Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) OKTOBER 2012

Lyd Gud och dra nytta av hans svurna eder

Lyd Gud och dra nytta av hans svurna eder

”Gud ... svor ... vid sig själv, eftersom han inte kunde svära vid någon större.” (HEBR. 6:13)

1. Hur skiljer sig Jehovas löften från de löften människor ger?

JEHOVA är ”sanningens Gud”. (Ps. 31:5) Man kan inte alltid lita på det ofullkomliga människor säger, men för Gud är det ”omöjligt ... att ljuga”. (Hebr. 6:18; läs 4 Moseboken 23:19.) Det han har lovat att göra för människorna går alltid i uppfyllelse. Han sa till exempel i början av varje skapelseperiod vad han skulle göra, och ”det blev så”. Vid slutet av den sjätte skapelsedagen ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. (1 Mos. 1:6, 7, 30, 31)

2. Vad är Guds vilodag, och varför ”helgade” han den?

2 När Jehova Gud betraktade sitt skaparverk tillkännagav han början på en sjunde dag. Det här är inte en 24-timmarsdag, utan en lång tidsperiod då han har vilat från att skapa något mer på jorden. (1 Mos. 2:2) Guds vilodag pågår fortfarande. (Hebr. 4:9, 10) I Bibeln sägs inte exakt när den började. Men vi vet att den började någon gång efter det att Adams hustru, Eva, hade skapats för omkring 6 000 år sedan. Kristi tusenårsregering kommer snart att börja, och då ska Gud fullgöra sin avsikt att jorden ska vara ett paradis där fullkomliga människor kan leva för evigt. (1 Mos. 1:27, 28; Upp. 20:6) Du kan vara övertygad om att du kan få en sådan lycklig framtid, för ”Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den”! Det här var en garanti för att Gud, oavsett vad som hände, skulle se till att hans avsikt skulle vara förverkligad vid slutet av hans vilodag. (1 Mos. 2:3)

3. a) Vad hände när Guds vilodag hade börjat? b) Hur förklarade Jehova att han skulle lösa problemet?

3 Men när Guds vilodag hade börjat inträffade en  katastrof. Satan, en av Guds änglasöner, försökte få andra att tillbe honom i stället för Gud. Han uttalade den första lögnen och bedrog Eva så att hon blev olydig mot Gud. (1 Tim. 2:14) Eva i sin tur fick Adam att också göra uppror. (1 Mos. 3:1–6) Men inte ens vid den här dystra tidpunkten i universums historia, när Jehova anklagades för att ljuga, ansåg han att det var nödvändigt att med en ed bekräfta att hans avsikt skulle förverkligas. I stället gav han ett löfte som man inte skulle förstå innebörden i förrän längre fram. Han talade helt enkelt om hur han skulle lösa problemet: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig [Satan] och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han [den utlovade avkomman] skall krossa huvudet på dig, och du skall krossa hälen på honom.” (1 Mos. 3:15; Upp. 12:9)

EN SVUREN ED – ETT JURIDISKT REDSKAP

4, 5. Vilket juridiskt redskap använde Abraham vid några tillfällen?

4 Fram till den här tidpunkten hade det förmodligen inte varit nödvändigt att med ed bekräfta att något var sant. Fullkomliga skapelser som älskar Gud och efterliknar honom behöver inte avlägga en ed. De talar alltid sanning, och de litar fullständigt på varandra. Men efter det att de första människorna hade syndat och blev ofullkomliga, blev det så småningom vanligt att människor ljög och bedrog varandra. Det blev därför nödvändigt att man svor en ed för att försäkra att ett viktigt uttalande var sant.

5 Abraham använde sig av en ed som ett juridiskt redskap vid åtminstone tre tillfällen. (1 Mos. 21:22–24; 24:2–4, 9) Det gjorde han till exempel när han återvände efter att ha besegrat kungen i Elam och hans allierade. Kungen i Salem och kungen i Sodom kom ut för att möta Abraham. Melkisedek, kungen i Salem, var också ”präst åt Gud den Högste”. Han välsignade Abraham och lovprisade Gud för att han hade gett Abraham seger över fienden. (1 Mos. 14:17–20) När sedan kungen i Sodom ville ge Abraham en belöning för att han hade befriat kungens folk från de angripande styrkorna, svor Abraham: ”Jag lyfter härmed upp min hand i en ed till Jehova, Gud den Högste, som har frambringat himmel och jord, och betygar att jag inte skall ta något som helst av det som är ditt, inte ens en tråd eller en sandalrem, för att du inte skall säga: ’Det var jag som gjorde Abram rik.’” (1 Mos. 14:21–23)

JEHOVA SVOR EN ED TILL ABRAHAM

6. a) Hur är Abraham ett gott föredöme för oss? b) Hur har vi nytta av att Abraham var lydig?

6 Till nytta för den syndfulla mänskligheten har också Jehova använt eder. Han har använt sådana uttryck som: ”’Så sant jag lever’, lyder den suveräne Herren Jehovas uttalande.” (Hes. 17:16) I Bibeln omtalas mer än 40 tillfällen då Jehova Gud svor en ed. De mest kända exemplen är kanske de som har samband med Abraham. Under en period av många år gav Jehova flera förbundslöften till Abraham som tillsammans visar att den utlovade avkomman skulle komma från Abraham genom hans son Isak. (1 Mos. 12:1–3, 7; 13:14–17; 15:5, 18; 21:12) Sedan satte Jehova Abraham på ett svårt prov när han befallde honom att offra sin älskade son. Utan  att dröja lydde Abraham och skulle just offra Isak när en ängel hindrade honom. Sedan svor Gud den här eden: ”Jag svär härmed vid mig själv ... att eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende, skall jag helt visst välsigna dig och helt visst göra din avkomma talrik som himlens stjärnor och som sandkornen på havets strand; och din avkomma skall ta sina fienders port i besittning. Och genom din avkomma skall alla jordens nationer välsigna sig därför att du har lyssnat till min röst.” (1 Mos. 22:1–3, 9–12, 15–18)

7, 8. a) Varför svor Gud en ed till Abraham? b) Hur kommer Jesu ”andra får” att få nytta av Guds svurna ed?

7 Varför svor Gud en ed till Abraham att hans löften skulle uppfyllas? Det var för att de som skulle bli Kristi medarvingar och utgöra andrahandsdelen av den utlovade ”avkomman” skulle få uppmuntran och bli styrkta i sin tro. (Läs Hebréerna 6:13–18; Gal. 3:29) Som aposteln Paulus förklarade ”trädde ... [Jehova] emellan med en ed, för att vi ..., genom två oföränderliga ting [hans löfte och hans ed] i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, skulle ha en stark uppmuntran att gripa tag om det hopp som ligger framför oss”.

Abraham kommer snart att få se Jehovas löften uppfyllas.

8 De smorda kristna är inte de enda som har nytta av Guds svurna ed till Abraham. Jehova svor att människor av ”alla jordens nationer [skulle] välsigna sig” genom Abrahams ”avkomma”. (1 Mos. 22:18) Bland dem finns Kristi lydiga ”andra får”, som har hoppet att få leva för evigt i ett paradis på jorden. (Joh. 10:16) Oavsett om du har ett himmelskt eller ett jordiskt hopp uppmuntras du att ”gripa tag” om det genom att fortsätta att lyda Gud i allt. (Läs Hebréerna 6:11, 12.)

ANDRA SVURNA EDER SOM HAR SAMBAND MED ABRAHAM

9. Vilken ed svor Gud när Abrahams avkomlingar var slavar i Egypten?

9 Flera hundra år senare svor Jehova på nytt en ed som gällde de löften som nämnts ovan. Det var när han sände Mose för att tala till Abrahams avkomlingar, som var slavar i Egypten. (2 Mos. 6:6–8) Beträffande det tillfället sa Gud: ”På den dag då jag utvalde Israel ... lyfte jag upp min hand i en ed till dem och lovade att föra dem ut ur Egyptens land  till ett land som jag hade utspejat åt dem, ett som flödade av mjölk och honung.” (Hes. 20:5, 6)

10. Vilket löfte gav Gud israeliterna när han hade befriat dem ur Egypten?

10 När israeliterna hade befriats ur Egypten gav Jehova dem ett annat löfte: ”Om ni noggrant lyder min röst och håller mitt förbund, då skall ni bli min särskilda egendom bland alla andra folk, ty hela jorden är min. Och ni skall bli ett kungarike av präster och en helig nation som tillhör mig.” (2 Mos. 19:5, 6) Vilken gynnad ställning Gud erbjöd Israel! Den innebar att om de lydde Jehova skulle han en dag göra medlemmar av den nationen till ett kungarike av präster till välsignelse för resten av mänskligheten. När Jehova längre fram förklarade vad han hade gjort för Israel vid det tillfället sa han: ”Jag ... avlade en ed inför dig och ingick ett förbund med dig.” (Hes. 16:8)

11. Hur reagerade israeliterna för Guds inbjudan att träda in i ett förbundsförhållande till honom som hans utvalda folk?

11 Jehova tvingade inte israeliterna att avlägga en ed att de skulle vara lydiga, och inte heller tvingade han dem att träda in i det här särskilda förhållandet. I stället sa de självmant: ”Allt vad Jehova har sagt vill vi göra.” (2 Mos. 19:8) Tre dagar senare tillkännagav Jehova Gud för israeliterna vad han skulle kräva av sin utvalda nation. Först fick de höra de tio budorden, och sedan lät Jehova Mose upplysa dem om ytterligare bud som finns nedtecknade i 2 Moseboken 20:22–23:33. Hur reagerade israeliterna? ”Allt folket svarade med en röst och sade: ’Allt vad Jehova har sagt vill vi göra.’” (2 Mos. 24:3) Sedan skrev Mose ner lagarna i ”förbundsboken” och läste upp dem så att hela nationen kunde höra dem igen. Efter det lovade folket för tredje gången: ”Vi vill göra allt vad Jehova har sagt och vara lydiga.” (2 Mos. 24:4, 7, 8)

12. Vad gjorde Jehova och vad gjorde israeliterna när lagförbundet hade ingåtts?

12 Jehova började omedelbart fullgöra sin del av lagförbundet. Han utvalde präster som skulle tjäna vid ett tält för tillbedjan. Prästerna skulle hjälpa ofullkomliga människor att få ett gott förhållande till honom. Men israeliterna å sin sida glömde snabbt att de hade överlämnat sig åt Gud och ”vållade Israels Helige smärta”. (Ps. 78:41) När Mose till exempel fick ytterligare anvisningar på berget Sinai blev israeliterna otåliga, och deras tro på Gud försvagades. De trodde att Mose hade övergett dem. De gjorde därför en guldkalv och sa: ”Detta, Israel, är din Gud, som förde dig upp från Egyptens land.” (2 Mos. 32:1, 4) Sedan firade de vad de kallade ”en högtid till Jehovas ära” och böjde sig ner för guldkalven och frambar offer åt den. När Jehova såg det sa han till Mose: ”De har snabbt vikit av från den väg som jag har befallt dem att gå.” (2 Mos. 32:5, 6, 8) Under de år som följde gav israeliterna många löften till Gud som de sorgligt nog bröt. (4 Mos. 30:2)

YTTERLIGARE TVÅ SVURNA EDER

13. Vilken ed gav Gud kung David, och vilket samband har den med den utlovade avkomman?

13 Under kung Davids regering svor Jehova ytterligare två eder som är till nytta för alla som lyder honom. För det första gav han David sin ed på att hans avkomlingar skulle sitta på hans tron för evigt. (Ps. 89:35, 36; 132:11, 12)  En av de här avkomlingarna skulle vara den utlovade avkomman, Kristus, och kallas ”Davids son”. (Matt. 1:1; 21:9) David kallade ödmjukt den här framtida avkomlingen ”Herre”, eftersom Kristus skulle ha en högre ställning än han. (Matt. 22:42–44)

14. Vilken ed svor Jehova beträffande den utlovade avkomman, och hur har vi nytta av den?

14 För det andra inspirerade Jehova David att förutsäga att den utlovade avkomman inte bara skulle vara kung utan också mänsklighetens överstepräst. I Israel var kungadömet och prästadömet åtskilda. Prästerna tillhörde Levis stam, och kungarna tillhörde Judas stam. Men beträffande sin kommande ryktbare arvinge förutsade David: ”Jehovas uttalande till min Herre lyder: ’Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender som en pall för dina fötter.’ Jehova har svurit (och han skall inte ångra sig): ’Du är präst till oöverskådlig tid efter Melkisedeks sätt!’” (Ps. 110:1, 4) I uppfyllelse av den här profetian härskar Jesus Kristus, den utlovade avkomman, nu som kung i himlen. Han tjänar också som mänsklighetens överstepräst och hjälper alla som ångrar sig att få ett gott förhållande till Gud. (Läs Hebréerna 7:21, 25, 26.)

DET NYA GUDS ISRAEL

15, 16. a) Vilka två Israel omtalas i Bibeln, och vilket av dem har Guds välsignelse i våra dagar? b) Vilket bud som gäller att svära eder gav Jesus sina efterföljare?

15 Israels nation förkastade Jesus Kristus, och därför förkastades nationen till sist av Jehova och gick miste om utsikten att bli ”ett kungarike av präster”. Det blev som Jesus hade sagt till de religiösa ledarna: ”Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 21:43) Den här nya nationen föddes vid pingsten år 33, när Guds ande utgöts över omkring 120 av Jesu lärjungar som var församlade i Jerusalem. De blev kända som ”Guds Israel” och uppgick snart till flera tusen som kom från varje nation i den då kända världen. (Gal. 6:16)

16 Till skillnad från det naturliga Israel har Guds nya andliga nation fortsatt att frambringa god frukt genom att lyda Gud. Ett av de bud som dess medlemmar lyder gäller att svära eder. På Jesu tid svor människor eder angående sådant som var mindre viktigt och sådant som inte var sant. (Matt. 23:16–22) Jesus lärde sina efterföljare: ”Avlägg inte alls någon ed ... Låt bara ert ord ja betyda ja, ert nej, nej; ty det som är utöver detta är från den onde.” (Matt. 5:34, 37)

Jehova håller alltid sina löften.

17. Vilka frågor kommer att behandlas i nästa studieartikel?

17 Betyder det här att det alltid är fel att svära en ed? Och ännu viktigare, vad innebär det att vi låter vårt ja betyda ja? De här frågorna kommer att behandlas i nästa studieartikel. När vi fortsätter att meditera över Guds ord vill vi låta det motivera oss att fortsätta lyda Jehova. Han kommer då i sin tur att ge oss eviga välsignelser i överensstämmelse med sina svurna eder.