAVET

År 1978 åkte vi utomlands för första gången för att vara med vid en internationell sammankomst i Port Moresby i Papua Nya Guinea. Jag kommer fortfarande ihåg ett av talen, som hölls av en missionär på språket hiri motu. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, men det talet fick mig att vilja bli missionär, att lära mig andra språk och att sedan kunna hålla just sådana tal. Äntligen förstod jag hur jag skulle kunna kombinera min kärlek till Jehova med min kärlek till språk.

Gissa om vi blev förvånade när vi kom tillbaka till Australien och fick frågan om vi ville bli missionärer på ön Funafuti i Tuvalu, som tidigare kallades Elliceöarna. Vi kom dit i januari 1979. Då fanns det bara två bröder och en syster i hela Tuvalu.

Jag och Jenny i Tuvalu.

Det var inte lätt att lära sig att tala tuvalu. Den enda bok som fanns på det språket var Nya testamentet. Det fanns varken ordböcker eller språkkurser, så vi bestämde oss för att försöka lära oss mellan 10 och 20 nya ord om dagen. Men snart insåg vi att vi inte förstod vad de flesta ord vi lärde oss egentligen betydde. Vi trodde att vi förklarade för andra att det var fel att hålla på med spådom, men i själva verket sa vi att de skulle undvika vågar och promenadkäppar! Vi behövde verkligen lära oss språket för att kunna ta hand om alla bibelstudier vi hade startat, så vi fortsatte kämpa. Flera år senare sa en av dem som vi studerade med i början: ”Vi är så glada att ni kan vårt språk nu. I början hade vi inte en aning om vad ni försökte säga!”

Samtidigt kan man säga att vi hade idealiska förhållanden för att lära oss ett nytt språk. Det fanns inga bostäder att hyra, så vi fick bo hemma hos en familj som var vittnen och som bodde i huvudorten på ön. Det innebar att vi hade språket runt omkring oss hela tiden – hemma, i byn, överallt. Vi använde inte engelskan på flera år, och till slut hade tuvalu blivit som vårt eget språk.

Det dröjde inte länge förrän många började visa intresse för sanningen. Men hur skulle vi studera  med dem? Det fanns ju ingen litteratur på deras språk. Hur skulle de kunna studera på egen hand? Och när de började komma på mötena, vilka sånger skulle de sjunga, vilket material skulle de använda och hur skulle de ens kunna förbereda sig? Hur skulle de någonsin kunna gå framåt mot dopet? De här ödmjuka människorna behövde andlig mat på sitt eget språk! (1 Kor. 14:9) Vi undrade ofta om de någonsin skulle få litteratur på tuvalu, ett språk som talas av färre än 15 000 människor. Jehova gav oss svaret och bevisade två saker för oss: 1) Han vill att hans ord ska förkunnas ”på öarna i fjärran”, och 2) han vill att de som världen ser ner på och som anses obetydliga ska ta sin tillflykt till hans namn. (Jer. 31:10; Sef. 3:12)

ÖVERSÄTTNINGSARBETE

År 1980 gav avdelningskontoret oss uppdraget att börja som översättare – ett arbete som vi kände oss helt okvalificerade för. (1 Kor. 1:28, 29) Till att börja med köpte vi en gammal stencilapparat av myndigheterna och tryckte upp material för hand till våra möten. Vi översatte också boken Sanningen som leder till evigt liv till tuvalu och tryckte den på samma apparat. När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag fortfarande känna den starka doften av tryckfärg och den intensiva tropiska hettan. Att trycka alla de här publikationerna för hand var verkligen hårt arbete. Och då hade vi inte ens elektricitet!

Något annat som försvårade arbetet var att det praktiskt taget inte fanns någon referenslitteratur på tuvalu. Men ibland fick vi hjälp från oväntat håll. En förmiddag råkade jag av misstag knacka på hos en äldre man som inte tyckte om vittnena. Han hade varit lärare, och han påminde mig direkt om att han inte ville ha besök av oss. Men sedan sa han: ”Jag skulle bara vilja säga en sak. Ni använder passiv form alldeles för mycket i era översättningar. Det är inte så vanligt på tuvalu.” Jag frågade några andra, och det visade sig att han hade rätt. Så vi gjorde en del förändringar  och fick på så sätt en bättre översättning. Jag var helt fascinerad över att Jehova hade väglett oss med hjälp av en man som var motståndare till sanningen men som uppenbarligen läste vår litteratur!

Nyheter om Guds rike nummer 30 på tuvalu.

Det allra första vi fick på tuvalu för att sprida i tjänsten var en inbjudan till minneshögtiden. Sedan fick vi vikbladet Nyheter om Guds rike nummer 30, och det gavs ut samtidigt som på engelska. Vi var så otroligt glada över att kunna ge människor något på deras eget språk! Med tiden fick vi några broschyrer och även en del böcker på tuvalu. År 1983 började också Vakttornet ges ut på tuvalu. Tidskriften trycktes på avdelningskontoret i Australien, hade 24 sidor och kom ut var tredje månad. Det innebar att vi i genomsnitt hade 7 paragrafer i veckan att studera. Hur togs litteraturen emot? Tuvaluanerna älskar att läsa, så vår litteratur blev väldigt populär. Varje gång en ny publikation gavs ut meddelades det i nyheterna på radion, och ibland blev det till och med en förstasidesnyhet! *

Hur gick översättningsarbetet till? Vi började med papper och penna. Sedan bearbetade vi texten i flera steg och skrev ut den på maskin flera gånger om tills den var färdig att skickas till avdelningskontoret i Australien. Under en period fick två systrar på avdelningskontoret skriva in all text på tuvalu i en dator. De kunde inte tuvalu själva, men eftersom texten skrevs in två gånger och datorn sedan jämförde dokumenten, kunde nästan alla misstag upptäckas. De fotosatta sidorna skickades sedan tillbaka till oss med flygpost, och när vi hade checkat dem skickade vi tillbaka dem igen för tryckning.

Tänk vad mycket som har hänt sedan dess! Nu skriver översättningsteamen in texten direkt i sina datorer. Fotosättningen görs för det mesta på samma plats, och sedan skickas de färdiga filerna elektroniskt till det avdelningskontor som sköter tryckningen. Ingen behöver längre kasta sig i väg till en brevlåda i sista minuten för att få i väg den översatta texten.

NYA UPPDRAG

Allteftersom åren gick fick Jenny och jag olika uppdrag runt om i Stillahavsområdet. Efter Tuvalu blev vi skickade till avdelningskontoret i Samoa 1985. Där fick vi hjälpa dem som översatte till samoanska, tonganska och tokelauiska, samtidigt som vi fortsatte att översätta litteratur till tuvalu. * År 1996 fick vi ett liknande uppdrag på avdelningskontoret i Fiji och kunde då hjälpa dem som översatte till fiji, kiribati, nauruanska, rotumanska och tuvalu.

Jag använder tuvaluansk litteratur för att hjälpa andra.

Jag blir alltid så imponerad när jag träffar översättare och ser hur mycket de brinner för sin uppgift. Arbetet kan vara både tröttande och ansträngande, men de här trogna vännerna vill precis som Jehova att de goda nyheterna ska predikas ”för varje nation och stam och språk och folk”. (Upp. 14:6) Ett exempel på det var när det första numret av Vakttornet på tonganska skulle  översättas. Jag hade ett möte med alla de äldste i Tonga och frågade vem som skulle kunna tränas upp som översättare. En av dem hade ett bra jobb som mekaniker, men han sa att han kunde säga upp sig nästa dag och börja direkt. Det var otroligt hjärtevärmande med tanke på att han hade familj och inte visste varifrån han skulle få sin inkomst. Men Jehova tog hand om honom och hans familj, och han fortsatte som översättare i många år.

Bröderna i den styrande kretsen vill precis som de här översättarna att alla människor, även sådana som tillhör mindre språkgrupper, ska få sitt andliga behov tillgodosett. Vid ett tillfälle kom frågan upp om det var värt alla ansträngningar att ge ut litteratur på tuvalu. Jag blev så uppmuntrad när jag läste det här svaret från den styrande kretsen: ”Det finns absolut ingen anledning att sluta översätta till tuvalu. Det tuvaluanska fältet kanske är litet i jämförelse med andra språkgrupper, men människorna behöver ändå få höra de goda nyheterna på sitt eget språk.”

Dop i en lagun.

År 2003 blev Jenny och jag förflyttade från avdelningskontoret i Fiji till avdelningen Translation Services i Patterson i New York. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse! Där fick vi hjälpa till med arbetet att ge ut ännu fler publikationer på en mängd språk. Under våra två år på den avdelningen fick vi också resa runt och utbilda översättningsteam i flera olika länder.

NÅGRA VIKTIGA MILSTOLPAR

Låt mig nu återvända till år 2000 och det viktiga mötet jag nämnde i inledningen. Den styrande kretsen hade kommit fram till att översättningsteamen världen över behövde få hjälp. Fram till dess hade de flesta översättare inte fått övning för sin uppgift. Men efter det här mötet med författarkommittén godkände den styrande kretsen ett utbildningsprogram för alla översättare. I det här programmet ingick en kurs i förbättrad engelsk språkförståelse och en kurs i översättningsteknik. Dessutom fick översättarna särskilda anvisningar för teamarbete.

Vad har den här stora satsningen på översättning gett för resultat? En sak är att kvaliteten på den översatta litteraturen har förbättrats. En annan är att antalet språk som vår litteratur ges ut på har ökat dramatiskt. År 1979, när vi kom till vårt första missionärsdistrikt, gavs Vakttornet ut på 82 språk, och de flesta upplagor kom ut flera månader efter den engelska. Men nu översätts Vakttornet till över 240 språk, och de flesta ges ut simultant med den engelska upplagan. Det finns nu andlig mat på mer än 700 språk. Det hade vi aldrig kunnat drömma om längre tillbaka.

År 2004 tog den styrande kretsen ett annat viktigt beslut, nämligen att Nya världens översättning skulle ges ut på ännu fler språk och så snabbt som möjligt. Det här har lett till att många fler har fått den här översättningen på sitt eget språk. Fram  till 2014 hade den getts ut helt eller delvis på 128 språk, däribland flera som talas i Stillahavsområdet.

Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på tuvalu presenteras.

Ett av mitt livs absoluta höjdpunkter var att få vara med på den regionala sammankomsten i Tuvalu 2011. Hela landet hade då drabbats av en svår torka som varat flera månader, och därför trodde bröderna att sammankomsten skulle behöva ställas in. Men samma kväll som vi anlände kom ett riktigt tropiskt störtregn, och sammankomsten kunde hållas trots allt. Jag hade den enorma glädjen att få presentera Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på tuvalu – den minsta språkgrupp någonsin som har fått den här underbara gåvan. Mot slutet av sammankomsten kom ännu ett skyfall. Så alla fick ett överflöd av vatten – både andligt och bokstavligt!

En intervju med mina föräldrar, Ron och Estelle, vid en sammankomst i Townsville i Australien 2014.

Sorgligt nog fick min kära fru, Jenny, inte vara med om den här minnesvärda händelsen. Hon dog 2009, efter att ha kämpat mot bröstcancer i tio år. Vi var gifta i 35 år. Men när hon får uppstå kommer hon säkert att bli överlycklig när hon får veta att Bibeln gavs ut på tuvalu.

Sedan dess har Jehova än en gång välsignat mig med en underbar fru, Loraini Sikivou. Loraini och Jenny arbetade tillsammans på Betel i Fiji, och Loraini var med i det fijianska översättningsteamet. Så nu har jag återigen en fru som troget tjänar Jehova tillsammans med mig och som älskar språk lika mycket som jag!

Loraini och jag i tjänsten i Fiji.

Under årens lopp har det varit så uppmuntrande att se hur vår himmelske Far, Jehova, har fortsatt att sörja för behoven hos både små och stora språkgrupper. Det är verkligen uppenbart att han älskar oss! (Ps. 49:1–3) Jag har sett hur lyckliga människor blivit när de för första gången har fått vår litteratur på sitt eget språk eller när de har sjungit lovsånger till Jehova på det språk som rör deras hjärta. (Apg. 2:8, 11) Jag kan fortfarande höra vad Saulo Teasi, en äldre tuvaluansk broder, sa efter att ha sjungit en av Rikets sånger på sitt eget språk för första gången: ”Jag tycker att du ska berätta för den styrande kretsen att de här sångerna låter bättre på tuvalu än på engelska.”

I september 2005 blev jag helt oväntat ombedd att bli medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Jag kan inte längre arbeta som översättare, men jag tackar Jehova för att han låter mig fortsätta vara engagerad i det världsvida översättningsarbetet. Jag blir så lycklig när jag tänker på att Jehova tar hand om alla sina tjänare var de än befinner sig – till och med på de isolerade öarna i Stilla havet! Det är precis som psalmisten sa: ”Jehova har blivit kung! Må jorden fröjda sig. Må de många öarna glädja sig.” (Ps. 97:1)

^ § 18 Några exempel på hur vår litteratur togs emot finns i Vakttornet för 15 december 2000, sidan 32, Vakttornet för 1 augusti 1988, sidan 22 och Vakna! för 22 december 2000, sidan 9.

^ § 22 Läs mer om översättningsarbetet i Samoa i ”Årsboken” för 2009, sidan 120, 121, 123, 124.