Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) MAJ 2016

De kristna måste använda sitt väl övade samvete när de har med myndighetspersoner att göra.

Frågor från läsekretsen

Frågor från läsekretsen

Hur kan man avgöra om det är lämpligt eller inte att ge gåvor eller dricks till statsanställda?

Det är flera saker man behöver ta med i beräkningen. De kristna måste vara ärliga. De måste lyda landets lagar så länge de inte går emot Jehovas lagar. (Matt. 22:21; Rom. 13:1, 2; Hebr. 13:18) De är också noga med att respektera lokala sedvänjor, att undvika att stöta sig med andra och att älska sina medmänniskor som sig själva. (Matt. 22:39; Rom. 12:17, 18; 1 Thess. 4:11, 12) Alla de här bibliska principerna påverkar säkert hur kristna i olika delar av världen ser på det här med att ge dricks och gåvor.

På många håll är det inte alls praxis att man ger något åt statligt anställda för att få det man har rätt till. Det är staten som betalar dem för deras tjänster, och de varken ber om eller förväntar sig att få något extra utöver sin vanliga lön. I många länder har statligt anställda inte rätt att ta emot eller försöka få förmåner, inte ens för en helt laglig handling som ingår i deras arbetsuppgift. En sådan gåva skulle betraktas som en muta, även om den inte påverkade beslut och liknande. I sådana länder är frågan om en kristen kan ge statsanställda gåvor eller dricks inte ens aktuell. Det är helt enkelt opassande att göra det.

Men i de delar av världen där man inte har sådana lagar eller där de inte tillämpas så strängt har statligt anställda inte samma syn på sådana gåvor och den funktion de fyller. I en del länder utnyttjar myndighetspersoner sin ställning. De kräver pengar eller andra förmåner av dem som det är meningen att de ska hjälpa, och de är ovilliga att göra något över huvud taget om de inte får något. Det kan till exempel röra sig om personer som förrättar vigslar, hanterar skatteärenden, ordnar bygglov osv. Om de inte får något extra kanske de avsiktligt skapar hinder som gör det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för folk att få det de är berättigade till. I ett visst land rapporteras det till och med att brandmän som rycker ut på larm inte börjar släcka branden förrän de har fått rejält med dricks.

Ibland kan det vara passande att man ger en liten gåva som ett tecken på uppskattning för att man får den hjälp man har rätt till.

 På platser där det som just beskrivits är allmänt förekommande känner en del att det är helt omöjligt att inte ge något. Under sådana förhållanden kanske en kristen betraktar dricks som en tilläggsavgift som man helt enkelt måste betala för att få olika lagliga tjänster utförda. Men där det är vanligt med korruption måste en kristen vara på sin vakt så att inte gränsen för vad som är godtagbart i Guds ögon och vad som inte är det suddas ut. Det är en sak att ge dricks för att få något som man har laglig rätt till, men något helt annat att ”smörja” någon för att få en olaglig tjänst utförd. I länder där korruption är vanligt förekommande ger en del dricks till myndighetspersoner för att få hjälp med sådant som de inte har rätt till. Och många ger ”gåvor” till poliser och andra i maktpositioner för att komma undan böter och andra avgifter som de är skyldiga att betala. Självklart skulle det vara fel att försöka muta någon med en ”gåva”, och precis lika fel skulle det vara att själv låta sig korrumperas genom att ta emot en sådan ”gåva”. Båda de här handlingarna skulle hindra rättvisans gång. (2 Mos. 23:8; 5 Mos. 16:19; Ords. 17:23)

De flesta mogna kristna känner att deras samvete inte tillåter dem att ge dricks åt myndighetspersoner som kräver det. De känner att det skulle vara samma sak som att tolerera eller främja korruption. Därför vägrar de att tillmötesgå krav på gåvor över huvud taget.

Men samtidigt som de kristna är medvetna om att gåvor för olagliga tjänster skulle kunna ses som mutor, kan alltså lokala förhållanden och kutym göra att några känner att de kan ge en mindre gåva som ett tecken på uppskattning för att få vissa lagliga tjänster utförda eller för att slippa avsiktliga förseningar. Och en del kristna som har fått fri sjukvård på ett sjukhus har gett en present till läkare och sjuksköterskor som tack för den vård de har fått. Men de har då gjort det efter behandlingen, inte före, så att den inte på något sätt har kunnat uppfattas som en muta eller som en begäran om att få förtur framför andra patienter.

I en sådan här artikel är det omöjligt att behandla varje situation som kan uppstå i varje enskilt land. Så oberoende av lokala omständigheter bör de kristna alltid handla på ett sätt som gör att de kan ha ett gott samvete. (Rom. 14:1–6) De är noga med att följa landets lagar. (Rom. 13:1–7) De undviker att göra något som kan dra vanära över Jehovas namn eller få andra att snava och falla. (Matt. 6:9; 1 Kor. 10:32) Deras beslut bör också visa att de älskar sina medmänniskor. (Mark. 12:31)

 Hur kan församlingen visa sin glädje när det meddelas att någon har blivit återupptagen?

Lukas, kapitel 15, kan vi läsa Jesus tänkvärda liknelse om en man med 100 får. När ett av fåren går vilse lämnar han de andra 99 i vildmarken och går och letar efter det förlorade fåret ”tills han finner det”. Jesus sa: ”När han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’” Jesus avslutade med att säga: ”Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.” (Luk. 15:4–7)

Sammanhanget visar att Jesus berättade den här liknelsen för att rätta till tänkesättet hos de skriftlärda och fariséerna, som kritiserade honom för att han umgicks med skatteindrivare och syndare. (Luk. 15:1–3) Han sa att det blir glädje i himlen när en syndare ångrar sig. Borde det då inte bli glädje också på jorden när en syndare ångrar sig, vänder om och gör ”stigarna raka för ... [sina] fötter”? (Hebr. 12:13)

När någon blir återupptagen i församlingen har vi all anledning att glädja oss. Personen i fråga måste nu bevara sig trogen mot Jehova. Men han var tvungen att visa ånger för att bli återupptagen, och vi är glada för att han gjorde det. Därför är det inget som hindrar att vi ger en spontan och värdig applåd när de äldste pålyser att någon har blivit återupptagen.

Vad kan ha fått vattnet i Betsatadammen i Jerusalem att röras upp?

På Jesus tid trodde en del invånare i Jerusalem att Betsatadammen fick undergörande krafter när vattnet rördes upp. (Joh. 5:1–7) Många som ville bli botade tog sig därför dit.

Dammen i fråga har identifierats som en judisk bassäng för rituell rening. Man kunde reglera vattennivån genom att ta vatten från en intilliggande bassäng. Utgrävningar har visat att de två bassängerna var ihopbyggda och delades av med en mur. I muren fanns en lucka, och när den öppnades leddes vatten via en kanal från den ena bassängen till den andra. Vattnet forsade in på bottnen i bassängen för rituell rening, och då måste det ha uppstått krusningar på vattenytan.

I en del bibelöversättningar sägs det i Johannes 5:4 att en ängel rörde upp vattnet. Men det är värt att lägga märke till att det textavsnittet saknas i högt ansedda forntida grekiska handskrifter, till exempel Codex Sinai­ticus från 300-talet. Vid Betsatadammen var det dock en man som blev botad efter att ha varit sjuk i 38 år. Men det var Jesus som botade honom, och mannen blev frisk utan att han ens behövde gå ner i vattnet.