Jag föddes i den lilla staden Liberty i Indiana i USA i en timmerstuga med bara ett rum. Mina föräldrar hade redan en pojke och två flickor när jag föddes. Senare fick jag två yngre bröder och en lillasyster.

Timmerstugan där jag föddes.

DET var inte mycket som ändrade sig år från år när jag gick i skolan. Man gick i skolan med samma barn ända från första klass till sista. Man visste namnen på de flesta i stan, och alla andra visste vad man själv hette.

Jag hade sex syskon och fick lära mig en hel del om jordbruk när jag var ung.

Det var fullt av små lantbruk runt Liberty, och de flesta lantbrukare odlade majs. När jag föddes arbetade pappa åt en av bönderna på orten. Jag lärde mig köra traktor som tonåring och kunde mycket om det som hörde till en lantbrukares vardag.

Mamma var 35 när jag föddes, men pappa var 56, så jag hade en gammal pappa. Men han var frisk och stark och i god form. Han älskade att arbeta hårt och lärde oss barn att också göra det. Han tjänade inte så mycket pengar, men vi hade alltid tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Och han fanns alltid där för oss. Pappa blev 93 år och mamma 86. Ingen av dem började tjäna Jehova. Men en av mina bröder blev ett vittne, och han har tjänat troget som äldste ända sedan den anordningen infördes under 70-talet.

 MIN UPPVÄXT

Mamma var väldigt religiös, och varje söndag tog hon med oss till baptistkyrkan. När jag var 12 år hörde jag talas om treenigheten för första gången. Nyfiket frågade jag mamma: ”Hur kan Jesus vara både Fadern och Sonen på samma gång?” Jag minns precis vad hon svarade: ”Det är ett mysterium. Det är inte meningen att man ska förstå.” Och det var verkligen ett mysterium för mig. Men när jag var 14 blev jag ändå döpt i en flod hemma i Liberty, och jag doppades tre gånger – för Fadern, Sonen och den helige Ande.

1952 – Som 17-åring, innan jag blev inkallad till armén.

När jag gick i high school hade jag en vän som höll på med proffsboxning, och han övertalade mig att också börja boxas. Jag började träna och anslöt mig till Golden Gloves, en boxningsorganisation. Jag gick några matcher men var inte så bra, så jag slutade. Lite längre fram blev jag inkallad till armén och skickades till Tyskland. När jag tjänstgjorde där tyckte mina överordnade att jag hade ledarpotential, så de satte mig på en utbildning till underofficer. De ville att jag skulle skapa mig en framtid inom armén, men jag hade inga sådana ambitioner. Så efter min tjänstgöring på två år lämnade jag armén 1956. Sedan tog det inte lång tid innan jag slog in på ett mer fredligt spår.

1954–1956 – Jag tjänstgjorde i armén i två år.

ETT NYTT LIV

Som ung man hade jag formats till att försöka vara macho. De manliga förebilder som fanns i filmens värld och i samhället omkring mig påverkade mig en hel del. Predikanter var enligt min uppfattning inte särskilt manliga. Men jag fick lära mig något som vände upp och ner på mitt liv. En dag när jag kom körande i min röda cabriolet genom stan var det två unga kvinnor som vinkade på mig. Jag visste vilka de var. Det var min svågers yngre systrar, och de var Jehovas vittnen. Jag hade tagit emot Vakttornet och Vakna! från dem tidigare, men jag tyckte nog att Vakttornet var i djupaste laget för mig. Men den här gången bjöd de med mig till ett bokstudium. En mindre grupp skulle träffas hemma hos dem och samtala om Bibeln. Jag sa att jag skulle fundera på saken. ”Lovar du?” frågade de med ett leende. ”Jag lovar!” svarade jag.

Efteråt ångrade jag att jag hade sagt något, men jag ville inte göra dem besvikna. Så jag gick dit. Det var barnen som gjorde störst intryck på mig. Det var helt otroligt hur mycket de kunde i Bibeln! Jag hade ju gått i kyrkan med mamma på söndagarna hur länge som helst och knappt lärt mig något i Bibeln. Nu ville jag verkligen lära mig mer. Jag tackade ja till ett bibelstudium. Bland det första jag fick lära mig var att Gud har ett namn och att det är Jehova. Flera år tidigare hade jag frågat mamma vilka Jehovas vittnen var, och hon svarade: ”Äh, de tillber någon gammal farbror som heter Jehova.” Men nu kände jag att mina ögon hade öppnats.

Jag gjorde snabba framsteg, för jag förstod att jag hade funnit sanningen. Från det där första bokstudiet tog det bara nio månader innan jag blev döpt i mars 1957. Min attityd förändrades. När jag tänker tillbaka på hur macho jag försökte vara, så är jag glad att jag fick lära mig vad Bibeln  säger om äkta manlighet. Jesus var en fullkomlig man. Hans mentala och fysiska styrka hade utklassat vilken machoman som helst. Men han gav sig inte in i några slagsmål, utan ”fann sig i lidandet”, precis som det var förutsagt. (Jes. 53:2, 7) Jag fick lära mig att en sann efterföljare till Jesus måste ”vara vänlig mot alla”. (2 Tim. 2:24)

Jag började som pionjär året därpå, 1958. Men ganska snart behövde jag göra uppehåll, eftersom jag skulle gifta mig med Gloria. Hon var en av de två unga systrarna som bjöd in mig till bokstudiet. Jag har aldrig ångrat mitt beslut! Gloria var en riktig ädelsten, och det är hon fortfarande. I mina ögon är hon mer värdefull än Hopediamanten. Jag är så glad att jag gifte mig med henne! Hon ska få berätta lite om sig själv:

”I min familj var vi 17 barn. Mamma var ett troget vittne, men hon dog när jag bara var 14. Det var då pappa började studera. Eftersom vi inte hade någon mamma som kunde ta hand om oss längre, så gick pappa till rektorn på skolan med ett förslag. Min storasyster gick sista året på high school, och pappa frågade om hon och jag fick komma till skolan varannan dag. Vi skulle turas om att vara hemma och ta hand om småsyskonen och laga mat innan pappa kom hem från jobbet. Rektorn gick med på det här, och vi fick fortsätta turas om tills min syster gick ut skolan. Det var två familjer i församlingen som studerade med oss, och elva av oss barn blev med tiden Jehovas vittnen. Jag har alltid tyckt om tjänsten även om jag är ganska blyg. Sam har funnits vid min sida och hjälpt mig med det genom åren.”

Vi gifte oss i februari 1959, och vi var pionjärer tillsammans. Men vi ville gärna arbeta på huvudkontoret, så i juli samma år lämnade vi in en betelansökan. Simon Kraker, en mycket fin broder, talade med oss och berättade att inga gifta par togs in på Betel just då. Vi fortsatte drömma om Betel, men det skulle dröja många år innan drömmen blev verklighet.

Vi skrev till huvudkontoret och bad att bli skickade till något område där det var större behov på distrikten. De gav oss bara ett alternativ: Pine Bluff i Arkansas. På den tiden fanns det bara två församlingar i Pine Bluff, en för vita och en för ”färgade”. Vi skickades till den ”färgade” församlingen, och i den fanns det bara 14 förkunnare.

SEGREGATION OCH RASISM

Det kanske låter märkligt att svarta och vita förkunnare var åtskilda. Men på den tiden hade vi helt enkelt inget val. Det fanns lagar som förbjöd att vita och svarta träffades på offentliga platser, till exempel i religiösa sammanhang. Det fanns också en påtaglig risk att bli utsatt för våld. På många platser var vännerna rädda för att deras Rikets sal skulle bli förstörd om svarta och vita hade möten tillsammans. Och sådant hände faktiskt. Om svarta gick från dörr till dörr i ett område där det bodde vita hamnade de i fängelse – och skulle troligen bli misshandlade. Vi ville predika för så många som möjligt, så vi följde lagarna och hoppades att situationen skulle förändras till det bättre.

Det var inte alltid så lätt i tjänsten. När vi gick i ett område där det bodde svarta råkade vi ibland knacka på hos en vit familj. Då fick vi snabbt avgöra om vi skulle visa något från Bibeln eller bara be om ursäkt och gå därifrån. Det var så det fungerade på den tiden.

När vi var pionjärer behövde vi naturligtvis arbeta också. Vi tjänade tre dollar om dagen på de flesta jobb vi tog. Gloria hjälpte ibland till med hushållssysslor hemma hos folk. På ett ställe brukade jag hjälpa henne så att hon blev klar på halva tiden. Vi fick lunch av familjen, en fryst färdigrätt, som jag och Gloria delade på innan vi gick därifrån. Gloria brukade stryka tvätten hos en familj en gång i veckan. Samtidigt utförde jag trädgårdsarbete, putsade fönster eller tog hand om annat som behövde göras. Hos en annan vit familj putsade vi fönster, Gloria tog insidan och jag utsidan. Det tog hela dagen, så vi fick lunch där. Gloria fick äta inne, men inte tillsammans med familjen, och jag fick äta i garaget. Men det  gjorde inget. Maten var väldigt god och det var en trevlig familj, de var bara fast i ett tänkesätt som var allmänt rådande. Jag minns en gång när vi stannade på en bensinmack. Jag tankade själv, och sedan frågade jag mannen som jobbade där om Gloria kunde låna toaletten. Han bara stirrade på mig och sa: ”Den är låst.”

KÄRLEKSFULLA VÄNNER

Men det var helt annorlunda med vännerna. De var fantastiska, och vi älskade tjänsten! När vi kom till Pine Bluff flyttade vi in hos brodern som var församlingstjänare. Hans fru var inte med i sanningen, och Gloria kunde börja studera med henne. Jag började studera med deras dotter och hennes man. Med tiden bestämde sig både frun och dottern för att bli vittnen, och de blev döpta.

Vi hade fina vänner i den vita församlingen. De brukade bjuda hem oss på middag, men vi var tvungna att komma i skydd av mörkret. Ku Klux Klan var väldigt aktiva på den tiden, och de underblåste rasism och våld. Jag minns att jag en kväll när det var Halloween såg en man sitta på sin veranda iförd den typiska Ku Klux Klan-kåpan. Men sådant här hindrade inte vännerna från att visa kärlek och omtanke. En sommar hade vi lite ont om pengar när det var dags att åka på sammankomst, men en vit broder köpte vår Ford för att hjälpa oss. Efter en lång och varm dag i tjänsten en månad senare kom vi hem och var helt slut. Då fick vi en överraskning! Vår bil stod där framför huset. Och det satt en lapp på vindrutan med texten: ”Ni får tillbaka bilen som en present. Från er broder.”

Jag fick vara med om något annat som gjorde enormt intryck på mig. År 1962 blev jag inbjuden till Skolan i rikets tjänst i South Lansing i delstaten New York. Det var en hel månads utbildning för bröder med ansvar i församlingar, kretsar och områden. Problemet var att jag var arbetslös när jag fick inbjudan, och vi hade det tufft ekonomiskt. Men jag hade varit på en anställningsintervju hos ett telefonbolag i Pine Bluff. Om de anställde mig skulle jag bli den förste svarte mannen i det företaget. Till slut fick jag besked om att jag skulle få jobbet. Hur skulle jag göra nu? Jag hade inte råd att resa till New York. Jag övervägde på fullt allvar att ta jobbet och tacka nej till skolan. Men precis när jag funderade på hur jag skulle formulera brevet hände något som jag aldrig kommer att glömma.

Vi hade en syster i församlingen som var gift med en man som inte var med i sanningen. Hon knackade på dörren tidigt en morgon och stod där med ett kuvert fullt med pengar. Tillsammans med sina barn hade hon i flera veckor gått upp i ottan för att rensa ogräs på bomullsfälten. De hade fått ihop tillräckligt med pengar till min resa till skolan. Hon sa: ”Åk till skolan och lär dig så mycket som möjligt, och kom tillbaka och undervisa  oss sedan!” Jag frågade telefonbolaget om jag kunde börja jobba hos dem fem veckor senare än planerat. Svaret blev nej. Men det gjorde inget. Jag hade bestämt mig, och jag är verkligen glad att jag inte tog jobbet.

Så här berättar Gloria om tiden i Pine Bluff: ”Jag blev alldeles förälskad i distrikten där. Jag hade mellan 15 och 20 bibelstudier. Vi brukade gå från dörr till dörr på förmiddagen och leda bibelstudier resten av dagen, ibland höll vi i gång till 11 på kvällen. Det var så roligt i tjänsten, och jag hade gärna fortsatt livet som pionjär. Jag måste medge att jag inte kände för att börja i kretstjänsten, men Jehova hade andra planer för oss.” Det hade han verkligen.

LIVET I RESETJÄNSTEN

Medan vi var pionjärer i Pine Bluff ansökte vi om att få bli specialpionjärer. Vi hade höga förhoppningar eftersom vår områdestillsyningsman ville att vi skulle hjälpa till i en församling i Texas, och han ville att vi skulle bli specialpionjärer där. Vi tyckte det lät som en trevlig förändring. Så vi väntade och väntade och såg fram emot ett svar från Sällskapet, men det kändes som att brevlådan alltid var tom. Äntligen kom det ett brev – vi skulle börja i resetjänsten! Det här var i januari 1965. Leon Weaver, som nu är samordnare för avdelningskontorets kommitté i USA, blev kretstillsyningsman samtidigt.

Det kändes väldigt nervöst att börja som kretstillsyningsman. Ungefär ett år tidigare hade områdestillsyningsmannen, James Thompson, granskat mina kvalifikationer. Han förklarade vänligt att jag behövde göra vissa förbättringar och berättade vilka sidor som är viktiga hos en kretstillsyningsman. När vi hade börjat i kretstjänsten märkte jag ganska snart att jag verkligen hade nytta av hans råd. Broder Thompson var den förste områdestillsyningsmannen jag fick samarbeta med när jag började som kretstillsyningsman. Jag lärde mig otroligt mycket av den här andlige brodern.

Jag är tacksam för all hjälp jag har fått från andliga bröder.

På den tiden fick kretstillsyningsmännen inte så mycket övning. Jag fick följa med en annan kretstillsyningsman under en besöksvecka och se hur han gjorde. Sedan fick jag ta hand om nästa församling, och han följde med som observatör. Efter det gav han mig råd och vägledning. Men sedan fick vi klara oss själva. Jag minns att jag sa till Gloria: ”Måste han verkligen lämna oss nu?” Med tiden förstod jag något viktigt. Det kommer alltid att finnas fina bröder som kan hjälpa en, man måste bara låta dem göra det. Jag uppskattar  fortfarande all hjälp jag har fått från mer erfarna bröder som J.R. Brown, som var kretstillsyningsman då, och Fred Rusk, som var på Betel.

På den tiden sjöd samhället av rasism. En gång när vi besökte en stad i Tennessee pågick en Ku Klux Klan-marsch där. Jag minns en annan gång när vi tog en paus på ett snabbmatsställe med en tjänstegrupp. Jag gick till toaletten och märkte att någon följde efter mig. Det var en råbarkad typ som var full av tatueringar med rasistiska symboler och uttryck. Men en vit broder följde också efter, och han var mycket större än både mig och den andre mannen. ”Är allt okej, broder Herd?” frågade han mig. Den andre mannen smet snabbt i väg utan att gå på toaletten. Med tiden har jag insett att fördomar inte har något med en människas hudfärg att göra. Fördomar bottnar i synden som vi har ärvt av Adam. Jag har också lärt mig att en broder är en broder oavsett vilken hudfärg han har, och han är beredd att dö för dig om det krävs.

ETT DYRBART PRIVILEGIUM

Vi fick sammanlagt 33 år i resetjänsten, de 12 första i kretstjänsten och resten i områdestjänsten. Det var fantastiskt givande och väldigt händelserika år. Men vi skulle få fler spännande uppgifter. I augusti 1997 blev vår dröm äntligen verklighet! Vi blev inbjudna till Betel i USA – 38 år efter att vi ansökte första gången. Månaden därpå började vi på Betel. Jag utgick från att bröderna på Betel bara ville ha hjälp tillfälligt, men det blev inte riktigt så.

Gloria var en riktig ädelsten när vi gifte oss, och det är hon fortfarande.

Till att börja med fick jag arbeta på tjänsteavdelningen. Det var mycket lärorikt. Bröderna på den avdelningen får hantera väldigt känsliga och komplicerade frågor från äldstekretsar och kretstillsyningsmän runt om i landet. Jag är tacksam för att bröderna var så hjälpsamma och hade sådant tålamod när de lärde upp mig. Men om jag skulle hamna på den avdelningen igen så skulle jag ändå vara en nybörjare.

Gloria och jag älskar Betel. Vi har alltid varit morgonmänniskor, och det är ingen nackdel på Betel. Efter ungefär ett år fick jag börja som medhjälpare till den styrande kretsens tjänstekommitté. Och 1999 blev jag förordnad som medlem av den styrande kretsen. Jag har fått lära mig otroligt mycket av det här uppdraget. Men det viktigaste jag lärt mig är hur tydligt det är att det är Jesus Kristus som är församlingens huvud, inte någon människa.

Sedan 1999 har jag haft förmånen att vara medlem av den styrande kretsen.

När jag tänker tillbaka på mitt liv känner jag mig lite som profeten Amos. Jehova lade märke till den här obetydlige herden som tog ett enkelt säsongsarbete. Han ritsade sykomorträdets fikon, som betraktades som fattigmansmat. Jehova utvalde Amos till profet och gav honom rika välsignelser. (Am. 7:14, 15, noten) Jehova lade märke till mig också, sonen till en fattig jordbrukare i Liberty i Indiana, och gav mig ett rikt liv. Jag kan inte ens räkna upp alla välsignelser han har gett mig! (Ords. 10:22) Mitt liv började under fattiga förhållanden, men i slutändan har jag fått andliga rikedomar. Jag har fått mycket mer än jag någonsin vågat drömma om!