Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) AUGUSTI 2013

Tänk på varandra och uppmuntra varandra

Tänk på varandra och uppmuntra varandra

”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar.” (HEBR. 10:24)

1, 2. Hur kunde 230 Jehovas vittnen överleva en dödsmarsch i slutet av andra världskriget?

DET var i slutet av andra världskriget. När det stod klart för nazisterna att de skulle förlora försökte de bli av med tusentals fångar som fortfarande fanns kvar i koncentrationslägren. Fångarna i lägret Sachsenhausen skulle föras bort till hamnstäder, där de skulle lastas på fartyg och sedan sänkas i havet. Det här ingick i den aktion som blev känd som dödsmarscherna.

2 Trettiotre tusen av fångarna från koncentrationslägret i Sachsenhausen skulle gå till fots i 25 mil till den tyska hamnstaden Lübeck. I gruppen fanns det 230 Jehovas vittnen från sex länder, som beordrades att gå tillsammans. Alla var försvagade av svält och sjukdomar. Hur skulle de överleva något sådant? ”Vi uppmuntrade hela tiden varandra att fortsätta gå”, berättade en av dem. Deras kärlek till varandra tillsammans med den kraft från Gud ”som är över det normala” hjälpte dem att överleva. (2 Kor. 4:7)

3. Varför behöver vi uppmuntra varandra?

3 Vi befinner oss inte på någon dödsmarsch, men vi ställs ändå inför många utmaningar. När Guds rike hade upprättats 1914 kastades Satan ut från himlen och ner till jordens närhet. Han är rasande, eftersom han vet att han har ”en kort tidsfrist”. (Upp. 12:7–9, 12) När Harmageddon nu närmar sig använder Satan prövningar och påtryckningar för att göra oss andligt svaga. Till det kommer stressen i vardagen. (Job 14:1; Pred. 2:23) Ibland kan den sammanlagda effekten av allt detta tynga ner oss så mycket att vi inte hittar styrkan, varken känslomässigt eller andligt, att hantera situationen. Som exempel kan vi nämna en broder som under årens lopp  hade hjälpt många andligen. Men när han själv blev äldre drabbades både han och hans fru av dålig hälsa, och han blev mycket nedstämd. Precis som den brodern behöver vi alla ”kraft som är över det normala” från Jehova, men även uppmuntran från varandra.

4. Vilket råd måste vi följa om vi ska kunna uppmuntra varandra?

4 Om vi ska kunna uppmuntra andra måste vi följa det råd som aposteln Paulus gav till de kristna hebréerna. Han sa: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, och låt oss inte försumma att komma tillsammans, som några har för vana, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Hebr. 10:24, 25) Hur kan vi följa det här viktiga rådet?

TÄNK PÅ VARANDRA

5. Vad betyder det att ”tänka på varandra”, och vad kräver det av oss?

5 Att ”tänka på varandra” innebär att man tar hänsyn till andras behov. Kan vi göra det om kontakten med våra bröder och systrar är begränsad till ett snabbt hej på Rikets sal eller till ytliga samtal? Nej, egentligen inte. Vi måste förstås vara noga med att inte lägga oss i andras angelägenheter. (1 Thess. 4:11; 1 Tim. 5:13) Men om vi vill vara till uppmuntran för vännerna måste vi lära känna dem ordentligt. Vi behöver känna till deras situation i livet, deras egenskaper, deras starka och svaga sidor och hur de känner för sanningen. De måste känna att vi vill vara deras vänner och att vi älskar dem. Det betyder att vi måste tillbringa tid tillsammans med dem – inte bara när de har problem och är nedstämda utan även vid andra tillfällen. (Rom. 12:13)

6. Vad kan hjälpa en äldstebroder att vara en god herde?

6 De äldste i församlingen uppmanas att vara ”herdar för Guds hjord” som är i deras vård och att utföra den uppgiften villigt och med iver. (1 Petr. 5:1–3) Hur ska de kunna göra det på ett bra sätt om de inte känner bröderna och systrarna? (Läs Ordspråksboken 27:23.) De äldste behöver vara tillgängliga och visa att de tycker om att vara tillsammans med vännerna. Då blir det lättare för vännerna att be om hjälp när de behöver det. Och det kommer också att kännas mer naturligt för dem att berätta vad de egentligen tänker och känner, så att de äldste kan ge den hjälp de behöver.

7. Vad måste vi komma ihåg när någon som är deprimerad säger något ”vettlöst”?

7 När Paulus riktade sig till församlingen i Thessalonike sa han: ”Stöd de svaga.” (Läs 1 Thessalonikerna 5:14.) Till de ”svaga” hör de som är deprimerade och de som är nedstämda. Ordspråksboken 24:10 säger: ”Förlorar du modet på nödens dag är din kraft begränsad.” Den som är mycket nedstämd kan säga saker som låter som ”vettlöst tal”. (Job 6:2, 3) När vi hjälper sådana vänner behöver vi komma ihåg att det de säger kanske inte ger rätt bild av dem. Rachelle fick uppleva det när hennes mamma blev djupt deprimerad. Hon berättar: ”Många gånger sa mamma väldigt hemska saker. För det mesta försökte jag tänka på hur hon egentligen är – kärleksfull, vänlig och generös. Deprimerade personer säger ofta saker de inte menar. Det sämsta man kan göra är att ge igen.” I Ordspråksboken 19:11 står det: ”En människas insikt bromsar hennes vrede, och det är till prydnad för henne att hon överser med överträdelse.”

8. Vilka har särskilt behov av att vi bekräftar vår kärlek till dem?

8 Hur kan vi hjälpa dem som är missmodiga på grund av synder som de begått i det förflutna? De kanske redan har  gjort vad de kan för att rätta till situationen men känner sig ändå skamsna och förtvivlade. Så här skrev Paulus till församlingen i Korinth om en ångerfull syndare: ”Ni [skall] ... välvilligt förlåta och trösta honom, för att han inte på ett eller annat sätt skall bli uppslukad av sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom.” (2 Kor. 2:7, 8) Det grekiska ord som återgetts med ”bekräfta” betyder i det här sammanhanget att visa eller bevisa. Vi kan inte bara utgå från att våra bröder och systrar förstår att vi älskar dem och bryr oss om dem. Vi måste visa det i ord och handling.

”SPORRA TILL KÄRLEK OCH FÖRTRÄFFLIGA GÄRNINGAR”

9. Vad betyder det att ”sporra till kärlek och förträffliga gärningar”?

9 ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar”, skrev Paulus. Vi behöver motivera våra medtroende att visa kärlek och att göra det som är gott. Om en eld håller på att slockna försöker vi kanske röra om i glöden och blåsa nytt liv i elden. (2 Tim. 1:6) På samma sätt kan vi försöka motivera våra bröder och systrar att visa sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. Ett av de bästa sätten att göra det är att berömma dem för det goda de gör.

Samarbeta i tjänsten på fältet.

10, 11. a) Vilka behöver beröm? b) Berätta ett exempel som visar hur beröm kan hjälpa någon som har begått ett felsteg.

10 Vi behöver alla beröm, oavsett om vi är nedstämda eller inte. ”Inte en enda gång fick jag höra från min pappa att jag gjort något bra”, skrev en äldstebroder. ”Så när jag växte upp hade jag dålig självkänsla. ... Jag är 50 år nu, men jag blir fortfarande glad när någon av mina vänner säger att jag gör ett bra jobb som äldste. ... Av egen erfarenhet vet jag hur viktigt det är att vara uppmuntrande mot andra, och jag försöker verkligen vara det.” Vi blir alla uppmuntrade när någon säger att vi har gjort någonting bra. Och det gäller också pionjärer, äldre vänner och dem som är nedstämda. (Rom. 12:10)

 11 När de äldste försöker hjälpa dem som har begått en synd är det bra att berömma dem för det goda de gjort tidigare. Det kan motivera dem att ändra sig och göra det som är gott igen. (Gal. 6:1) Så var det för en syster som heter Miriam. Hon skriver: ”Jag gick igenom en svår tid när några av mina närmaste vänner lämnade församlingen samtidigt som pappa fick en hjärnblödning. Jag blev väldigt deprimerad.” Hon började sällskapa med en man som inte var ett vittne och trodde att det skulle få henne att må bättre. Men det gjorde i stället att hon kände sig ovärdig Jehovas kärlek, och hon funderade på att lämna sanningen. Hennes hjärta rördes när en äldstebroder påminde henne om allt hon tidigare hade gjort i tjänsten för Jehova och att Jehova fortfarande älskade henne. Hon tog emot de äldstes hjälp, och hennes kärlek till Jehova väcktes till liv igen. Hon gjorde slut med den icke-troende mannen och fortsatte tjäna Jehova.

Motivera andra att visa kärlek och att göra det som är gott.

12. Vad kan hända om vi jämför vänner med varandra, kritiserar dem eller ger dem skuldkänslor?

12 Vi måste tänka på hur vi motiverar andra att göra mer i tjänsten. Om vi skulle jämföra dem med andra, kritisera dem för att de inte följer regler vi själva hittat på eller ge dem skuldkänslor för att de inte gör mer, kanske de ökar sin insats ett tag, men det är inget som håller i längden. Det bästa vi kan göra är att berömma dem och påminna dem om att det är kärleken till Jehova som driver oss att göra vårt bästa i tjänsten för honom. (Läs Filipperna 2:1–4.)

”UPPMUNTRA VARANDRA”

13. Vad ingår i att ”uppmuntra varandra”? (Se bilden i inledningen.)

13 Det blir viktigare och viktigare att vi uppmuntrar varandra ju närmare Jehovas dag vi kommer. Det innebär att vi motiverar varandra att fortsätta framåt i tjänsten för Gud. Att motivera till kärlek och förträffliga gärningar kan som vi redan nämnt jämföras med att blåsa nytt liv i en eld som håller på att slockna, och att uppmuntra kan på liknande sätt jämföras med att lägga mer ved på elden så att den fortsätter brinna eller blir mer intensiv. Det innebär att vi stärker och tröstar varandra. När vi försöker hjälpa dem som är missmodiga måste vi ha ett varmt och mjukt sätt. (Ords. 12:18) Vi måste också vara snara till att höra och sena till att tala. (Jak. 1:19) Om vi verkligen lyssnar på vad de säger och försöker sätta oss in i hur de känner det, kanske vi kan förstå varför de är missmodiga och kan säga något som hjälper dem.

Ha trevligt tillsammans på fritiden.

14. Hur kunde en äldstebroder hjälpa en overksam broder?

14 Vi ska se hur en medkännande äldste kunde hjälpa en broder som hade  varit overksam i många år. När äldstebrodern hade lyssnat på honom förstod han att broderns kärlek till Jehova fortfarande var stark. Han studerade varje nummer av Vakttornet grundligt och var noga med att regelbundet vara med på mötena. Men några i församlingen hade gjort saker som fått honom att bli besviken och lite bitter. Äldstebrodern lyssnade utan att vara dömande och berättade hur uppskattade den här brodern och hans familj var. Så småningom insåg vår broder att han lät negativa erfarenheter som låg långt bak i tiden hindra honom från att tjäna den Gud som han älskade. Äldstebrodern frågade om de skulle samarbeta i tjänsten. Med den här äldstebroderns hjälp blev han åter verksam i tjänsten och kunde så småningom förordnas som äldste igen.

Lyssna tålmodigt på dem som behöver uppmuntran. (Se paragraf 14 och 15.)

15. Vad kan vi lära oss av hur Jehova behandlar dem som är nedstämda?

15 Det är inte säkert att de som är missmodiga känner sig bättre eller tar emot vår hjälp på en gång. Vi kanske måste fortsätta ge dem stöd under en längre tid. Paulus sa: ”Släpp inte taget om de svaga, ha tålamod med alla.” (1 Thess. 5:14, An American Translation) Vi släpper inte taget om de svaga och ger inte snabbt upp hoppet om dem, utan vi fortsätter att hjälpa dem. På Bibelns tid var Jehova mycket tålmodig mot dem av hans tjänare som ibland var modfällda. Han var hänsynsfull mot Elia och tänkte på hur han kände det. Han gav honom exakt det han behövde för att kunna fortsätta sin tjänst. (1 Kung. 19:1–18) David var uppriktigt ångerfull, och därför förlät Jehova honom. (Ps. 51:7, 17) Jehova hjälpte också den som skrev Psalm 73 då han var nära att sluta tjäna honom. (Ps. 73:13, 16, 17) Jehova är omtänksam och tålmodig mot oss, särskilt när vi är nedstämda och missmodiga. (2 Mos. 34:6) Uttrycken för hans barmhärtighet är ”nya varje morgon” och ska ”aldrig upphöra”. (Klag. 3:22, 23) Han väntar sig att vi följer hans exempel och är tålmodiga och vänliga mot dem som har det svårt.

UPPMUNTRA VARANDRA ATT FORTSÄTTA PÅ LIVETS VÄG

16, 17. Vad behöver vi göra när slutet på den här världsordningen närmar sig, och varför det?

16 Av de 33 000 fångar som lämnade koncentrationslägret i Sachsenhausen var det tusentals som dog. Men alla de 230 Jehovas vittnen som lämnade koncentrationslägret överlevde. De skulle aldrig ha klarat det utan den uppmuntran och det stöd som de fick från varandra.

17 I dag befinner vi oss på ”den väg som leder till liv”. (Matt. 7:14) Snart kommer alla som tillber Jehova att tillsammans vandra in i den nya, rättfärdiga världen. (2 Petr. 3:13) Vi är beslutna att hjälpa varandra att stanna kvar på den här vägen, som leder till evigt liv.