Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) JANUARI 2017

De ville göra mer

De ville göra mer

MÅNGA gör en stor insats i tjänsten i länder där behovet av förkunnare är stort, och flera av dem är singelsystrar. Några av dem har tjänat utomlands i flera årtionden. Vad var det som en gång i tiden hjälpte dem att ta steget och flytta till ett annat land? Vad har de lärt sig under de här åren? Hur har det gått för dem? Vi har intervjuat flera av de här erfarna systrarna. Om du är en singelsyster som känner att du skulle vilja utöka din tjänst på det här givande sättet kommer du säkert att tycka om att läsa deras kommentarer. Ja, faktum är att alla som tillhör Jehovas folk kan ha nytta av deras erfarenheter.

DE ÖVERVANN TVIVEL

Anita.

Undrar du om du verkligen har vad som krävs för att klara av livet som pionjär och singel i ett annat land? Anita, som nu är 75 år, hade inte särskilt höga tankar om sig själv. Hon växte upp i England och började som pionjär när hon var 18 år. ”Jag gillade att undervisa andra om Jehova”, säger hon, ”men jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra det utomlands. Jag lärde mig aldrig något främmande språk i skolan och var säker på att jag inte skulle kunna lära mig ett nytt språk. Så när jag fick en inbjudan till Gileadskolan blev jag helt paff. Jag kunde knappt tro att någon så obetydlig som jag skulle få en sådan inbjudan. Men jag tänkte: ’Om Jehova tror att jag klarar av det, så ska jag i alla fall ge det en chans.’ Det är nu mer än 50 år sedan. Ända sedan dess har jag varit missionär i Japan.” Hon tillägger: ”Ibland kan jag med glimten i ögat säga till yngre systrar: ’Ta fram ryggsäcken och följ med mig på det största äventyret i historien!’ Och tänk, många har faktiskt gjort det!”

DE SAMLADE MOD

Många systrar har till en början tvekat inför tanken att flytta utomlands för att hjälpa till i tjänsten. Så vad har hjälpt dem att samla mod och göra slag i saken?

Maureen.

Maureen, som nu är i 65-årsåldern, säger: ”När jag växte upp kände jag att jag ville ha ett meningsfullt liv. Jag ville hjälpa andra.” Som 20-åring flyttade hon till Quebec i Kanada, där behovet av pionjärer var mycket stort. ”Senare fick jag en inbjudan till Gileadskolan, men jag var rädd för att kasta mig ut i det okända utan mina vänner.” Hon fortsätter: ”Det kändes också jobbigt att åka ifrån mamma  eftersom hon var tvungen att ta hand om pappa, som var sjuk. Det blev många tårfyllda nätter i bön till Jehova. När jag tog upp det här med mina föräldrar sa de att de absolut tyckte att jag skulle åka. Jag såg också det fina stöd de fick av vännerna i församlingen. Jehovas omtanke om dem var så uppenbar, och det hjälpte mig att förstå att han skulle ta hand om mig också. Det avgjorde saken. Jag var redo att åka!” År 1979 kom Maureen som missionär till Västafrika och tjänade där i över 30 år. I dag bor hon i Kanada, där hon tar hand om sin mamma och fortsätter som specialpionjär. När hon tänker tillbaka på de här åren av utlandstjänst kan hon konstatera: ”Jehova såg alltid till att jag fick det jag behövde – och precis när jag behövde det.”

Wendy.

Wendy, som är 65 år, började som pionjär i Australien när hon var i tonåren. Hon berättar: ”Jag var väldigt blyg och tyckte det var svårt att prata med folk som jag inte kände. Men som pionjär lärde jag mig att samtala med alla sorters människor, och då fick jag bättre självförtroende. Med tiden insåg jag att blygheten inte längre satte käppar i hjulet för mig. Pionjärtjänsten lärde mig att lita på Jehova, och därför kändes det plötsligt inte alls så skrämmande att flytta utomlands för att gå i tjänsten. Dessutom frågade en ogift syster som hade varit missionär i Japan i över 30 år om jag ville följa med henne och gå i tjänsten där i tre månader. När jag samarbetade med henne fick jag ännu mer lust att flytta utomlands.” År 1986 flyttade Wendy till Vanuatu, en önation som ligger drygt 175 mil öster om Australien.

Wendy är fortfarande kvar i Vanuatu och tjänar nu på ett översättningskontor. ”Att få se hur grupper och församlingar bildas i avlägsna områden är en sådan otrolig glädje”, säger hon. ”Det är en fantastisk förmån att få vara delaktig i Jehovas verk på de här öarna.”

Kumiko (i mitten).

Kumiko, som är 65 år, var pionjär i Japan när hennes pionjärkamrat föreslog att de skulle flytta till Nepal. ”Hon frågade om och om igen, men jag sa nej varje gång”, säger Kumiko. ”Det kändes så svårt att behöva lära sig ett nytt språk och anpassa sig till en ny miljö. Jag undrade också hur jag skulle få ihop de pengar som behövdes för att flytta utomlands. Under tiden som alla de här tankarna snurrade runt i huvudet råkade jag ut för en motorcykelolycka och hamnade på sjukhus. Där tänkte jag: ’Vem vet vad som händer härnäst? Jag kanske  blir allvarligt sjuk och missar chansen att vara pionjär utomlands. Jag kanske skulle klara det åtminstone ett år?’ Jag bad många intensiva böner till Jehova om hjälp att våga ta steget.” När Kumiko hade kommit ut från sjukhuset gjorde hon en resa till Nepal, och längre fram flyttade hon och hennes pionjärkamrat dit.

När Kumiko nu tänker tillbaka på de närmare tio år hon har tjänat i Nepal säger hon: ”Alla mina orosmoln skingrades, precis som vattnet i Röda havet. Jag är så glad att jag flyttade till ett behovsdistrikt. Ofta när jag vittnar för en familj så kommer fem, sex grannar dit och lyssnar. Till och med små barn frågar respektfullt om de kan få ett vikblad om Bibeln. Det är underbart att predika på ett distrikt där människor är så mottagliga.”

UTMANINGAR

Inte helt oväntat har de här modiga systrarna också ställts inför en del utmaningar. Hur har de hanterat dem?

Diane.

”I början tyckte jag det var svårt att vara så långt från familjen”, säger Diane, som är drygt 60 år och kommer från Kanada. Hon var missionär i Elfenbenskusten i 20 år. ”Jag bad Jehova om hjälp att älska människorna på mitt nya distrikt. En av lärarna på Gileadskolan, broder Jack Redford, sa att vi i början säkert skulle bli illa berörda och till och med chockade över förhållandena på distriktet, särskilt när vi såg svår fattigdom på nära håll. Men han sa: ’Fokusera inte på fattigdomen. Titta på människorna, på deras ansikten och deras ögon. Se hur de reagerar när de får höra Bibelns sanningar.’ Jag är verkligen glad att jag följde det rådet! När jag berättade om de goda nyheterna fick jag se hur deras ögon lyste upp!” Vad mer gjorde att Diane kunde anpassa sig till livet utomlands? ”Jag såg till att bli vän med dem jag studerade Bibeln med och kände en otrolig glädje när de började tjäna Jehova. Mitt distrikt blev som mitt hem. Jag fick andliga mammor, pappor, bröder och systrar, precis som Jesus lovade.” (Mark. 10:29, 30)

Anne, som nu är i 45-årsåldern, tjänar i Asien i ett land där vår verksamhet är begränsad. Hon berättar: ”Jag har bott på olika ställen under åren och delat bostad med flera systrar. En del av dem har varit väldigt olika mig både när det gäller bakgrund och personlighet, och ibland har det lett till missförstånd och sårade känslor. Men då har jag  försökt bli närmare vän med dem och försökt få mer förståelse för deras kultur. Jag har också ansträngt mig extra mycket för att vara kärleksfull och tillmötesgående. Jag är så glad över att det har fungerat och att jag har fått så många nära vänner som hjälper mig att klara av min uppgift.”

Ute.

År 1993 blev Ute från Tyskland, som nu är i 50-årsåldern, skickad som missionär till Madagaskar. Hon berättar: ”I början fick jag kämpa för att lära mig det lokala språket, anpassa mig till det fuktiga klimatet och tampas med malaria, amöbor och parasitmaskar. Men jag fick mycket hjälp. Systrarna i församlingen, deras barn och de jag studerade Bibeln med hjälpte mig tålmodigt att lära mig språket. Och min missionärskamrat tog hand om mig när jag var sjuk. Men först och främst fick jag hjälp av Jehova. Jag vände mig ofta till honom i bön och berättade om allt som oroade mig. Sedan väntade jag tålmodigt på bönesvar – ibland i dagar, ibland i månader. Jehova löste vartenda problem.” Nu har Ute varit på Madagaskar i 23 år.

MÅNGA VÄLSIGNELSER

Vänner som har flyttat utomlands för att gå i tjänsten säger ofta att det har berikat deras liv. Vilka är några av de välsignelser som våra intervjuade systrar har fått?

Heidi.

Heidi kommer från Tyskland. Hon är i 70-årsåldern och har varit missionär i Elfenbenskusten sedan 1968. Hon säger: ”Det som gör mig allra gladast är att mina andliga barn ’fortsätter att vandra i sanningen’. Några som jag har studerat med är nu pionjärer och äldste, och flera av dem kallar mig ’mamma’, ’mormor’ eller ’farmor’. En av de här äldstebröderna och hans fru och barn ser mig som en i familjen. Så Jehova har gett mig en son, en svärdotter och tre barnbarn.” (3 Joh. 4)

Karen (i mitten).

Karen från Kanada är nu i 70-årsåldern. Hon tjänade i Västafrika i över 20 år. Hon säger: ”Missionärslivet lärde mig att bli mer osjälvisk, kärleksfull och tålmodig. Jag fick också samarbeta med vänner från många olika länder, och det vidgade mina vyer. Jag lärde mig att det går att göra saker på olika sätt. Och i dag är det helt underbart att ha vänner över hela världen! Våra liv och uppdrag har förändrats, men vår vänskap består.”

Margaret, som kommer från England och snart är 80 år, var missionär i Laos. Hon berättar: ”Utlandstjänsten gjorde att jag med egna ögon fick se hur Jehova drar människor från alla folkslag och kulturer till sin organisation. Det stärkte verkligen min tro. Det jag har varit med om gör mig helt övertygad om att Jehova vägleder sin organisation och att han kommer att förverkliga sina avsikter.”

Ogifta systrar som tjänar på utländska distrikt gör verkligen en fantastisk insats och är värda mycket beröm. (Dom. 11:40) Och de blir bara fler och fler. (Ps. 68:11) Har du möjlighet att göra förändringar i ditt liv och gå i de här systrarnas fotspår? Då kommer du helt säkert att få ”smaka och se att Jehova är god”. (Ps. 34:8)