Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet (Studieupplagan)  |  Maj 2017

 LEVNADSSKILDRING

Jag är döv men det har inte hindrat mig att vittna

Jag är döv men det har inte hindrat mig att vittna

Jag blev döpt 1941, när jag var 12 år gammal. Men jag förstod inte sanningen förrän 1946. Jag ska berätta hur det kom sig, men vi tar det från början.

MINA föräldrar utvandrade från Tbilisi i Georgien på 1910-talet. De slog sig ner på en bondgård utanför Pelly i Saskatchewan, som ligger i västra Kanada. Jag föddes 1928 och var yngst av sex syskon. Pappa dog ett halvår innan jag föddes, och mamma gick bort när jag bara var ett spädbarn. Kort därefter dog också min äldsta syster, Lucy, när hon bara var 17. Från och med då tog min morbror Nick hand om mig och mina syskon.

En dag när jag var väldigt liten fick min familj syn på mig när jag stod och drog i svansen på en av våra hästar. De blev såklart livrädda att hästen skulle sparka mig, så de skrek att jag skulle sluta. Men de stod bakom mig, och jag hörde inte ett ord. Som tur var klarade jag mig helskinnad, men det var då min familj förstod att jag var döv.

En vän till familjen föreslog att jag skulle gå i skolan tillsammans med andra döva barn, så morbror Nick skickade mig till dövskolan i Saskatoon. Jag var bara fem år, och jag var helt vettskrämd. Skolan låg långt hemifrån, och jag kunde bara åka hem på loven. Men så småningom lärde jag mig teckenspråk, och jag gillade att leka med de andra barnen.

SANNINGEN KOMMER IN I MITT LIV

Min storasyster Marion gifte sig 1939 med Bill Danylchuck, och de tog hand om mig och min syster Frances. De var de första i familjen som fick kontakt med Jehovas vittnen. På sommarloven gjorde de tappra försök att berätta för mig vad de hade lärt sig från Bibeln. Ärligt talat hade vi inte så lätt att förstå varandra, för de kunde inte teckenspråk. Men de märkte tydligen att jag älskade det jag fick lära mig om Jehova. Jag förstod att det fanns ett samband mellan deras sätt att leva och det Bibeln lärde. Jag började följa  med dem i tjänsten, och snart ville jag bli döpt. Bill döpte mig den 5 september 1941 i en stor tunna som han hade fyllt med vatten från brunnen. Det var väldigt, väldigt kallt!

Tillsammans med några andra döva på en sammankomst i Cleveland i Ohio 1946.

På sommarlovet 1946 åkte vi på en sammankomst i Cleveland i Ohio i USA. Första sammankomstdagen turades mina systrar om att skriva lappar till mig så jag kunde hänga med i programmet. Men andra dagen fick jag veta att det fanns fler döva där och att programmet tolkades till teckenspråk. Jag blev helt överlycklig. Nu kunde jag njuta av programmet, och äntligen förstod jag sanningen!

JAG DELAR MED MIG AV SANNINGEN

Vid den här tiden hade andra världskriget precis tagit slut, och folk försökte överträffa varandra i att visa hur lojala de var mot sitt land. Men jag ville vara lojal mot Jehova, och sammankomsten motiverade mig att stå upp för min tro i skolan. Så jag slutade vara med på olika nationalistiska ceremonier, fira högtider och gå på gudstjänster med de andra eleverna. Personalen på skolan tyckte inte om det. De ljög för mig, och de hotade mig för att få mig att göra som alla andra. Mina skolkamrater såg hur de behandlade mig, och det gjorde att jag fick många tillfällen att vittna. Larry Androsoff, Norman Dittrick och Emil Schneider är några av mina skolkamrater som kom med i sanningen, och de tjänar fortfarande Jehova troget.

Jag försöker alltid vittna för döva när jag är på besök i andra städer. En gång när jag var i Montreal gick jag till dövföreningen. Där vittnade jag för Eddie Taeger, en ung man som var med i ett gäng. Han blev ett vittne, och fram till sin död förra året tillhörde han teckenspråksförsamlingen i Laval i Quebec. Jag träffade också Juan Ardanez. Han fick mig att tänka på judarna i Berea, eftersom han forskade på djupet för att se om det han lärde sig verkligen var grundat på Bibeln. (Apg. 17:10, 11) Han kom också med i sanningen och var en trogen äldste i Ottawa ända till sin död.

I gatutjänst på 50-talet.

År 1950 flyttade jag till Vancouver. Jag älskar verkligen att vittna för döva, men jag kommer aldrig att glömma när jag träffade Chris Spicer, som var hörande. Jag gick i gatutjänst och erbjöd henne en prenumeration. Hon tackade ja och ville att jag skulle träffa hennes man, Gary. Så jag besökte dem, och vi hade ett långt samtal med hjälp av små lappar. Efter det dröjde det flera år innan vi träffades igen. På en sammankomst i Toronto stod de plötsligt där och knackade mig på axeln. Just den dagen skulle Gary bli döpt. Den  här solskenshistorien påminde mig om hur viktigt det är att vi fortsätter att vittna, för vi vet inte var eller när sanningen kan slå rot.

Senare flyttade jag tillbaka till Saskatoon. Där träffade jag en kvinna som frågade om jag ville studera med hennes döva tvillingdöttrar, Jean och Joan Rothenberger. Flickorna gick på samma dövskola som jag hade gått på tidigare. Snart började de predika för sina klasskamrater, och med tiden blev fem i deras klass vittnen. Eunice Colin var en av dem, och jag hade faktiskt träffat henne på dövskolan tidigare. När jag gick mitt sista år kom hon fram till mig, gav mig en godisbit och frågade om vi kunde bli vänner. Hon skulle faktiskt bli mer än så – hon blev min fru!

Jag och Eunice 1960 och 1989.

När Eunices mamma fick reda på att Eunice studerade Bibeln kontaktade hon rektorn. Hon ville att han skulle övertyga Eunice om att sluta studera, och han tog till och med hennes litteratur. Men Eunice lät sig inte avskräckas. Hon var helt inställd på att sätta Jehova främst i livet. När hon ville döpa sig sa hennes föräldrar: ”Blir du ett Jehovas vittne får du inte bo kvar här.” Så Eunice flyttade hemifrån, bara 17 år gammal, och en familj som var vittnen tog henne under sina vingar. Hon fortsatte studera och blev senare döpt. Vi gifte oss 1960, och hennes föräldrar kom inte ens på vårt bröllop. Men de såg vår tro och hur vi fostrade våra barn, och med tiden vann vi deras respekt.

JEHOVA HAR TAGIT HAND OM MIG

Min son Nicholas och hans fru, Deborah, är på Betel i London.

Jag och Eunice fick sju pojkar – alla hörande. Som döva var det inte alltid lätt att fostra dem, men det var viktigt för oss att de kunde teckenspråk så att vi kunde kommunicera obehindrat  i familjen. Då kunde vi själva undervisa dem om sanningen. Vännerna i församlingen var också till stor hjälp. En gång kom en broder fram till mig på Rikets sal och skrev på en lapp att en av våra pojkar hade sagt fula ord. Vi tog tag i det på en gång. Fyra av mina söner, James, Jerry, Nicholas och Steven, är äldste och tjänar Jehova troget tillsammans med sina familjer. Nicholas och hans fru, Deborah, hjälper också till med teckenspråksöversättning på Betel i Storbritannien, och Steven och hans fru, Shannan, ingår i teamet som översätter till teckenspråk på Betel i USA.

Mina söner James, Jerry och Steven och deras fruar hjälper till i teckenspråksverksamheten på olika sätt.

Eunice fick cancer och somnade in en månad före vår 40-åriga bröllopsdag. Hon höll modet uppe under den här svåra tiden, och det var hoppet om uppståndelsen som gav henne kraft. Jag längtar verkligen efter att få träffa henne igen.

Faye och James; Jerry och Evelyn; Shannan och Steve.

I februari 2012 ramlade jag och fick en höftfraktur. Jag förstod att jag skulle behöva en del hjälp, så jag flyttade in hos en av mina söner och hans fru. Nu tillhör vi teckenspråksförsamlingen i Calgary, där jag är äldste. Det här är faktiskt första gången som jag tillhör en teckenspråksförsamling! Hur kunde jag hålla mig andligt stark under alla dessa år i en engelsk församling? Jehova har hjälpt mig. Han har lovat att ta hand om föräldralösa barn, och det har han verkligen gjort. (Ps. 10:14) Jag är så tacksam för alla vänner som genom åren har ställt upp och skrivit lappar, lärt sig teckenspråk och gjort sitt bästa för att tolka åt mig.

Jag gick pionjärskolan på teckenspråk när jag var 79.

Om jag ska vara helt ärlig så har jag många gånger bara velat ge upp, speciellt när jag inte kunde förstå vad andra sa och när det kändes som att ingen förstod de dövas behov. Men i sådana stunder tänkte jag på det Petrus sa till Jesus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har uttalanden om evigt liv.” (Joh. 6:66–68) Jag har fått lära mig att ha tålamod, precis som många andra döva bröder och systrar som har varit med i sanningen länge. Jag har också lärt mig att vänta på Jehova och hans organisation, och jag har fått så mycket tillbaka. Nu är jag i en teckenspråksförsamling, går på sammankomster på mitt eget språk och har ett överflöd av andlig mat. Jag har verkligen haft ett bra och lyckligt liv i min tjänst för Jehova, vår store Gud.