Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) FEBRUARI 2017

Pionjärerna George Rollston och Arthur Willis har stannat till för att fylla på bilens kylare. (Northern Territory, 1933)

 UR VÅRT ARKIV

”Ingen väg är för svår eller för lång”

”Ingen väg är för svår eller för lång”

DEN 26 mars 1937 rullade en dammig lastbil med två reströtta män sakta in i Sydney i Australien. Sedan de hade lämnat staden ett år tidigare hade de färdats nästan två tusen mil genom ett av de mest svårtillgängliga och oländiga områdena på kontinenten. Arthur Willis och Bill Newlands var varken upptäcktsresande eller äventyrare. De var bara två av alla de nitiska pionjärer som var beslutna att sprida de goda nyheterna om Guds rike till Australiens vidsträckta vildmarksområden, ”the outback”.

Fram till slutet av 20-talet hade de få bibelforskarna * i Australien huvudsakligen predikat i och omkring städerna och byarna längs kusten. Längre inåt landet låg den glesbefolkade torra vildmarken, ett område större än halva USA. Men bröderna visste att Jesus hade uppmanat sina efterföljare att vittna om honom ”till jordens mest avlägsna del”, och det inbegrep även de avlägsna vildmarkerna i Australien. (Apg. 1:8) Hur skulle de klara av den här enorma uppgiften? De litade helt och fullt på att Jehova skulle välsigna deras ansträngningar och gick in för att göra sitt bästa.

PIONJÄRER BEREDER VÄGEN

År 1929 var det ett par församlingar i Queensland och Western Australia som byggde om flera bilar till husbilar för att kunna nå människor som bodde i inlandet. De kördes av uthålliga pionjärer som kunde klara av de tuffa förhållandena och reparera bilarna när de gick sönder. De nådde många som aldrig tidigare hade fått höra de goda nyheterna.

Pionjärer som inte hade råd med bil gav sig ut på cykel. År 1932 for till exempel den 23-årige Bennett Brickell från Rockhampton i Queensland ut på en fem månader lång predikotur genom de avlägsna norra delarna av delstaten. Han hade cykeln fullastad med filtar, kläder, mat och en massa böcker. Cykeldäcken gav upp till slut, men det gjorde inte han. Han var övertygad om att Jehova skulle hjälpa honom. De sista 32 milen ledde han cykeln genom områden där andra tidigare hade törstat ihjäl. Under de följande 30 åren reste broder Brickell tiotusentals mil över hela  Australien med cykel, motorcykel och bil. Han satte i gång predikoarbetet bland aboriginerna och hjälpte till att bilda nya församlingar. Allt det här gjorde att han blev välkänd och respekterad i hela outback-området.

DE ÖVERVANN HINDER

Befolkningstätheten i Australien är en av de lägsta i världen, och det gäller i synnerhet ”the outback”. Så för att få tag i människor som bor på avlägsna platser har förkunnare behövt vara minst sagt ihärdiga.

Stuart Keltie och William Torrington var två sådana ihärdiga pionjärer. År 1933 korsade de sanddynerna i den stora Simpsonöknen för att kunna predika i Alice Springs, en stad som ligger i hjärtat av kontinenten. När deras lilla bil gick sönder blev de tvungna att lämna den där, och broder Keltie, som hade ett träben, fortsatte predikoturen – ridandes på en kamel! Pionjärernas ansträngningar gav resultat när de träffade en hotellägare i William Creek, en avlägsen järnvägsstation. Hotellägaren, som hette Charles Bernhardt, tog så småningom emot sanningen. Han sålde sitt hotell och kämpade på som ensam pionjär i 15 år på några av de torraste och mest isolerade platserna i Australien.

Arthur Willis gör sig redo att åka ut i Australiens stora vildmarksområde, ”the outback”. (Perth i Western Australia, 1936)

Pionjärerna på den tiden behövde verkligen vara modiga och uthålliga för att klara av alla prövningar de råkade ut för. När Arthur Willis och Bill Newlands, som nämndes i början, var ute på sin predikotur i vildmarken fick de vid ett tillfälle kämpa i två veckor för att ta sig drygt tre mil, eftersom kraftiga regn hade förvandlat öknen till en enda stor lervälling. Svettiga av den brännande hettan fick de ibland kämpa för att knuffa lastbilen över höga sanddyner. De tog sig också genom steniga dalar och över sandiga flodbäddar. När lastbilen gick sönder, vilket den gjorde rätt ofta, gick eller cyklade de i flera dagar till närmaste stad, där de sedan fick vänta i veckor på reservdelar. Trots svårigheterna höll de modet uppe. Som en parafras av ett uttalande som gjorts i The Golden Age sa Arthur Willis senare: ”Ingen väg är för svår eller för lång för Hans vittnen.”

Charles Harris, som var pionjär i många år, berättade att isoleringen och de fysiska utmaningarna i den tuffa terrängen faktiskt drog honom närmare Jehova. Han sa också: ”Livet är mycket lättare att leva om man har så lite bagage som möjligt. Om Jesus var villig att sova under bar himmel när så var nödvändigt, då bör vi vara villiga att göra detsamma om vårt uppdrag kräver det.” Och det var precis vad många pionjärer gjorde. Tack vare deras outtröttliga ansträngningar nådde de goda nyheterna ut till landets alla hörn och hjälpte många människor att ställa sig på Guds rikes sida.

^ § 4 År 1931 antog bibelforskarna namnet Jehovas vittnen. (Jes. 43:10)