Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) NOVEMBER 2014

Frågor från läsekretsen

Frågor från läsekretsen

Hur blir äldste och biträdande tjänare förordnade i de enskilda församlingarna?

Under det första århundradet v.t. sa aposteln Paulus till de äldste i församlingen i Efesos: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” (Apg. 20:28) Hur är det då i vår tid? Vilken funktion har den heliga anden när äldste och biträdande tjänare blir förordnade i dag?

För det första: Den heliga anden fick bibelskribenterna att skriva ner de krav som ställs på äldste och biträdande tjänare. 16 olika krav som gäller äldste räknas upp i 1 Timoteus 3:1–7. Ytterligare krav nämns i bibelställen som Titus 1:5–9 och Jakob 3:17, 18. Kraven för biträdande tjänare räknas upp i 1 Timoteus 3:8–10, 12, 13. För det andra: Både de som rekommenderar en broder och de som sedan förordnar honom ber uttryckligen om att Jehovas ande ska vägleda dem när de går igenom om han i rimlig grad fyller Bibelns krav. För det tredje: Den som blir rekommenderad måste visa Guds heliga andes frukt i sitt liv. (Gal. 5:22, 23) Guds ande är alltså inbegripen i alla steg när någon blir förordnad.

Men vem har då ansvaret att förordna bröder? Längre tillbaka skickades alla rekommendationer som gällde äldste och biträdande tjänare till avdelningskontoret. Där gick bröder som den styrande kretsen hade förordnat igenom rekommendationerna och förordnade dem som levde upp till kraven. Sedan meddelade avdelningskontoret äldstekretsen. De äldste informerade i sin tur dem som blivit förordnade och frågade om de var beredda att ta emot uppgiften och om de verkligen var kvalificerade. Slutligen gjorde man en pålysning i församlingen.

Men hur gjorde man sådana förordnanden under det första århundradet? Ibland valde apostlarna ut personer som fick sköta särskilda uppgifter, som när de förordnade sju män till att ta hand om den dagliga utdelningen av mat till änkor. (Apg. 6:1–6) Men de männen kanske redan var äldste när de fick den här uppgiften.

Bibeln förklarar inte i detalj hur det gick till alla gånger någon blev förordnad på den tiden, men vi kan ändå få en uppfattning om det. När Paulus och Barnabas var på väg hem från sin första missionsresa sägs det: ”Dessutom tillsatte  de äldste åt dem i varje församling, och sedan de hade framburit bön under fastor, anförtrodde de dem åt Jehova, som de hade kommit till tro på.” (Apg. 14:23) Många år senare skrev Paulus till sin följeslagare Titus: ”Av detta skäl lämnade jag dig kvar på Kreta: att du skulle rätta till det som var bristfälligt ordnat och tillsätta äldste i stad efter stad, så som jag gav dig anvisning om.” (Tit. 1:5) Det verkar också som att Timoteus, som reste mycket med Paulus, hade fått ett liknande ansvar. (1 Tim. 5:22) I de exempel som vi har nämnt här är det tydligt att det var resande tillsyningsmän som förordnade ansvariga män, inte apostlarna och de äldste i Jerusalem.

I linje med det här bibliska mönstret har Jehovas vittnens styrande krets justerat hur äldste och biträdande tjänare förordnas. Från och med den 1 september 2014 går det till så här: Varje kretstillsyningsman går noggrant igenom de rekommendationer som görs i hans krets. När han besöker församlingarna försöker han lära känna dem som rekommenderas och gör allt han kan för att samarbeta med dem i tjänsten. Kretstillsyningsmannen resonerar med de lokala äldstekretsarna om rekommendationerna, och sedan är det hans uppgift att förordna bröder i kretsen som äldste och biträdande tjänare. Den här justeringen gör att vi kommer närmare mönstret från det första århundradet.

En äldstekrets och kretstillsyningsmannen resonerar om en broders kvalifikationer. (Malawi)

Hur är ansvaret fördelat i den här proceduren? ”Den trogne och omdömesgille slaven” har som alltid huvudansvaret att ge tjänstefolket mat. (Matt. 24:45–47) I det ingår ansvaret att ge anvisningar om hur den världsvida församlingen ska organiseras. Därför undersöker de Skrifterna med hjälp av den heliga anden för att kunna visa hur bibliska principer är tillämpliga. Den trogne slaven förordnar också alla kretstillsyningsmän och alla som ingår i avdelningskontorens kommittéer. Avdelningskontoren i sin tur ger praktisk vägledning om hur de olika anvisningarna ska tillämpas. Varje äldstekrets har den viktiga uppgiften att noggrant gå igenom om de bröder som de rekommenderar fyller de bibliska kraven för att bli förordnade i Guds församling. Varje kretstillsyningsman har det tunga ansvaret att under bön noggrant tänka igenom de rekommendationer som de äldste ger och att sedan förordna de bröder som fyller kraven.

Att vi förstår hur det går till när någon blir förordnad gör det lättare för oss att se vilken roll den heliga anden spelar. Det ger oss större förtroende och respekt för dem som har blivit förordnade i församlingen. (Hebr. 13:7, 17)

 Vilka är de två vittnena som det talas om i Uppenbarelseboken, kapitel 11?

Uppenbarelseboken 11:3 sägs det att två vittnen skulle profetera i 1 260 dagar. Sedan sägs det att vilddjuret skulle ”besegra dem och döda dem”. Men efter ”de tre och en halv dagarna” skulle de få livet tillbaka, och de som såg det skulle bli bestörta. (Upp. 11:7, 11)

Vilka är de här två vittnena? Detaljerna i berättelsen hjälper oss att ta reda på det. För det första får vi veta att de är ”symboliskt framställda genom de två olivträden och de två lampställen”. (Upp. 11:4) Detta påminner oss om lampstället och de två olivträden som beskrivs i Sakarjas profetia. De olivträden sägs vara en bild av ”de två smorda”, dvs. ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, ”som står bredvid hela jordens Herre”. (Sak. 4:1–3, 14) För det andra beskrivs det hur de två vittnena utför tecken som liknar sådana som Mose och Elia utförde. (Jämför Uppenbarelseboken 11:5, 6 med 4 Moseboken 16:1–7, 28–35 och 1 Kungaboken 17:1; 18:41–45.)

Vad har berättelserna i Uppenbarelseboken och Sakarja gemensamt? I båda fallen handlar det om Jehovas smorda tjänare som tog ledningen under svåra tider. Uppenbarelsebokens elfte kapitel handlar alltså om de smorda bröder som tog ledningen när Guds rike upprättades i himlen 1914 och som predikade ”i säckväv” under tre och ett halvt år.

Efter att de här smorda vittnena hade predikat i säckväv blev de bildligt talat dödade när de fängslades under en jämförelsevis kortare period, symboliskt talat tre och en halv dagar. Guds folks fiender trodde att de hade lyckats ta död på vittnenas arbete, och det var de mycket glada över. (Upp. 11:8–10)

Men precis som det var förutsagt fick de två vittnena livet tillbaka efter de tre och en halv dagarna. Dessa smorda blev inte bara frigivna ur fängelset, utan de som var trogna fick också en särskild uppgift av Gud genom sin herre, Jesus Kristus. 1919 var de bland dem som han utsåg till ”den trogne och omdömesgille slaven”, som skulle ge Guds folk andlig mat i de sista dagarna. (Matt. 24:45–47; Upp. 11:11, 12)

Intressant nog kopplar Uppenbarelseboken 11:1, 2 samman de här händelserna med att det andliga templet skulle mätas, eller inspekteras. Även Malakis tredje kapitel talar om att det andliga templet skulle inspekteras och säger att det sedan skulle komma en period av rening. (Mal. 3:1–4) Hur länge pågick det här arbetet med att inspektera och rena? Det sträckte sig från 1914 till början av 1919. Den perioden inbegriper både de 1 260 dagarna (42 månader) och de symboliska tre och en halv dagarna som Uppenbarelsebokens elfte kapitel talar om.

Vi är verkligen glada över att det här andliga reningsarbetet har blivit utfört så att Jehova har ett rent folk som utför ”förträffliga gärningar”. (Tit. 2:14) Vi uppskattar också de trogna smorda som tog ledningen under en period av prövning, och som därigenom visade sig vara de två symboliska vittnena. *