Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) APRIL 2015

 LEVNADSSKILDRING

Välsignelser i både fredliga och svåra tider

Välsignelser i både fredliga och svåra tider

NÄR jag kom till världen i mars 1930, var jag omgiven av släktingar och vänner som alla troget tjänade Jehova. Jag föddes i byn Namkumba, i närheten av staden Lilongwe, som ligger i det land som vi i dag kallar Malawi. År 1942 överlämnade jag mitt liv till Jehova och döptes i en av våra vackra floder. Under de senaste sjuttio åren har jag försökt följa Paulus uppmaning till Timoteus; jag har predikat ordet ”i gynnsam tid ... [och] i ogynnsam tid”. (2 Tim. 4:2)

När Nathan Knorr och Milton Henschel för första gången besökte Malawi 1948, väcktes min önskan att vara i heltidstjänsten. Jag minns så väl de uppmuntrande orden från dessa representanter från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn, New York. Vi var 6 000 som stod med fötterna i leran och uppmärksamt lyssnade till broder Knorrs styrkande tal ”En ständig härskare över alla nationer”.

Jag träffade sedan Lidasi, en underbar syster som precis som jag vuxit upp i sanningen. Jag fick veta att hon också satt upp heltidstjänsten som mål. Vi gifte oss 1950, och tre år senare hade vi två barn. Men trots vårt nya föräldraansvar kom vi fram till att jag ändå kunde börja som pionjär. Två år senare blev jag inbjuden att tjäna som specialpionjär.

Inte långt därefter fick jag förmånen att börja besöka olika församlingar som kretstillsyningsman. Med Lidasis fina stöd kunde jag ändå fortsätta att ta hand om min familj både fysiskt och andligt. * Men det vi önskade mest av allt var att vi båda två kunde vara i heltidstjänsten. Så med noggrann planering och med stödet från våra barn kunde Lidasi också börja i resetjänsten med mig 1960.

Sammankomster byggde upp oss innan förföljelsen.

Det var underbart att få betjäna församlingarna under sådana fredliga tider. Vårt uppdrag förde oss från Mulanjemassivets vackra sluttningar i söder till Malawisjöns fridfulla stränder, som i sin fulla längd löper längs nästan hela gränsen i öster. Vi såg en stadig ökning av både förkunnare och församlingar i kretsarna vi reste i.

År 1962 var vi med vid sammankomsten ”Modiga förkunnare”. Så här i efterhand kan jag säga att sådana tillfällen var precis vad alla  i Malawi behövde för att bli rustade inför de svåra och ogynnsamma tider som låg framför oss. Året därpå kom broder Henschel tillbaka till Malawi. Då hölls en specialsammankomst i utkanten av staden Blantyre, och omkring 10 000 var närvarande. Den sammankomsten byggde verkligen upp oss inför de kommande prövningarna.

EN SVÅR TID BÖRJAR

När vi blev förbjudna, beslagtog myndigheterna avdelningskontorets fastighet.

År 1964 började Jehovas vittnen utsättas för en mycket hård press eftersom de höll fast vid sin politiska neutralitet. Över hundra Rikets salar och mer än tusen av vittnenas privata hem förstördes i en våldsam våg av förföljelse. Men vi fortsatte i resetjänsten ända till 1967. Då förbjöd regeringen i Malawi Jehovas vittnen. Avdelningskontorets fastighet i Blantyre beslagtogs. Missionärerna utvisades och många inhemska vänner, bland annat Lidasi och jag, hamnade i fängelse. När vi blev frigivna fortsatte vi i resetjänsten, men vi var försiktiga.

En dag i oktober 1972 hade cirka hundra medlemmar från den militanta gruppen Malawi Youth League satt sikte på vårt hem. De tänkte döda mig! Men en av deras medlemmar sprang i förväg och varnade mig. Jag sa till familjen att gömma sig bland bananträden i närheten, och jag sprang och gömde mig i ett stort mangoträd. Från trädets grenar såg jag hur allt som var vårt totalförstördes.

Eftersom vännerna var politiskt neutrala blev deras hem nerbrända.

Förföljelsen i Malawi blev alltmer intensiv, och tusentals vittnen flydde. Vår familj tog sig till ett flyktingläger i västra Moçambique, och vi stannade där till juni 1974. Då blev jag och Lidasi tillfrågade om vi kunde tjäna som specialpionjärer i Dómue i Moçambique, nära gränsen till Malawi. Vi fortsatte att tjäna där till 1975, då Moçambique blev självständigt från Portugal. Tillsammans med de andra vännerna tvingades vi att återvända till Malawi och den förföljelse som vi hade lämnat bakom oss.

När vi kom tillbaka fick jag i uppdrag att besöka församlingarna i huvudstaden Lilongwe. Och trots förföljelse och svårigheter fortsatte antalet församlingar att växa i kretsarna som vi hade privilegiet att resa i.

VI KÄNNER JEHOVAS STÖD

En gång råkade vi komma till en by som var mitt uppe i ett offentligt politiskt möte. Några som fick reda på att vi var Jehovas vittnen tvingade oss att sätta oss ner bland medlemmarna av den politiska ungdomsrörelsen Malawi Young Pioneers (MYP). I den här situationen kunde vad som helst hända, så vi bad intensivt. När mötet var slut började de slå oss. Men en  äldre kvinna kom springande och ropade: ”Snälla, låt honom vara! Han är min brorson, låt honom resa vidare!” Mötets ordförande gav med sig: ”Låt dem gå!” Vi hade ingen aning om vad kvinnan tänkte, hon var ju inte släkt med mig. Men vi kände att hon var ett bönesvar från Jehova.

Partikort.

År 1981 stötte vi på några från MYP igen. De stal våra cyklar, resväskor, litteraturkartonger och kretsens handlingar. Men vi kom undan och tog oss hem till en av de äldste. Vi var mycket oroliga för all information som de kunde hitta i handlingarna, så vi bad till Jehova ännu en gång. Men när MYP tittade igenom handlingarna, lade de märke till flera brev som skickats till mig. De såg att avsändarna var från hela Malawi, och detta gjorde dem förskräckta. De trodde att jag arbetade för regeringen, och därför lämnade de genast tillbaka alla papper till de äldste – i samma skick som de tagit dem.

Vid ett annat tillfälle satt vi på en båt för att korsa en flod. Båtens ägare, som dessutom var områdets ordförande, fick då för sig att han skulle kontrollera att alla passagerare hade partikort. När han nästan var framme vid oss, upptäckte han en tjuv som myndigheterna efterlyst. Det blev så stor uppståndelse kring detta att han slutade leta efter partikort. Återigen kände vi att Jehova var med oss.

GRIPEN OCH KASTAD I FÄNGELSE

När jag i februari 1984 var på väg till Lilongwe för att lämna in rapporter till avdelningskontoret i Zambia, stoppades jag av en polis. Han sökte igenom min väska, hittade min bibliska litteratur och tog mig till polisstationen. Där började han misshandla mig. Sedan band han mig med rep och satte mig i ett rum med fångar som gripits med stöldgods i händerna.

Dagen därpå tog polischefen mig till ett annat rum. Där ville han att jag skulle skriva på ett papper där han hade skrivit: ”Jag, Trophim R. Nsomba, kan bli frisläppt eftersom jag inte längre är ett Jehovas vittne.” Men jag vägrade att skriva på. Jag svarade honom: ”Jag är beredd att inte bara bli bunden, utan också att dö. Jag kommer alltid att vara ett vittne för Jehova.” Polischefen blev rasande och slog näven i bordet. Han slog så hårt att en polis från rummet bredvid kom rusande och undrade vad som hade hänt. Polischefen sa: ”Den här mannen vägrar att gå med på att sluta vittna. Låt honom i stället skriva på att han är ett Jehovas vittne. Vi skickar honom till Lilongwe för att spärras in.” Under hela den här tiden hade min kära hustru ingen aning om vad som hade hänt. Men fyra dagar senare fick hon höra från några bröder var jag befann mig.

 Jag blev vänligt bemött på Lilongwes polisstation. Polischefen där sa: ”Här har du en tallrik med ris. De andra här är tjuvar, men du har blivit bunden på grund av Guds ord.” Sedan skickade han mig vidare till Kacherefängelset där jag hölls i förvar i fem månader.

Fängelsechefen var glad att jag kom dit; han ville att jag skulle bli fängelsets ”pastor”. Han avsatte den tidigare pastorn och sa till honom: ”Jag vill inte att du ska lära ut Guds ord här igen. Du har ju hamnat här för att du stulit från din kyrka!” Så varje vecka hade jag i uppgift att undervisa i Bibeln under de möten som arrangerades för fångarna.

Men sedan förändrades situationen till det värre. Fängelsevakterna började förhöra mig, de ville veta hur många vittnen som fanns i Malawi. När jag vägrade berätta, brukade de slå mig tills jag förlorade medvetandet. En gång ville de veta var Jehovas vittnens huvudkontor fanns. Jag svarade: ”Ni har ställt en enkel fråga, och jag ska ge er svaret.” De satte genast på bandspelaren. Jag förklarade att vårt huvudkontor finns beskrivet i Bibeln. Förvånat frågade de: ”Var då i Bibeln?”

”I Jesaja 43:12”, svarade jag. De letade upp versen och läste den noggrant: ”’Ni är mina vittnen’, lyder Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” De läste versen tre gånger. Sedan frågade de: ”Hur kan Jehovas vittnens huvudkontor vara i Bibeln och inte i USA?” Jag svarade: ”Jehovas vittnen i USA ser också den här versen som en beskrivning av sitt huvudkontor.” Eftersom jag inte avslöjade någonting, skickade de mig till fånglägret i Dzaleka, en bit norr om Lilongwe.

VÄLSIGNELSER OCKSÅ I SVÅRA TIDER

I juli 1984 kom jag till Dzaleka, där 81 andra Jehovas vittnen redan satt. Där fanns omkring 300 fångar som var tvungna att sova sittande på golvet, rygg mot rygg. Så småningom kunde vi vittnen dela upp oss i små grupper. Och varje dag gick vi tillsammans igenom en bibelvers som någon föreslagit. Det här styrkte oss verkligen.

Sedan separerade fängelsechefen oss från de andra fångarna. En av vakterna sa i hemlighet till oss: ”Regeringen hatar inte er. Vi håller er fängslade av två skäl: Regeringen vill inte att ni ska bli dödade av Young Pioneers. Och dessutom predikar ni om ett kommande krig, och det kan få soldaterna att bli så rädda att de sticker.”

Bröder som eskorteras efter en rättegång.

I oktober 1984 ställdes vi inför rätta, och var och en av oss dömdes till två års fängelse. Liksom tidigare blev vi nu satta tillsammans med dem som inte var Jehovas vittnen. Men fängelsechefen bestämde följande: ”Jehovas vittnen  röker inte. Så, ni vakter, ska inte besvära dem genom att fråga efter cigaretter eller be dem tända cigaretter åt er. De är Guds folk! Alla Jehovas vittnen ska få mat två gånger om dagen. De är inte här för att de är kriminella, utan för att de följer Bibeln.”

Vårt goda rykte hjälpte oss på många sätt. Till exempel var det förbjudet för fångar att röra sig ute när det var mörkt eller regnigt. Men vi fick tillåtelse att gå ut när vi än ville. Vakterna visste att vi inte skulle smita. En gång när vi arbetade ute på fälten, blev vakten som höll uppsikt över oss sjuk. Vi bar tillbaka honom till fängelsegården så att han kunde få vård; vakterna visste att de kunde lita på oss. De uppskattade vårt goda uppförande, och vi var glada att kunna ära Jehovas namn på det sättet. (1 Petr. 2:12) *

FREDEN ÅTERVÄNDER

Den 11 maj 1985 blev jag frisläppt från fånglägret i Dzaleka. Det var helt underbart att få återförenas med min familj! Vi tackar Jehova för att han hjälpt oss att vara lojala under alla prövningar. Med tanke på de svåra tider vi gått igenom, känner vi igen oss i aposteln Paulus ord: ”Vi vill nämligen inte att ni skall vara okunniga, bröder, om den vedermöda som vi råkade ut för ... [Vi] misströstade om livet. Ja, vi kände inom oss att vi hade fått dödsdomen. Detta var för att vi inte skulle sätta vår tillit till oss själva, utan till den Gud som uppväcker de döda. Från något så stort som döden räddade han oss.” (2 Kor. 1:8–10)

Broder och syster Nsomba utanför en Rikets sal 2004.

Ja, ibland trodde vi inte att vi skulle överleva. Men vi vände oss alltid till Jehova. Vi bad att han skulle göra oss modiga, visa och ödmjuka, så att vi kunde fortsätta att ära hans stora namn.

Jehova har välsignat vår tjänst, både i fredliga och svåra tider. År 2000 kunde vi glädjas åt ett nytt avdelningskontor i Lilongwe, och dessutom har det byggts över tusen Rikets salar runt om i Malawi. De här välsignelserna från Jehova har verkligen styrkt mig och Lidasi andligen. För oss är det nästan för bra för att vara sant! *

^ § 7 Bröder med minderåriga barn blir inte längre inbjudna att tjäna som kretstillsyningsmän.

^ § 30 För mer information om förföljelsen i Malawi se Jehovas vittnens årsbok för 1999, sidan 171–223.

^ § 34 Medan den här artikeln färdigställdes somnade broder Nsomba in i döden, 83 år gammal.