Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet (Studieupplagan)  |  September 2017

 LEVNADSSKILDRING

Jag har fått samarbeta med fina bröder

Jag har fått samarbeta med fina bröder

I MITTEN av 30-talet flyttade mina föräldrar, James och Jessie Sinclair, till stadsdelen Bronx i New York. Där lärde de känna Willie Sneddon, som hade kommit dit från Skottland, precis som de. Första gången de träffades kom de nästan direkt in på sina familjer och släktingar. Det här var ett par år innan jag kom till världen.

Mamma berättade för Willie att hennes pappa och storebror hade drunknat när deras fiskebåt träffade en mina i Nordsjön strax före första världskriget. Då sa Willie: ”Din pappa är i helvetet!” Willie var ett Jehovas vittne, och det här var mammas första kontakt med sanningen. Gissa om hon blev chockad!

Willie och Liz Sneddon.

Mamma visste att hennes pappa hade varit en god människa, så hon blev naturligtvis upprörd. Men Willie fortsatte: ”Skulle det vara någon tröst om jag sa att Jesus också hamnade i helvetet?” Mamma kom då att tänka på kyrkans trosbekännelse. I den ursprungliga lydelsen stod det att Jesus steg ner till helvetet och uppstod på tredje dagen. Det här fick henne att undra varför Jesus skulle ha kommit till en plats där de onda plågades. Och det var så hon blev intresserad av sanningen. Hon började gå på Bronxförsamlingens möten och blev döpt 1940.

Tillsammans med mamma, och senare med pappa.

På den tiden uppmuntrades inte föräldrar att studera Bibeln med sina barn. När jag var liten tog pappa hand om mig medan mamma gick på möten och var ute i tjänsten på helgerna. Efter några år började vi följa med henne till mötena. Mamma var väldigt engagerad i tjänsten och studerade Bibeln med flera intresserade. Under en period studerade hon med flera av dem samtidigt eftersom de bodde i närheten av varandra. På skolloven följde jag med henne i tjänsten, och det gjorde att jag lärde mig mer om Bibeln och hur man undervisar andra om den.

Som liten insåg jag inte hur viktig sanningen var, utan tog den för given. Men när jag var i 12-årsåldern började jag som förkunnare, och från och med då gick jag  regelbundet i tjänsten. Jag överlämnade mig åt Jehova när jag var 16 och blev döpt vid en sammankomst i Toronto i Kanada den 24 juli 1954.

BETELTJÄNST

En del bröder i vår församling var eller hade varit beteliter, och de gjorde ett starkt intryck på mig. Jag blev imponerad över deras sätt att undervisa och förklara bibliska sanningar. Mina lärare ville att jag skulle läsa vidare på universitet, men jag hade som mål att få komma till Betel. Därför lämnade jag in en betelansökan på sammankomsten i Toronto. Och på en sammankomst på Yankee Stadium i New York 1955 lämnade jag in en ansökan till. Efter det dröjde det inte länge förrän jag fick en inbjudan att börja på Betel i Brooklyn. Jag började den 19 september 1955, och jag var 17 år då. Dagen efter började jag på bokbinderiet på Adams Street 117. Ganska snart fick jag börja jobba vid en maskin som samlade ihop 32-sidiga häften innan de syddes till böcker i en annan maskin.

Som 17-årig ny betelit i Brooklyn.

Efter ungefär en månad i bokbinderiet kom jag till tidskriftsavdelningen eftersom jag kunde skriva maskin. På den tiden stansade man in namnen på nya prenumeranter på Vakttornet och Vakna! på små adressplåtar, och vi var flera bröder och systrar som hjälpte till med det arbetet. Några månader senare började jag på litteraturavdelningen. Klaus Jensen, som var avdelningstillsyningsman, frågade om jag ville följa med brodern som körde litteraturkartonger med lastbil till hamnen. Litteraturen skeppades sedan vidare till platser över hela världen. Vi skulle också köra säckar med tidskrifter till postkontoret, som i sin tur skickade dem vidare till församlingar  över hela USA. Broder Jensen sa att han trodde att det fysiska arbetet skulle göra mig gott. Jag vägde bara 57 kilo och var smal som en sticka. Turerna till hamnen och posten gjorde faktiskt att jag blev starkare. Broder Jensen visste minsann vad jag behövde!

På tidskriftsavdelningen tog vi också hand om församlingarnas beställningar. Våra tidskrifter trycktes på alla möjliga språk i Brooklyn och skickades sedan vidare till olika delar av världen. Flera av de här språken hade jag aldrig hört talas om, men det var härligt att se hur tiotusentals tidskrifter skickades i väg till platser långt, långt borta. Föga anade jag då att jag längre fram skulle få förmånen att besöka många av de här platserna.

Tillsammans med Robert Wallen, Charles Molohan och Don Adams.

År 1961 fick jag börja på ekonomiavdelningen under tillsyn av Grant Suiter. Efter ett par år där bad Nathan Knorr, som tog ledningen i vårt världsvida arbete då, att jag skulle komma till hans kontor. Han sa att en av bröderna på hans avdelning skulle gå Skolan i rikets tjänst i en månad och sedan börja på tjänsteavdelningen. Så jag skulle ersätta honom och arbeta tillsammans med Don Adams. Det var förresten Don som tog emot min betelansökan på sammankomsten 1955. Två andra bröder som redan arbetade på den avdelningen var Robert Wallen och Charles Molohan. Vi fyra arbetade tillsammans i över 50 år. Jag är så glad över att ha fått samarbeta med sådana trogna, andliga bröder! (Ps. 133:1)

Mitt första zonbesök i Venezuela, 1970.

År 1970 fick jag i uppgift att göra zonbesök, som det kallades på den tiden. Varje eller vartannat år reste jag ett par veckor till några av sällskapets avdelningskontor.  Jag skulle bland annat besöka och uppmuntra betelfamiljer och missionärer och gå igenom avdelningskontorens handlingar och register. Det var verkligen rörande att träffa vänner som hade gått igenom Gileadskolans allra första klasser och som fortfarande tjänade troget på sina utländska distrikt. Det har varit en underbar förmån att få besöka över 90 länder i det här arbetet.

Det har varit underbart att få besöka bröder och systrar i över 90 länder!

EN LIVSKAMRAT

Alla beteliter i Brooklyn tillhörde olika församlingar i New York, och jag hamnade i en i Bronx. Den första församlingen i den stadsdelen hade blivit så stor att den hade delats. Den ursprungliga församlingen hette Upper Bronx, och det var den jag tillhörde.

En familj från Lettland hade kommit med i sanningen i södra Bronx, och i mitten av 60-talet flyttade de till vår församling. Livija, den äldsta dottern, började som pionjär direkt efter high school. Några månader senare flyttade hon till Massachusetts, där behovet av förkunnare var större. Jag började skriva till henne och berätta om vad som hände i församlingen, och hon skrev tillbaka och berättade hur bra det gick i tjänsten i Boston.

Livija och jag.

Några år senare blev Livija förordnad som specialpionjär. Hon ville göra så mycket som möjligt i tjänsten för Jehova, så hon fyllde i en betelansökan och fick börja på Betel 1971. Det kändes nästan som att Jehova försökte ge mig en vink! Den 27 oktober 1973 gifte vi oss, och det var broder Knorr som höll vigseltalet. I Ordspråksboken 18:22 står det: ”Har någon funnit en god hustru? Han har funnit något gott, och han röner välvilja från Jehova.” Livija och jag har fått över 40 härliga år tillsammans på Betel. Och vi tillhör fortfarande en församling i norra delen av Bronx.

SKULDRA VID SKULDRA MED KRISTUS BRÖDER

Jag tyckte verkligen om att arbeta med Nathan Knorr. Han kämpade outtröttligt för sanningen och kände väldigt starkt för alla missionärer runt om i världen. Många av dem hade blivit skickade till länder där det inte fanns några vittnen. Tragiskt nog fick Nathan cancer 1976. En gång när han var sängbunden bad han mig läsa en del material för honom innan det skulle gå i tryck. Han bad mig också hämta Frederick Franz för att han också skulle få lyssna. Senare fick jag veta att Nathan hade brukat läsa sådant material för honom, eftersom han hade fått problem med synen.

På ett zonbesök tillsammans med Daniel och Marina Sydlik 1977.

Broder Knorr dog 1977, men för hans nära och kära var det en tröst att veta att han troget hade fullbordat sitt jordiska lopp. (Upp. 2:10) Efter honom tog broder Franz över ansvaret för vårt världsvida arbete.

 Vid den här tiden var jag sekreterare åt Milton Henschel, som arbetat med Nathan i åratal. Broder Henschel ville att jag från och med nu i första hand skulle assistera broder Franz med vad han än behövde. Ofta läste jag material för honom innan det skulle tryckas. Han hade ett fantastiskt minne och var helt otrolig på att koncentrera sig. Det var en fröjd att få hjälpa honom på det här sättet ända tills han avslutade sitt jordiska liv i december 1992.

Columbia Heights 124, där jag arbetade i många år.

De 61 åren jag har varit på Betel har bara flugit i väg! Mina föräldrar dog trogna mot Jehova, och jag längtar efter att få välkomna dem tillbaka i en mycket bättre värld. (Joh. 5:28, 29) Inget som den här gamla världen kan erbjuda går upp mot den fantastiska förmånen att få samarbeta med trogna bröder och systrar för att betjäna våra vänner världen över. Under alla våra år i heltidstjänsten har Livija och jag verkligen känt att ”Jehovas glädje ... [har varit vårt] fäste”. (Neh. 8:10)

Ingen är oersättlig i Jehovas organisation, och arbetet med att sprida sanningen går hela tiden framåt. Jag tänker med glädje och uppskattning på alla hårt arbetande och lojala vänner som jag fått samarbeta med under årens lopp. De flesta av de smorda som jag arbetat med är inte längre kvar här på jorden. Men jag är tacksam över att jag har fått kämpa sida vid sida med sådana andliga, trogna vänner i tjänsten för Jehova.