Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) MARS 2013

Ge aldrig upp hoppet!

Ge aldrig upp hoppet!

Är du ett Jehovas vittne som länge hoppats att din äktenskapspartner ska ta emot sanningen och börja tillbe Jehova tillsammans med dig?

Eller har du känt dig besviken när någon du studerat Bibeln med har släppt taget om sanningen, trots att det verkade så lovande från början?

 Vi ska se på några erfarenheter från Storbritannien som visar varför man aldrig ska ge upp hoppet. Vi kommer också att se hur man kan sända sitt ”bröd över vattnet”, så att säga, för att hjälpa dem som ännu inte har tagit till sig av sanningens budskap. (Pred. 11:1)

VI MÅSTE VARA UTHÅLLIGA

En viktig egenskap vi behöver uppodla är uthållighet. Vi måste hålla fast vid sanningen och aldrig släppa taget om Jehova. (5 Mos. 10:20) Det var vad Georgina gjorde. När hon började studera Bibeln med Jehovas vittnen 1970 blev hennes man, Kyriacos, upprörd. Han försökte få henne att sluta studera, vägrade släppa in vittnena och tog ifrån henne all litteratur han hittade.

När Georgina började gå på församlingens möten blev Kyriacos ännu argare. En dag kom han till Rikets sal för att ställa till med bråk. När en syster insåg att han talade bättre grekiska än engelska, ringde hon en grekisk broder i en annan församling och bad honom komma och hjälpa till. Kyriacos tilltalades av broderns vänliga sätt, och de studerade Bibeln tillsammans under några månader. Men sedan slutade han studera.

Under ytterligare tre år fick Georgina utstå motstånd. Kyriacos sa att han skulle lämna henne om hon döpte sig. Den dag Georgina skulle döpas bad hon innerligt till Jehova att hennes man inte skulle lämna henne. När vittnena kom för att hämta henne till sammankomsten sa Kyriacos: ”Åk ni. Vi kommer efter i vår bil.” Han var närvarande under förmiddagens program och såg sin fru bli döpt.

Nästan 40 år efter sitt första möte med vittnena fick Georgina se sin man bli döpt.

Därefter minskade Kyriacos motstånd, och med tiden gjorde han stora förändringar. Nästan 40 år efter sitt första möte med vittnena fick Georgina se sin man bli döpt! Vad hjälpte Kyriacos att fatta det beslutet? Han berättar: ”Jag är glad över att Georgina var så beslutsam.” Georgina säger: ”Trots motståndet från min man var det aldrig ett alternativ att sluta tillbe Gud. Jag bad hela tiden till Jehova och gav aldrig upp hoppet.”

VÄRDET AV DEN NYA PERSONLIGHETEN

Något annat som är till stor hjälp i en sådan här situation är att man utvecklar sin kristna personlighet. Aposteln Petrus uppmanade kristna hustrur: ”Underordna er era män, så att, om några inte är lydiga mot ordet, de kan vinnas utan ord genom sina hustrurs uppförande.” (1 Petr. 3:1) En som följde det rådet är Christine, men det tog många år innan hennes man omfattade sanningen. När hon blev ett vittne för över 20 år sedan, kände hennes man, John, inget behov av en gudstro. Han ville inte ha något med religion att göra, men han kunde se hur mycket Christines tro betydde för henne. ”Jag såg att den gjorde henne lycklig”, säger han. ”Hon utvecklade karaktärsstyrka och pålitlighet, och det hjälpte mig igenom många jobbiga situationer.”

Christine försökte aldrig tvinga på honom sin tro. Han säger: ”Christine insåg redan från början att det var bäst att låta mig vara, och hon lät mig tålmodigt ta allt i min egen takt och göra det på mitt eget sätt.” När Christine såg artiklar i Vakttornet eller Vakna! som behandlade ämnen som hon visste att John skulle vara intresserad av, som natur och vetenskap, visade hon dem för honom och sa: ”Jag tror du skulle tycka om att läsa det här.”

När John senare gick i pension började han utföra en del mindre trädgårdsarbeten. Med mer tid att tänka på livets stora frågor började han fundera på om vi har kommit till av en slump eller om det finns en Skapare. En dag när han samtalade med en broder fick han frågan: ”Vad sägs om ett bibelstudium?” ”Eftersom jag nu hade börjat tro på Gud”, säger John, ”tackade jag ja.”

Vilken tur att Christine aldrig gav upp hoppet! Efter att hon i 20 års tid haft som böneämne att John skulle ta emot sanningen blev han döpt. Nu tjänar de hängivet Jehova tillsammans. John säger: ”Det var särskilt två saker som påverkade mig – vittnenas omtanke och vänlighet. Och när man är gift med ett Jehovas vittne har man en lojal, pålitlig och självuppoffrande äktenskapspartner.” Ja, Christine tillämpade orden i 1 Petrus 3:1, och det fungerade!

 RESULTATET KAN LÅTA VÄNTA PÅ SIG

Hur är det då om någon du studerar Bibeln med av någon anledning förlorar intresset? Kung Salomo skrev: ”Så din säd om morgonen, och låt inte din hand vila innan kvällen kommer; ty du vet inte var detta får framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna är lika bra.” (Pred. 11:6) Ibland tar det många år innan sanningen gror. Men till slut kanske en sådan person ändå inser hur viktigt det är att närma sig Jehova. (Jak. 4:8) En vacker dag kanske vi får en trevlig överraskning.

Vi kan ta Alice som exempel. Hon flyttade från Indien till England. År 1974 började hon studera Bibeln, och studiet pågick i några år. Hennes modersmål var hindi, men hon ville förbättra sin engelska och gick på en del möten i en engelsk församling. Hon förstod att det hon lärde sig var sanningen men tog det inte på allvar. Dessutom betydde pengar mycket för henne, och hon älskade att gå på fester. Med tiden slutade Alice studera.

Nästan 30 år senare fick Stella, som hade studerat med Alice, ett brev. Där stod det: ”Du blir säkert glad över att få veta att jag blev döpt vid en områdessammankomst nyligen. Du studerade Bibeln med mig 1974 och har spelat en stor roll i mitt liv. Det var du som sådde sanningens säd i mig, och även om jag inte var redo att överlämna mitt liv åt Gud då, fanns den kvar i mitt sinne och hjärta.”

I brevet Stella fick från Alice stod det: ”Du blir säkert glad över att få veta att jag blev döpt vid en områdessammankomst nyligen.”

Vad hade hänt? Alice förklarar att hon efter sin mans död 1997 drabbades av en depression. Hon vände sig till Gud i bön. Inom tio minuter fick hon besök av två punjabitalande vittnen, som lämnade traktaten Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden? Alice såg det som ett bönesvar och bestämde sig för att ta kontakt med Jehovas vittnen. Men vart skulle hon vända sig? I en gammal dagbok hittade hon en adress Stella hade gett henne till en punjabitalande församling. Hon besökte Rikets sal och välkomnades varmt av bröderna och systrarna där. ”Den varma känslan dröjde sig kvar och hjälpte mig att komma ur min depression”, säger Alice.

Hon började gå på möten regelbundet och återupptog sitt studium av Bibeln. Hon lärde sig också att tala och läsa punjabi flytande. År 2003 döptes hon. I sitt brev till Stella skrev hon avslutningsvis: ”Jag är mycket tacksam för att du sådde de där fröna för 29 år sedan och för att du har varit ett gott exempel för mig.”

”Jag är mycket tacksam för att du sådde de där fröna för 29 år sedan och för att du har varit ett gott exempel för mig.” – Alice.

Vad kan vi lära oss av de här erfarenheterna? Om en person är andligt hungrig och har ett ärligt och ödmjukt hjärta ser Jehova till att sanningen slår rot och växer, även om det kanske tar längre tid än vi skulle önska. Kom ihåg vad Jesus sa i sin liknelse: ”Säden skjuter upp och växer sig hög, precis hur vet han [såningsmannen] inte. Av sig själv bär marken frukt steg för steg: först grässtrået, sedan sädesaxet, slutligen fullbildat korn i axet.” (Mark. 4:27, 28) Sådan tillväxt sker gradvis och verkar komma ”av sig själv”. Det betyder att den enskilde förkunnaren inte vet hur det går till. Vi behöver därför fortsätta att så rikligt, eftersom vi då kan få skörda rikligt.

Glöm inte heller vilken viktig roll bönen har. Georgina och Christine slutade aldrig be till Jehova. Om vi är ”ihärdiga i bönen” och aldrig ger upp hoppet, kan vi ”efter många dagar” få tillbaka det ”bröd” som vi har sänt ut över vattnet. (Rom. 12:12; Pred. 11:1)