Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) NOVEMBER 2014

”Det folk vars Gud är Jehova”

”Det folk vars Gud är Jehova”

”Lyckligt är det folk vars Gud är Jehova!” (PS. 144:15)

1. Vad anser människor i allmänhet om att tillhöra en religion?

MÅNGA människor tycker att religion inte bidrar särskilt mycket till mänsklighetens bästa. En del menar att världens religioner bara skapar en negativ bild av Gud och att Gud omöjligt kan godkänna det som många religiösa står för. De tänker kanske att det finns ärliga människor överallt och att Gud ser dem och lyssnar på dem oavsett vilken religion de tillhör. De förstår inte varför man skulle behöva bekänna sig till någon särskild grupp eller religion alls. Men vad tycker Jehova själv? Vi ska hitta svaret på den frågan genom att se hur Jehova har organiserat sanna tillbedjare genom historien.

ETT FÖRBUNDSFOLK

2. Vilka blev så småningom Jehovas utvalda folk, och vad särskilde dem från andra folk? (Se bilden i inledningen.)

2 Redan för 3 900 år sedan hade Jehova ett utvalt folk på jorden. Abraham, som kallades ”far till alla som har tro”,  hade hand om ett hushåll på flera hundra. (Rom. 4:11; 1 Mos. 14:14) De som styrde i Kanaan på den tiden såg honom som ”en mäktig hövding” och visade honom stor respekt. (1 Mos. 21:22; 23:6, noten) Jehova slöt ett förbund med Abraham och hans avkomlingar. (1 Mos. 17:1, 2, 19) Gud sa till Abraham: ”Detta är mitt förbund som ni skall hålla, förbundet mellan mig och er, ja din avkomma efter dig: Var och en av manligt kön hos er skall omskäras ... och det skall tjäna som ett tecken på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos. 17:10, 11) Abraham lyssnade och lät omskära alla män i sitt hushåll. (1 Mos. 17:24–27) Abrahams avkomlingar var det enda folk som hade ingått ett förbund med Jehova, och omskärelse var det fysiska kännetecknet på det.

3. Vilken utveckling gjorde att Abrahams familj blev ett folk?

3 Abrahams sonson Jakob, som senare fick namnet Israel, hade 12 söner. (1 Mos. 35:10, 22b–26) Jakobs söner blev överhuvuden för de tolv stammarna i den nation som fick namnet Israel. (Apg. 7:8) När det blev hungersnöd tog Jakob med sig sitt hushåll och bosatte sig i Egypten. Där hade en av Jakobs söner, Josef, blivit faraos närmaste man och ansvarade för livsmedelsförråden i landet. (1 Mos. 41:39–41; 42:6) Så småningom hade Jakobs avkomlingar blivit många, en ”församling av folk”. (1 Mos. 48:4; läs Apostlagärningarna 7:17.)

ETT FRIKÖPT FOLK

4. Hur var relationen mellan israeliter och egyptier till en början?

4 Jakobs ättlingar stannade i Egypten i över 200 år, i området Gosen vid Nildeltat. (1 Mos. 45:9, 10) Allt tyder på att israeliterna levde i fred med egyptierna de första hundra åren. De bodde i mindre städer och skötte sina får- och boskapshjordar. Jakobs familj hade blivit väl mottagen av farao, som kände Josef och uppskattade honom. (1 Mos. 47:1–6) Egyptier överlag föraktade sådana som var fåraherdar. (1 Mos. 46:31–34) Men de fick ändå finna sig i att israeliterna hade bosatt sig i landet.

5, 6. a) Hur förändrades situationen för Guds folk i Egypten? b) Hur överlevde Mose, och vad gjorde Jehova för sitt folks skull?

5 Men situationen för Guds folk förändrades drastiskt. Bibeln berättar: ”Med tiden uppstod det en ny kung över Egypten, en som inte kände Josef. Och han sade till sitt folk: ’Se! Israels söners folk är talrikare och mäktigare än vi.’” Det sägs vidare: ”Egyptierna lät då Israels söner utföra slavarbete under tyranni. Och de gjorde livet bittert för dem genom hårt slavarbete med lerbruk och tegel och med varje form av slavarbete på fälten, ja varje form av slavarbete som de med tyranni tvingade dem att utföra åt sig.” (2 Mos. 1:8, 9, 13, 14)

6 Egyptens nye farao befallde till och med att alla nyfödda israelitiska pojkar skulle dödas. (2 Mos. 1:15, 16) Vid den här tiden föddes Mose. Han var tre månader gammal när hans mamma gömde honom bland vassen i Nilen. Faraos dotter hittade Mose och adopterade honom. Men Jehova såg till att Mose fick vara hos sin mamma, Jokebed, den första tiden. Hon undervisade honom om den sanne Guden. (2 Mos. 2:1–10; Hebr. 11:23–25) När Jehova såg hur svårt förtryckt hans folk blev bestämde han att Mose skulle leda dem ut ur Egypten. (2 Mos. 2:24, 25; 3:9, 10) På det sättet blev de ett folk som Jehova  hade ”friköpt”. (2 Mos. 15:13, noten; läs 5 Moseboken 15:15.)

ETT FOLK BLIR EN NATION

7, 8. Hur blev israeliterna en helig nation?

7 Jehova hade ännu inte gjort israeliterna till en nation, men han betraktade dem ändå som sitt folk. Därför fick Mose och Aron uppdraget att säga till farao: ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i vildmarken.’” (2 Mos. 5:1)

8 Det krävdes att tio plågor drabbade Egypten och att farao och hans här gick under i Röda havet innan israeliterna blev fullständigt befriade från förtrycket. (2 Mos. 15:1–4) Mindre än tre månader senare slöt Jehova ett förbund med israeliterna vid berget Sinai och gav dem följande historiska löfte: ”Om ni noggrant lyder min röst och håller mitt förbund, då skall ni bli min särskilda egendom bland alla andra folk, ... en helig nation.” (2 Mos. 19:5, 6)

9, 10. a) Hur skilde lagen israeliterna från nationerna runt omkring enligt 5 Moseboken 4:5–8? b) Hur skulle israeliterna visa att de var ett folk som var heligt för Jehova?

9 I hundratals år hade Jehovas tjänare varit organiserade i familjer och släkter. Familjens överhuvud tog ledningen och tjänade som präst och domare för hela sin släkt. (1 Mos. 8:20; 18:19; Job 1:4, 5) I Egypten innan israeliterna blev slavar följde de samma system. Men när Jehova hade befriat israeliterna ur slaveriet gav han dem en lagsamling som gjorde dem helt unika jämfört med alla andra folk och nationer. (Läs 5 Moseboken 4:5–8; Ps. 147:19, 20) Lagen fastställde att från och med nu skulle israeliterna ha en särskild grupp som tjänade som präster. Och ”de äldste” skulle tjäna som domare och rådgivare, eftersom de var allmänt respekterade för sin ålder och erfarenhet. (5 Mos. 25:7, 8) Lagen gav den nybildade nationen riktlinjer för både tillbedjan och det dagliga livet.

10 Strax innan israeliterna fick gå in i det utlovade landet upprepade Jehova lagarna till dem, och Mose sa: ”Jehova har i dag gett dig anledning att säga att du skall vara hans folk, en särskild egendom, alldeles som han har lovat dig, och att du skall iaktta alla hans bud, och han har sagt att han skall sätta dig högt över alla de andra nationerna som han har frambringat, till lovprisning och ryktbarhet och skönhet, när du visar att du är ett folk som är heligt för Jehova, din Gud.” (5 Mos. 26:18, 19)

FOLK UR ANDRA NATIONER

11–13. a) Vilka lät Jehova bli en del av hans utvalda folk? b) Vad var icke-israeliter tvungna att göra för att tjäna Jehova?

11 Nu hade Jehova en utvald nation på jorden, men han förbjöd inte människor från andra nationer att tillhöra den. Han tillät att ”en stor blandad hop”, bland annat egyptier, följde med israeliterna när han befriade dem ur Egypten. (2 Mos. 12:38, se noten.) När den sjunde plågan kom över Egypten sägs det att några ”bland faraos tjänare” trodde på Jehovas ord. Och de var helt säkert med i den blandade hop som följde med israeliterna när de längre fram lämnade landet. (2 Mos. 9:20)

12 Innan israeliterna skulle gå över Jordan och inta Kanaan uppmanade Mose dem att ”älska den bofaste främlingen”. (5 Mos. 10:17–19) Guds utvalda folk skulle välkomna alla utlänningar  som visade att de ville följa lagarna som Jehova gav genom Mose. (3 Mos. 24:22) Några av utlänningarna blev tjänare åt Jehova. De hade samma inställning som moabitiskan Rut. Hon sa till sin svärmor Noomi som var israelitiska: ”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16) Utlänningarna blev proselyter, och männen lät sig omskäras. (2 Mos. 12:48, 49) Jehova välkomnade dem som medlemmar av hans utvalda folk. (4 Mos. 15:14, 15)

Israeliterna välkomnade människor från andra kulturer. (Se paragraf 11–13.)

13 När Salomos tempel invigdes och överlämnades till Jehova gjordes en särskild anordning för dem som inte var israeliter. Det ser man i Salomos bön vid det tillfället: ”Om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta för ditt stora namns och din starka hands och din uträckta arms skull, ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus, må du då höra det från himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.” (2 Krön. 6:32, 33, Svenska Folkbibeln) Alla som ville tjäna Jehova och som inte var israeliter var tvungna att tillbe honom tillsammans med Jehovas utvalda folk. Så var det också på Jesus tid. (Joh. 12:20; Apg. 8:27)

EN NATION AV VITTNEN

14–16. a) På vilket sätt skulle israeliterna vara en nation av vittnen för Jehova? b) Vilken moralisk skyldighet har Jehovas folk i vår tid?

14 Israeliterna tjänade sin Gud, Jehova, medan de andra folken tillbad sina egna gudar. En viktig fråga behövde få ett svar: Vem är den sanne Guden? På Jesajas tid sa Jehova att den frågan krävde att bli besvarad på samma sätt som en rättslig fråga blir besvarad i en domstol. Jehova utmanade folkens gudar att ta fram vittnen som kunde bevisa deras existens: ”Låt alla nationerna församlas på en och samma plats, och låt folkgrupper föras  samman. Vem bland dem [gudarna] kan förkunna detta? Eller kan de låta oss få höra rentav de första tingen? Låt dem ställa fram sina vittnen, så att de kan få rätt, eller låt dem höra och säga: ’Det är sanning!’” (Jes. 43:9)

15 De andra folkens gudar kunde inte lägga fram några som helst bevis. De var bara döda avgudar som varken kunde tala eller röra sig. (Jes. 46:5–7) Jehova däremot sa till sitt folk Israel: ”Ni är mina vittnen ... ja, min tjänare som jag har utvalt, för att ni skall veta och ha tro på mig och förstå att jag är densamme. Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig är det fortfarande ingen. Jag, jag är Jehova, och förutom mig finns ingen som kan ge räddning. ... Ni är mina vittnen ... och jag är Gud.” (Jes. 43:10–12)

16 Jehovas utvalda folk skulle få vittna klart och tydligt om att han är den ende sanne Guden, som om de var inbegripna i en universell rättsprocess. Jehova kallade israeliterna ”det folk som jag har format åt mig, för att de skall förkunna mitt lov”. (Jes. 43:21) Israeliterna var det folk som fick bära hans namn. Moraliskt sett var de skyldiga att försvara hans ställning som den högste Guden, eftersom han hade befriat dem ur fångenskapen i Egypten. De borde ha haft samma inställning som Jehovas nutida folk som lever efter orden i Mika 4:5: ”Alla andra folk vandrar vart och ett i sin guds namn, men vi skall vandra i Jehovas, vår Guds, namn till oöverskådlig tid, ja för evigt.”

ETT AVFÄLLIGT FOLK

17. Hur blev Israel en förvildad vinstock i Jehovas ögon?

17 Tragiskt nog svek israeliterna Jehova. De tog intryck av andra folk och nationer och började tillbe gudar av trä och sten. Under 700-talet f.v.t skrev profeten Hosea: ”Israel är en vinstock som håller på att förvildas. ... Fler altaren skaffar han sig. ... Deras hjärta är hycklande; nu skall de befinnas skyldiga.” (Hos. 10:1, 2) Omkring 150 år senare skrev profeten Jeremia vad Jehova sa till sitt otrogna folk: ”Jag planterade dig som ett ädelt vin, en ranka av yppersta slag. Hur kunde du förvandlas till en usel och främmande vinstock? ... Var finns då de gudar du gjort åt dig? Låt dem komma till din räddning i olyckan om de kan! ... Mitt folk har glömt mig.” (Jer. 2:21, 28, 32, Bibel 2000)

18, 19. a) Hur förutsade Jehova att han skulle utvälja ett nytt folk? b) Vad får vi svar på i nästa artikel?

18 Israeliterna utövade inte sann tillbedjan och var inga trogna vittnen för Jehova. De dyrkade avgudar, deras frukt var rutten. Därför sa Jesus till de skenheliga judiska ledarna på sin tid: ”Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 21:43) Vilka skulle få bli en del av den här nya nationen, ett andligt Israel? Bara de som blev utvalda av Jehova. Han skulle sluta ”ett nytt förbund” med dem. Jehova beskrev vilket förhållande han skulle ha till de här andliga israeliterna: ”Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.” (Jer. 31:31–33)

19 Den bokstavliga nationen Israel övergav Jehova. Så under det första århundradet utvalde han det andliga Israel som sitt folk. Men vilka är hans folk på jorden i dag? Hur kan man känna igen Jehovas utvalda folk? Det ska vi få svar på i nästa artikel.