Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet (Studieupplagan)  |  Mars 2017

 LEVNADSSKILDRING

Jag har haft nytta av att vandra med de visa

Jag har haft nytta av att vandra med de visa

DET var en frisk morgon i Brookings i South Dakota i USA. Luften var kylig och gav en föraning om att frosten var på väg. Just den här dagen stod vi några stycken och huttrade i en ouppvärmd lada, och framför oss hade vi en stor ho som delvis var fylld med kallt vatten! Jag ska berätta lite om mig själv, så kanske ni förstår varför vi stod där.

MIN FAMILJ

Farbror Alfred och pappa.

Jag föddes den 7 mars 1936 och var det yngsta av fyra syskon. Vi bodde på en liten gård i östra South Dakota. Arbetet med att sköta gården var viktigt för vår familj, men det var inte det allra viktigaste. Mina föräldrar döptes som Jehovas vittnen 1934. De hade överlämnat sig åt Jehova, så det viktigaste för dem var att göra hans vilja. Min pappa, Clarence, var grupptjänare (numera samordnare för äldstekretsen) i vår lilla församling i Conde i South Dakota, och längre fram fick farbror Alfred den uppgiften.

Att vara med vid våra möten och att gå från hus till hus och berätta för andra om Bibelns fantastiska framtidshopp var ett regelbundet inslag i vårt liv. Mina föräldrars exempel och den övning de gav oss barn gjorde ett djupt och positivt intryck på oss. Min syster, Dorothy, och jag blev förkunnare vid sex års ålder. Och 1943 gick jag med i teokratiska skolan, som just hade kommit i gång.

I pionjärtjänsten 1952.

Det var också viktigt för oss att vara med vid våra sammankomster. År 1949 var broder Grant Suiter besökande talare vid en sammankomst i Sioux Falls i South Dakota. Jag kommer fortfarande ihåg hans tal ”Det är längre lidet än ni  anar!” Han betonade att alla överlämnade kristna behöver göra sitt yttersta för att förkunna de goda nyheterna om Guds upprättade rike. Det motiverade mig att överlämna mig åt Jehova. Så den 12 november 1949, vid nästa kretssammankomst i Brookings, blev jag döpt. Det var därför jag och tre andra stod och väntade i den där kalla ladan som jag berättade om tidigare. Den stora zinkhon var vår dopbassäng.

Sedan satte jag upp pionjärtjänsten som mål. Jag började som pionjär den 1 januari 1952, när jag var 15. I Bibeln står det: ”Den som vandrar med de visa blir vis”, och det fanns många visa i min familj som stöttade mig i mitt beslut att bli pionjär. (Ords. 13:20) Farbror Julius, som var 60, blev min pionjärkamrat. Trots den stora åldersskillnaden hade vi väldigt roligt tillsammans i tjänsten. Jag drog verkligen nytta av hans kunskap och livserfarenhet. Inte långt därefter började Dorothy också som pionjär.

HJÄLP FRÅN KRETSTILLSYNINGSMÄN

Under hela min uppväxt lät mina föräldrar olika kretstillsyningsmän och deras hustrur bo hos oss. Ett par som hjälpte mig mycket var Jesse och Lynn Cantwell. Det var bland annat deras uppmuntran som gjorde att jag började som pionjär. Deras personliga omsorg om mig bidrog till att jag ville sätta upp teokratiska mål. När de besökte församlingar i närheten lät de mig ibland följa med dem i tjänsten. Det var verkligen något jag uppskattade och hade nytta av!

Därefter reste Bud Miller och hans hustru, Joan, i vår krets. Vid det laget var jag 18 och blev inkallad till militärtjänst. Jag fick inställa mig hos inskrivningsnämnden, som till en början ville att jag skulle utföra arbete som stred mot Jesus uppmaning att vara politiskt neutral. Men jag ville predika de goda nyheterna om Guds rike. (Joh. 15:19) Så jag uttryckte en önskan om att få samma juridiska status som en präst.

Jag var så tacksam över att broder Miller erbjöd sig att följa med mig till förhöret hos inskrivningsnämnden. Han var en mycket utåtriktad person och lät sig inte skrämmas i första taget. Det kändes så tryggt att ha den här andligt starke brodern vid min sida! Tack vare det  här förhöret, som hölls i slutet av sommaren 1954, beviljade nämnden min ansökan och gav mig präststatus. Det gjorde att jag kunde nå ytterligare ett teokratiskt mål.

Som nybliven betelit på Watchtower Farm.

Ungefär vid den här tiden blev jag inbjuden att tjäna vid Betel, på Watchtower Farm, en lantgård på Staten Island i staten New York. Där hade jag glädjen att arbeta i cirka tre år. Jag fick vara med om en hel del härliga upplevelser där eftersom jag lärde känna och fick samarbeta med många kloka och förståndiga vänner.

BETELTJÄNST

Vid radiostationen WBBR med broder Franz.

På lantgården på Staten Island fanns också radiostationen WBBR. Den drevs av Jehovas vittnen under åren 1924–1957. På lantgården arbetade bara 15 till 20 beteliter. De flesta av oss var unga och ganska oerfarna. Men en äldre smord broder, Eldon Woodworth, samarbetade med oss. Han var verkligen vis och förståndig. Han var som en pappa och hade en stabiliserande inverkan på oss. När andras ofullkomligheter ibland gjorde sig påminda brukade han säga: ”Det är verkligen fantastiskt vad Herren har åstadkommit med det han har att arbeta med.”

Harry Peterson var otroligt nitisk i tjänsten på fältet.

Broder Frederick W. Franz var också där med oss. Hans stora kunskap i Bibeln påverkade oss alla mycket positivt, och han visade att han brydde sig om var och en av oss. Vår kock hette Harry Peterson. Det efternamnet var lättare för oss att använda än hans riktiga efternamn, Papargyropoulos. Han var också smord och var otroligt nitisk i tjänsten. Broder Peterson skötte sitt arbete på Betel mycket väl, men han försummade aldrig tjänsten på fältet. Varje månad lämnade han hundratals tidskrifter. Han var också mycket kunnig i Bibeln och svarade på många av våra frågor.

JAG LÄR MIG AV VISA SYSTRAR

Det vi odlade på lantgården kunde vi själva konservera. Varje år producerade vi omkring 45 000 burkar frukt och grönsaker till hela betelfamiljen. I samband med det fick jag samarbeta med en syster som verkligen var vis. Hon hette Etta Huth, och det var hon som låg bakom recepten till våra inläggningar. Under  högsäsongen kom systrar som bodde i närheten och hjälpte till, och Etta var den som organiserade arbetet. Fastän hon var lite som spindeln i nätet under själva processen var hon noga med att visa respekt för de ansvariga bröderna på lantgården. Hon var ett fint föredöme när det gäller att underordna sig teokratiskt ledarskap.

Angela, jag och Etta Huth.

En av de unga systrar som kom och hjälpte till var Angela Romano. Etta hade varit ett stöd för henne när hon kom med i sanningen. Så medan jag tjänade på Betel lärde jag känna ännu en vis person, och henne har jag nu vandrat med i 58 år. Angie och jag gifte oss i april 1958, och vi har fått tjäna Jehova på många olika sätt tillsammans. Något som har stärkt vårt äktenskap genom åren är Angies orubbliga lojalitet mot Jehova. Jag kan lita på henne till hundra procent, oavsett vilka utmaningar vi ställs inför.

MISSIONÄRSTJÄNST OCH RESETJÄNST

När radiostationen på Staten Island såldes 1957 fick jag tjäna på Betel i Brooklyn en kort tid. Men när Angie och jag gifte oss lämnade jag Betel, och i ungefär tre år var vi pionjärer på Staten Island. Under en period arbetade jag till och med för de nya ägarna till radiostationen, som då hade fått signalbokstäverna WPOW.

Angie och jag var beslutna att leva enkelt, så att vi skulle vara fria att tjäna var vi än behövdes. År 1961 kunde vi därför ta oss an uppdraget att bli specialpionjärer i Falls City i Nebraska. Vi hade knappt kommit till rätta där förrän vi blev inbjudna till Skolan i rikets tjänst, som då var en månadslång utbildning i South Lansing i staten New York. Vi njöt av undervisningen och trodde att vi skulle få användning för den när vi kom tillbaka till Nebraska. Därför blev vi överraskade när vi fick ett nytt uppdrag – missionärstjänst i Kambodja! I det här vackra och exotiska landet i Sydostasien fick vi se, höra och smaka på sådant som vi aldrig hade kommit i kontakt med tidigare. Vi såg ivrigt fram emot att få sprida de goda nyheterna där.

Men den politiska situationen förändrades, och då fick vi åka till Sydvietnam i stället. Inom ett par år fick jag dessvärre allvarliga problem med hälsan, och det gjorde att vi blev tvungna att återvända hem. Jag behövde en del tid för att återhämta mig, men så fort jag hade fått krafterna tillbaka fortsatte vi i heltidstjänsten.

Jag och Angela före en tv-intervju 1975.

I mars 1965 fick vi börja besöka församlingar i resetjänsten. Angie och jag reste i både krets- och områdestjänsten i 33 år, och under den tiden fick vi ofta hjälpa till i samband med våra sammankomster. Jag har alltid tyckt om sammankomsterna, så det var väldigt roligt att få vara med och organisera dem. Under några år reste vi i församlingar i och omkring New York, och flera sammankomster hölls på Yankee Stadium.

BETELTJÄNST PÅ NYTT OCH TEOKRATISKA SKOLOR

Precis som många andra i särskild heltidstjänst har Angie och jag under årens lopp fått uppdrag som har varit både spännande och  utmanande. År 1995 fick jag till exempel uppgiften att vara lärare vid Skolan för förordnade tjänare. Tre år senare blev vi inbjudna till Betel. Det var härligt att vara tillbaka där jag hade börjat i särskild heltidstjänst mer än 40 år tidigare. Ett tag var jag på tjänsteavdelningen och undervisade vid flera av våra skolor. År 2007 såg den styrande kretsen till att de skolor som hölls på Betel samlades under avdelningen Teokratiska skolor, och under några år var jag tillsyningsman för den avdelningen.

På senare tid har de teokratiska skolorna genomgått många förändringar. År 2008 kom Skolan för församlingsäldste i gång. Under de följande två åren undervisades mer än 12 000 äldstebröder i Patterson och på Betel i Brooklyn. Den skolan fortsätter nu att hållas på andra platser. År 2010 fick Skolan för förordnade tjänare det nya namnet Bibelskolan för ogifta bröder, och en ny skola bildades, Bibelskolan för gifta par.

Med början under tjänsteåret 2015 slog man ihop de här två skolorna, och Skolan för kristna förkunnare bildades. Gifta par, ogifta bröder och ogifta systrar kan alla gå den skolan. Det var många världen över som blev glada när de hörde att skolan skulle hållas även i deras område. Det är härligt att fler och fler kan få den här utbildningen, och jag är så tacksam över att ha fått träffa många som har gjort förändringar i sina liv för att kunna få sådan övning.

När jag tänker tillbaka på mitt liv från tiden innan jag blev döpt i den där kalla ladan och fram till i dag, så tackar jag Jehova för de visa vänner som har hjälpt mig att gå på sanningens väg. De har inte alltid varit i min ålder eller haft samma bakgrund som jag. Men i själ och hjärta har de varit andliga människor. Deras handlingar och inställning har alltid visat tydligt att de älskat Jehova. Det finns många visa personer i Jehovas organisation som vi kan vandra med. Jag har gjort det, och det har jag haft stor nytta av.

Jag tycker om att träffa elever från hela världen.