Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet (Studieupplagan)  |  Oktober 2014

 LEVNADSSKILDRING

Höjdpunkter från ett långt liv i Jehovas tjänst

Höjdpunkter från ett långt liv i Jehovas tjänst

1947 var de katolska prästerna i Santa Ana i El Salvador på krigsstigen. Medan vittnena på missionärshemmet gick igenom veckans vakttornsstudium började ett gäng pojkar kasta in stora stenar genom den öppna dörren. Därefter kom en procession med präster i spetsen. Några bar på facklor, medan andra bar på helgonbilder. I två timmar kastade de sten på huset och ropade: ”Länge leve jungfrun! Död åt Jehova!” De hoppades kunna skrämma i väg missionärerna från staden. Jag vet, för jag var en av missionärerna som var med vid det mötet för 67 år sedan. *

TVÅ år tidigare hade min missionärskamrat, Evelyn Trabert, och jag gått igenom Gileadskolans fjärde klass. På den tiden hölls skolan i närheten av Ithaca i staten New York. Vi blev förordnade att tjäna i Santa Ana, och jag blev kvar i El Salvador i nästan 29 år. Men innan jag berättar lite kort om min tid som missionär vill jag förklara hur det kom sig att jag valde den levnadsbanan.

MITT ANDLIGA ARV

1923, det året då jag föddes, bodde mina föräldrar, John och Eva Olson, i Spokane i staten Washington. De tillhörde lutherska kyrkan men trodde inte på läran om helvetet, eftersom den inte gick ihop med tron på en kärleksfull Gud. (1 Joh. 4:8) Pappa arbetade på ett bageri, och en natt förklarade en av hans arbetskamrater att Bibeln inte lär att helvetet är en plats där man pinas. Snart började mina föräldrar studera med Jehovas vittnen och lärde sig vad Bibeln egentligen säger om livet efter döden.

Jag var bara nio år gammal, men jag kommer ihåg hur entusiastiska mina föräldrar var över de sanningar de fick lära sig från Bibeln. Och de blev eld och lågor när de fick lära sig att Guds namn är Jehova och att treenighetsläran är falsk.  (Joh. 8:32) De undervisade också mig om det de lärde sig, och jag sög åt mig allt som en svamp. Jag tyckte aldrig att det var tråkigt att studera Bibeln, utan har alltid tyckt om att läsa och studera. Fastän jag var blyg följde jag med mina föräldrar i tjänsten. De blev döpta 1934, och 1939, vid 16 års ålder, blev jag också döpt.

Tillsammans med mamma och pappa på sammankomsten i Saint Louis i Missouri 1941.

På sommaren 1940 sålde mina föräldrar huset, och vi flyttade till Coeur d’Alene i Idaho för att börja som pionjärer alla tre. Vi hyrde en lägenhet ovanför en bilverkstad. Vårt hem användes också för församlingens möten. På den tiden hade de flesta församlingar ingen Rikets sal, utan man träffades i privata hem eller i hyrda lokaler.

1941 var vi med vid sammankomsten i Saint Louis i Missouri. På söndagen var det ”barnens dag”, och alla mellan 5 och 18 år fick ta plats mitt framför podiet. När broder Joseph F. Rutherford närmade sig slutet av sitt tal sa han: ”Alla ni barn ... som ha ... beslutat att lyda Gud och hans konung, res er upp!” Alla reste sig upp. Sedan utbrast han: ”Se, mer än 15 000 nya vittnen för riket!” Från det ögonblicket var jag säker på att jag ville vara pionjär resten av livet.

UPPDRAG SOM FAMILJ

Några månader efter sammankomsten i Saint Louis flyttade vi till södra Kalifornien. Vårt uppdrag var att bilda en församling i en stad som hette Oxnard. Vi bodde i en uppställd husvagn med en enda säng. Varje kväll bäddade vi i ordning min ”säng” på matbordet. Det var en stor omställning från att tidigare ha haft ett eget sovrum.

Den 7 december 1941, strax innan vi flyttade till Kalifornien, bombades Pearl Harbor. Dagen därpå gick USA med i andra världskriget. På kvällarna var vi tvungna att släcka alla lampor eftersom japanska ubåtar patrullerade längs Kaliforniens kust. Mörkläggningen skulle göra det svårare för dem att träffa mål på fastlandet.

Några månader senare, i september 1942, var vi med vid ”Den nya världens teokratiska konvent” i Cleveland i Ohio. Där höll broder Nathan H. Knorr talet ”Blir freden varaktig?” Han gick igenom Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel, där det talas om ett ”vilddjur”. Det sägs att ”det var, men det är inte, och ändå skall det till att stiga upp ur avgrunden”. (Upp. 17:8, 11) Broder Knorr förklarade att vilddjuret var Nationernas förbund som hade upphört att verka 1939. Sedan sa han att fredsorganisationen skulle återuppstå och att det skulle komma en relativt lugn period. Och det var precis vad som hände när Förenta nationerna bildades efter andra världskriget och ersatte Nationernas förbund. Från och med då expanderade Jehovas vittnen sin predikoverksamhet världen över, och vilken ökning det medförde!

Mitt diplom från Gilead.

Den profetian hjälpte mig att inse vad vi hade framför oss. När det pålystes att Gileadskolan skulle börja året därpå väcktes min önskan att bli missionär. 1943 fick jag ett pionjärförordnande i Portland i Oregon. På den tiden använde vi en grammofon för att spela upp predikningar för dem vi besökte. Sedan erbjöd vi biblisk litteratur som handlade om Guds kungarike. Hela det året gick jag och drömde om missionärstjänst.

 1944 fick jag och min kära vän Evelyn Trabert var sin inbjudan till Gilead. Jag var så glad över att vi hade blivit antagna! Under fem månader fick vi lära oss hur man studerar Bibeln på ett sätt som ger verklig glädje. Lärarnas ödmjukhet gjorde stort intryck på oss. Ibland var de till och med våra servitörer vid måltiderna. Skolan slutade den 22 januari 1945.

MIN TID SOM MISSIONÄR

Tillsammans med Leo och Esther Mahan kom Evelyn och jag till vårt distrikt i El Salvador i juni 1946. Fälten där var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Vi hade bara varit i Santa Ana i några månader när vi hade vår första kretssammankomst där. Vi bjöd in vitt och brett till det offentliga föredraget och blev överlyckliga när nästan 500 kom. Prästerna blev vansinniga, och en vecka senare gick de till angrepp mot oss, som jag nämnde i inledningen. Vi lät oss inte skrämmas bort från staden, utan kände oss mer motiverade än någonsin att stanna och hjälpa dem som var uppriktigt intresserade. Prästerna hade varnat människor för att läsa Bibeln, och många hade inte råd att skaffa ett eget exemplar, men det var ändå många som hungrade efter sanningen. De var tacksamma över att vi ansträngde oss för att lära oss spanska så att vi kunde undervisa dem om den sanne Guden, Jehova, och om hans underbara löfte att göra jorden till ett paradis.

Fem från min klass som blev skickade till El Salvador. Från vänster till höger: Evelyn Trabert, Millie Brashier, Esther Mahan, jag och Leo Mahan.

En av de första jag studerade Bibeln med var Rosa Ascencio. Hon levde tillsammans med en man som hon inte var gift med, men när hon hade börjat studera flyttade hon ifrån honom. Då började han också studera. De gifte sig, blev döpta och fortsatte sedan som hängivna vittnen för Jehova. Rosa var den första från Santa Ana som blev pionjär. *

Rosa ägde en liten mataffär. När hon skulle gå ut i tjänsten stängde hon affären och litade på att Jehova skulle ge henne det hon behövde. När hon öppnade igen efter några timmar brukade kunderna strömma in för att handla. Hon fick verkligen uppleva att det som står i Matteus 6:33 stämmer, och hon fortsatte tjäna Jehova livet ut.

Vi var sex missionärer som bodde i samma hus. Vid ett tillfälle besökte prästen på orten vår hyresvärd. Han varnade honom och sa att om han fortsatte att hyra ut till oss skulle han och hans fru bli bannlysta. Hyresvärden, som var en framstående affärsman, tyckte redan illa om prästernas hyckleri och vek sig inte för påtryckningarna. Han talade till och med om för prästen att han inte skulle ha något emot att bli utestängd från kyrkan. Han lovade att vi skulle få bo kvar så länge vi ville.

 EN RESPEKTERAD MAN BLIR ETT VITTNE

Avdelningskontoret byggdes 1955.

I huvudstaden, San Salvador, studerade en annan missionär Bibeln med hustrun till en ingenjör som hette Baltasar Perla. Han hade förlorat tron på Gud efter att ha sett prästernas hyckleri. Men han hade ett gott hjärta. När man skulle bygga ett avdelningskontor i El Salvador erbjöd sig Baltasar att rita och hjälpa till med att bygga anläggningen utan att ta betalt för sina tjänster, trots att han ännu inte var ett vittne.

Efter att ha samarbetat med vittnena under byggprojektet blev Baltasar övertygad om att han hade funnit den sanna religionen. Den 22 juli 1955 blev han döpt, och strax därefter blev hans fru, Paulina, också döpt. Båda deras barn tjänar troget Jehova. Deras son, som också heter Baltasar, är sedan 49 år på Betel i Brooklyn. Där understöder han det världsvida predikoarbetet och tjänar nu i avdelningskontorets kommitté. *

När vi började hålla områdessammankomster i San Salvador hjälpte broder Perla oss att få tillgång till en stor sporthall. I början var de flesta platserna tomma. Men med tiden blev vi så många att vi fyllde hallen och till slut växte ur den. Vid de här tillfällena fick jag träffa dem som jag hade studerat Bibeln med. Och vilken upplevelse det var att få träffa personer som de i sin tur hade studerat med och som också hade kommit med i sanningen. Det kändes som att de var mina barnbarn.

Broder F. W. Franz talar till missionärerna vid en områdessammankomst.

Vid en sammankomst kom en broder fram till mig och sa att han ville bekänna en sak. Jag kände inte igen honom och förstod inte vad han menade. Han sa: ”Jag var en av pojkarna som kastade sten på er i Santa Ana.” Nu var han ett vittne! Jag blev överlycklig. Den händelsen påminde mig om att heltidstjänsten är den bästa levnadsbana jag någonsin hade kunnat välja.

Den första kretssammankomsten vi var med på i El Salvador.

JAG VALDE RÄTT

Jag fortsatte som missionär i El Salvador i nästan 29 år. Först bodde jag i Santa Ana, sedan i  Sonsonate, därefter i Santa Tecla och slutligen i San Salvador. Vid det här laget började mina föräldrar bli gamla och behövde hjälp. 1975 bestämde jag därför, efter många böner och noggrant övervägande, att jag skulle lämna mitt missionärsdistrikt och flytta tillbaka till Spokane.

Min pappa dog 1979, och därefter tog jag hand om mamma, som blev svagare och svagare med åren. Hon levde i åtta år till och dog vid 94 års ålder. Den här perioden tog hårt på mig, både fysiskt och känslomässigt. Stressen gjorde att jag drabbades av svår bältros. Men bönen och Jehovas kärleksfulla armar höll mig uppe, och det gjorde att jag kunde klara av den prövningen också. Jehova har hållit sitt löfte: ”Till dess ert hår grånar är det jag som ... bär och uppehåller och för i säkerhet.” (Jes. 46:4)

1990 flyttade jag till Omak i Washington. Där kunde jag än en gång känna att jag gjorde nytta på det spansktalande distriktet, och flera som jag studerade Bibeln med blev döpta. I november 2007 kunde jag inte längre ta hand om mitt hus i Omak, så jag flyttade till en lägenhet i staden Chelan, inte långt därifrån. Den spanska församlingen här har tagit god hand om mig ända sedan dess, vilket jag uppskattar mycket. Eftersom jag är äldst i församlingen har vännerna ”adopterat” mig som församlingens ”mormor”.

Jag valde att inte gifta mig och bilda familj för att kunna tjäna Jehova mer helt och fullt, men jag har fått många andliga barn. (1 Kor. 7:34, 35) Jag har insett att jag inte kan få allt nu. Så jag har prioriterat det som är viktigast, mitt löfte att tjäna Jehova helhjärtat. I den nya världen kommer jag att ha gott om tid att göra allt jag skulle vilja. Min favoritvers är Psalm 145:16, där vi får löftet att Jehova ska mätta ”allt levande med vad de önskar”.

Pionjärtjänsten håller mig i gång.

Eftersom jag vid 91 års ålder fortfarande har relativt god hälsa fortsätter jag i pionjärtjänsten. Den hjälper mig att hålla i gång och ger mig en mening i livet. När jag först kom till El Salvador hade predikoarbetet just kommit i gång. Trots att Satan hela tiden försöker stoppa verket finns det nu mer än 39 000 förkunnare där. Det har verkligen stärkt min tro. Det råder inga tvivel om att Jehova ger sitt folk stöd genom sin heliga ande.

^ § 4 Se Jehovas vittnens årsbok för 1981, sidan 45, 46.

^ § 19 Se Årsboken för 1981, sidan 41, 42.

^ § 24 Se Årsboken för 1981, sidan 66, 67, 74, 75.