Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) NOVEMBER 2013

Tjänsten för Gud är bästa medicinen för honom!

Tjänsten för Gud är bästa medicinen för honom!

Två pionjärer i Kenya som kom in i ett hem blev överraskade när de såg en späd man ligga på sin säng. Han hade en väldigt liten överkropp och korta armar. När de berättade för honom att Gud lovar att ”den lame [skall] klättra som en hjort” log han brett. (Jes. 35:6, noten)

Pionjärerna fick reda på att Onesmus, som nu är närmare 40 år, hade en medfödd benskörhetssjukdom som kallas osteogenesis imperfecta. Benen i hans kropp var extremt sköra – minsta påfrestning fick dem att gå sönder. Eftersom det inte finns något botemedel eller någon effektiv behandling, räknade Onesmus med att få leva resten av sitt liv i rullstol med mycket smärta.

Onesmus tackade ja till ett bibelstudium. Men hans mamma tyckte inte att han skulle gå på mötena, eftersom hon trodde att han kunde bli skadad och få utstå ännu mer smärta. Så bröderna spelade in mötena så att Onesmus kunde lyssna på dem hemma. Efter att ha studerat i fem månader bestämde han sig för att gå på mötena trots de risker det kunde innebära.

Fick Onesmus mer ont av att gå på mötena? Tvärtom. ”Min kroniska värk avtog under mötena”, berättar han. Han var övertygad om att det var hans framtidshopp som gjorde att han mådde bättre. Onesmus mamma lade märke till att hans humör förbättrades och blev så glad att hon också tackade ja till ett bibelstudium. ”Att tjäna Gud är den bästa medicinen för min son”, brukade hon säga.

Det dröjde inte länge förrän Onesmus blev odöpt förkunnare. Så småningom blev han också döpt och är nu biträdande tjänare. Trots att han inte kan använda sina ben och ena armen har han ändå hela tiden haft en önskan att göra så mycket som möjligt i tjänsten för Jehova. Han ville vara hjälppionjär men tvekade att lämna in ansökan. Varför det? Han visste att han skulle vara helt beroende av att någon körde honom i rullstolen. När han berättade för vännerna i församlingen hur han tänkte lovade de att hjälpa honom. Det gjorde de också, och Onesmus kunde vara hjälppionjär.

Hans önskan att bli reguljär pionjär stötte på samma hinder. Men en dag när han läste dagens text fick han den uppmuntran han behövde. Det var det som står i Psalm 34:8: ”Smaka och se att Jehova är god.” Efter att ha begrundat det bibelstället bestämde han sig för att bli reguljär pionjär. Nu predikar han fyra dagar i veckan och studerar Bibeln med flera personer som gör fina andliga framsteg. Under 2010 gick Onesmus igenom pionjärskolan. Han tyckte att det var särskilt roligt att en av de bröder som besökte honom första gången nu var hans lärare.

Onesmus föräldrar lever inte längre, men bröderna och systrarna i församlingen tar hand om honom. Han är tacksam för alla de välsignelser han får uppleva redan nu, och han ser fram emot den dag då ”ingen invånare skall säga: ’Jag är sjuk.’” (Jes. 33:24)