Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) OKTOBER 2013

 LEVNADSSKILDRING

Vi har litat på Jehova och blivit välsignade

Vi har litat på Jehova och blivit välsignade

Livet kan vara oförutsägbart och kännas osäkert och tufft emellanåt. Men Jehova välsignar dem som litar på honom och inte på sig själva. Det har jag och min fru fått uppleva under vårt långa och givande liv. Vi ska berätta lite vad vi har fått vara med om.

MINA FÖRÄLDRAR träffades 1919 på bibelforskarnas sammankomst i Cedar Point i Ohio. De gifte sig senare samma år. Jag föddes 1922, och min bror Paul föddes två år senare. Min fru Grace föddes 1930. Både hennes föräldrar, Roy och Ruth Howell, och hennes far- och morföräldrar var bibelforskare, och de kände Charles Taze Russell.

Grace och jag träffades 1947, och vi gifte oss den 16 juli 1949. Innan bröllopet hade vi ett öppenhjärtigt samtal om vår framtid. Vi bestämde oss för att satsa på heltidstjänsten och inte skaffa några barn. Den 1 oktober 1950 började vi som pionjärer. År 1952 blev vi tillfrågade att börja i kretstjänsten.

RESETJÄNST OCH GILEAD

Vi kände båda att vi behövde hjälp för att klara av vårt nya uppdrag. Eftersom jag fick träning av en erfaren broder, ville jag att Grace också skulle få samarbeta med någon. Marvin Holien var en god vän till familjen och hade varit i resetjänsten länge. Jag frågade honom: ”Grace är så pass ung och har inte varit pionjär så länge. Vet du någon som kan ge henne övning i tjänsten?” Han svarade: ”Ja, Edna Winkle har varit pionjär i många år och kan nog hjälpa henne.” Grace har senare sagt om Edna: ”Hon hjälpte mig att slappna av vid dörrarna. Hon kunde besvara invändningar, och hon lärde mig att lyssna ordentligt på den besökte så jag visste hur jag skulle fortsätta. Hon var precis vad jag behövde!”

Från vänster: Nathan Knorr, Malcolm Allen, Fred Rusk, Lyle Reusch, Andrew Wagner.

Grace och jag reste i två kretsar i Iowa som också sträckte sig in i Minnesota och South Dakota. Sedan blev vi förflyttade till krets 1 i New York, och där ingick Brooklyn och Queens. Jag glömmer aldrig hur svårt det uppdraget kändes. Jag skulle hålla mitt första tjänstetal i Brooklyn Heights-församlingen. De hade sina möten i Rikets sal på Betel, och många erfarna beteliter  satt bland åhörarna. Efter mitt tal kom broder Nathan Knorr fram och sa ungefär så här: ”Malcolm, du gav oss bra råd, och det gjorde du rätt i. Om du inte ger oss några råd får vi ingen hjälp, och då är du inte användbar för organisationen. Vi uppskattar ert fina arbete.” Efter mötet berättade jag för Grace om det här samtalet, och vi gick upp till vårt gästrum på Betel. Där började vi gråta efter all anspänning.

”Om du inte ger oss några råd får vi ingen hjälp, och då är du inte användbar för organisationen. Vi uppskattar ert fina arbete.”

Några månader senare fick vi en inbjudan till Gileadskolans 24:e klass, och den avslutades i februari 1955. Innan skolan började fick vi veta att utbildningen inte nödvändigtvis skulle resultera i missionärstjänst. Vi skulle snarare få mer träning för resetjänsten. Skolan var en fantastisk upplevelse som lärde oss att bli mer ödmjuka.

Fern och George Couch bredvid mig och Grace på Gilead 1954.

Efter kursen blev vi förordnade till områdestjänsten. Vi skulle få resa i Indiana, Michigan och Ohio. Men i december 1955 blev vi överraskade när det kom ett brev från broder Knorr, där det stod: ”Var helt uppriktiga och säg precis som det är. Kan ni tänka er att komma till Betel och stanna här ... eller skulle ni kunna tänka er att tjäna utomlands efter ett tag på Betel? Om ni hellre vill vara kvar i resetjänsten så vill jag gärna veta det.” Vi svarade att vi var villiga att ställa upp på vilket förordnande som helst. Vi blev inbjudna att komma till Betel i princip omgående.

UTVECKLANDE ÅR PÅ BETEL

Under de spännande åren på Betel fick jag bland annat hålla tal i församlingar och på sammankomster över hela USA. Jag fick hjälpa till att ge många unga bröder övning så att de längre fram kunde få större ansvar i organisationen. Så småningom blev jag broder Knorrs sekreterare och hjälpte honom på avdelningen som organiserade det världsvida predikoarbetet.

När jag arbetade på tjänsteavdelningen 1956.

Åren på tjänsteavdelningen var särskilt utvecklande. Där fick jag samarbeta med T. J. (Bud) Sullivan. Han hade varit tillsyningsman för den avdelningen i många år. Men det fanns flera andra som jag lärde mig mycket av. En av dem var Fred Rusk som hade fått i uppgift att lära upp mig. Jag minns att jag frågade honom vänligt: ”Fred, varför ändrar du så mycket i mina brev?” Han skrattade och sa något tänkvärt:  ”Malcolm, när man pratar med någon kan man förklara det man säger. Men när man skriver något, och särskilt när det kommer från Betel, måste det vara så balanserat och exakt som möjligt.” Sedan sa han vänligt: ”Oroa dig inte. Du gör det bra, och med tiden blir det ännu bättre.”

Grace fick många olika uppgifter under våra år på Betel, bland annat städade hon bostadsrum. Hon trivdes bra. Fortfarande kan det komma fram bröder som arbetade på Betel när de var unga och säga till Grace: ”Du lärde mig hur en säng ska bäddas, och du ska veta hur tacksam mamma var för det!” Grace har arbetat på flera andra avdelningar, bland annat med tidskrifter, post och kassettduplicering. Hon har uppskattat alla uppgifter hon har haft, och hon tycker fortfarande att vad man än får göra eller var man än tjänar i Jehovas organisation så är det en förmån och välsignelse.

FÖRÄNDRINGAR VI HAR GJORT

I mitten av 70-talet insåg vi att våra föräldrar behövde mer och mer hjälp. Till sist var vi tvungna att fatta ett svårt beslut. Vi ville verkligen inte lämna Betel och våra vänner som vi älskade så mycket. Men jag kände att det var mitt ansvar att ta hand om våra föräldrar. Så vi slutade på Betel men hoppades kunna komma tillbaka en dag.

Jag fick ett arbete som säljare på ett försäkringsbolag. I början sa en chef något som jag sent skulle glömma: ”Det här arbetet bygger på att man besöker människor på kvällen. Det är då man träffar dem hemma. Det finns inget viktigare än att utnyttja alla kvällar till hembesök.” Jag svarade: ”Jag förstår att du säger det av erfarenhet, och det respekterar jag. Men jag har andra skyldigheter, som handlar om min familjs andlighet. Den biten har jag aldrig försummat, och jag tänker inte börja nu. Jag kan göra kvällsbesök ibland, men på tisdagar och torsdagar har jag viktiga möten.” Jehova har verkligen välsignat mig för att jag aldrig har arbetat på möteskvällar.

Vi satt vid min mammas sida när hon dog på ett vårdhem i juli 1987. Den ansvariga sköterskan kom och sa till Grace: ”Åk hem och vila dig lite. Vi vet att du har gjort allt för din svärmor. Ta hand om dig och känn inget dåligt samvete.”

Vi saknade Betel, och i december 1987 ansökte vi om att få komma dit igen. Men bara några dagar senare fick vi beskedet att Grace hade tjocktarmscancer. Hon opererades och  återhämtade sig bra. Hon blev friskförklarad. Men vi fick ett brev från Betel där de rekommenderade oss att fortsätta tjäna i vår hemförsamling. Vi var helt inställda på att göra vårt bästa i tjänsten.

Efter en tid fick jag ett arbete i Texas. Vi tänkte att det varmare klimatet skulle göra gott för vår hälsa, och vi har mått mycket bättre här. Nu har vi bott i Texas i 25 år. Här gläds vi åt många omtänksamma bröder och systrar som har blivit våra kära vänner.

VAD VI HAR LÄRT OSS

Grace har fått kämpa med cancer i både tjocktarmen och sköldkörteln, och nyligen fick hon även bröstcancer. Men hon har aldrig klagat över sin lott i livet. Hon har varit lojal och underlättat för mig att ta ledningen i familjen. Hon har ofta fått frågan: ”Vad är hemligheten, hur kan ni vara så glada och lyckliga tillsammans?” Hon brukar ge fyra anledningar: ”Vi är bästa vänner. Vi har en öppen kommunikation. Vi tycker om att vara tillsammans varje dag. Och om vi har en fnurra på tråden går vi aldrig och lägger oss innan vi har rett ut den.” Det är klart att vi kan bli irriterade på varandra, men vi glömmer och går vidare. Det är en metod som verkligen fungerar.

”Lita alltid på Jehova, även om du inte förstår varför han tillåter vissa saker.”

Vi har gått igenom mycket, men vi har också lärt oss mycket.

  1. Lita alltid på Jehova, även om du inte förstår varför han tillåter vissa saker. Lita aldrig på ditt eget förstånd. (Ords. 3:5, 6; Jer. 17:7)

  2. Vänd dig till Bibeln för att få vägledning, oavsett vad saken gäller. Att följa Jehovas lagar och principer är helt avgörande. Det finns inget mitt emellan, antingen är man lydig mot honom eller inte. (Rom. 6:16; Hebr. 4:12)

  3. Det viktigaste i livet är att skapa sig ett gott namn inför Jehova. Sätt Jehovas intressen främst, inte det materiella. (Ords. 28:20; Pred. 7:1; Matt. 6:33, 34)

  4. Ha som böneämne att få vara så aktiv och produktiv i Jehovas tjänst som möjligt. Fokusera på det du kan göra, inte på det du inte kan. (Matt. 22:37; 2 Tim. 4:2)

  5. Tänk på att det inte finns någon annan organisation som Jehova välsignar och hjälper. (Joh. 6:68)

Grace och jag har tjänat Jehova i mer än 75 år, och 65 av de åren har varit som gifta. Det har verkligen varit underbart att få tjäna Jehova tillsammans i flera decennier. Vi hoppas och ber att alla våra bröder och systrar också ska få uppleva vilket härligt liv man får när man litar på Jehova.