Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) FEBRUARI 2017

 LEVNADSSKILDRING

Gud har visat oss oförtjänt omtanke på många sätt

Gud har visat oss oförtjänt omtanke på många sätt

MIN pappa, Arthur, var djupt troende redan som ung och ville bli präst i metodistkyrkan. Men när han läste bibelforskarnas litteratur och började gå på deras möten kom han på andra tankar. Han blev döpt 1914, när han var 17 år. Första världskriget hade brutit ut, och han blev inkallad till militärtjänst. Eftersom han vägrade bära vapen fick han sitta tio månader i Kingstonfängelset i Ontario i Kanada. När han hade blivit frisläppt började han i heltidstjänsten som kolportör (pionjär).

År 1926 gifte han sig med Hazel Wilkinson, vars mamma hade lärt känna sanningen 1908. Jag föddes den 24 april 1931 som det andra av fyra syskon. Vårt familjeliv kretsade kring tillbedjan av Jehova, och pappa hjälpte oss att uppodla en djup respekt för Bibeln, en känsla som vi sedan burit med oss resten av livet. Hela vår familj tog regelbundet del i tjänsten från hus till hus. (Apg. 20:20)

JAG BEVARADE MIG NEUTRAL OCH BLEV PIONJÄR, PRECIS SOM PAPPA

Andra världskriget bröt ut 1939, och året därpå blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Kanada. I skolorna hölls patriotiska ceremonier, där barnen skulle hälsa flaggan och sjunga nationalsången. Min storasyster Dorothy och jag brukade få lämna klassrummet vid de tillfällena. Men en dag försökte min lärare skämma ut mig genom att säga att jag var feg. Efter skolan var det flera klasskompisar som gav sig på mig och slog ner mig. Men det gjorde mig bara ännu mer besluten att ”lyda Gud som ... härskare mer än människor”. (Apg. 5:29)

I juli 1942, när jag var elva år, blev jag döpt i en vattencistern på en bondgård. Under skolloven brukade jag vara feriepionjär (det som nu kallas hjälppionjär). Ett år fick jag följa med tre andra bröder till norra Ontario och predika för  skogsarbetare i ett område som inte bearbetades av någon församling.

Den 1 maj 1949 började jag som reguljär pionjär. Sedan blev jag inbjuden att hjälpa till i samband med ett byggprojekt vid avdelningskontoret, och den 1 december blev jag medlem av betelfamiljen i Kanada. Jag fick arbeta i tryckeriet, där jag lärde mig hur man skötte cylinderpressen. Jag minns att vi körde nattskift i flera veckor för att trycka en traktat om förföljelsen av Jehovas vittnen i Kanada.

Längre fram, när jag var på tjänsteavdelningen, fick jag i uppgift att intervjua pionjärer som besökte avdelningskontoret innan de skulle börja tjäna i Quebec, där motståndet mot vittnena var mycket hårt. En av de här pionjärerna var Mary Zazula från Edmonton i Alberta. Hennes föräldrar var nitiska medlemmar i ortodoxa kyrkan, och när hon och hennes storebror, Joe, vägrade sluta studera Bibeln blev de utkastade hemifrån. I juni 1951 blev båda döpta, och ett halvår senare började de som pionjärer. Under intervjun blev jag imponerad av hennes andliga synsätt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”om inget negativt dyker upp är det här nog flickan jag kommer att gifta mig med”. Vi gifte oss nio månader senare, den 30 januari 1954. En vecka senare blev vi tillfrågade om vi kunde tänka oss att börja i kretstjänsten. Efter att ha fått övning för det reste vi i två år i en krets i norra Ontario.

Allteftersom det världsvida predikoarbetet gick framåt behövdes fler och fler missionärer. Vi tänkte att om vi klarade av Kanadas iskalla vintrar och de hemska myggen på somrarna, så skulle vi överleva vilket uppdrag som helst, var som helst. Vi gick igenom Gileadskolans 27:e klass, som avslutades i juli 1956, och i november hade vi kommit till vårt nya distrikt – Brasilien.

MISSIONÄRSTJÄNST I BRASILIEN

När vi kom till avdelningskontoret i Brasilien fick vi börja med att lära oss portugisiska. Vi övade in några enkla hälsningsfraser och ett kort tidskriftserbjudande. Sedan kunde vi komma i gång i tjänsten. Om den besökte visade intresse hade vi fått som förslag att läsa bibelställen som handlade om hur livet ska bli under Guds rikes styre. Första dagen i tjänsten var det en kvinna som lyssnade mycket uppmärksamt, så jag läste Uppenbarelseboken 21:3, 4 för henne. Sedan svimmade jag! Min kropp hade inte hunnit anpassa sig till det varma, fuktiga klimatet, och värmen skulle bli ett problem för mig även i fortsättningen.

Vi blev förordnade att tjäna i staden Campos, där det nu finns 15 församlingar. När vi kom dit fanns det bara en enda isolerad grupp där och  ett missionärshem med fyra systrar: Esther Tracy, Ramona Bauer, Luiza Schwarz och Lorraine Brookes (nu Wallen). Min uppgift i missionärshemmet blev att hjälpa till med tvätten och att ordna med ved till matlagningen. En måndagskväll när vi hade gått igenom vakttornsstudiet hände något oväntat. Min fru hade lutat sig tillbaka i soffan, och vi pratade om det som hade hänt under dagen. När hon lyfte huvudet och skulle resa sig ringlade det ut en orm bakom kudden! Den här objudna gästen orsakade en hel del uppståndelse innan jag hade fått ihjäl den!

Efter att ha studerat portugisiska i ett år började vi i kretstjänsten. Vi reste på landsbygden och levde väldigt enkelt – vi fick klara oss utan elektricitet, sov på mattor och tog oss runt med häst och vagn. En gång reste vi med tåg till en by uppe i bergen för att predika i ett isolerat område och hyrde ett rum på ett pensionat. Avdelningskontoret skickade dit 800 tidskrifter som vi skulle använda i tjänsten. Vi fick göra flera vändor till postkontoret för att få med oss alla tidskriftskartonger hem till vårt logi.

År 1962 hölls Skolan i rikets tjänst på flera platser i Brasilien. De som gick skolan var bröder och missionärssystrar. Under en halvårsperiod reste jag till den ena skolan efter den andra – men utan Mary. Jag undervisade klasser i Manaus, Belém, Fortaleza, Recife och Salvador. När jag var i Manaus organiserade jag en områdessammankomst i stadens berömda operahus. På grund av kraftiga skyfall fanns det nästan inget rent dricksvatten, och vi hade inget lämpligt utrymme där sammankomstdeltagarna kunde äta. (På den tiden serverades mat vid sammankomsterna.) Jag tog kontakt med militären, och en vänlig officer ordnade så att vi hade dricksvatten under hela sammankomsten. Han skickade också soldater som reste två stora tält, varav det ena användes som kökstält och det andra som serveringstält.

Medan jag var ute på uppdrag predikade Mary på ett affärsdistrikt där ingen ville prata om Bibeln. Det var mest portugiser som arbetade där, och de hade kommit till Brasilien enbart för att tjäna pengar. Hon fick inte i gång ett enda samtal, så hon sa till några beteliter: ”Portugal är det sista stället på jorden som jag skulle vilja bo på.” Kan ni gissa vad som hände? Kort därefter fick vi ett brev där vi blev inbjudna att tjäna i Portugal. Vid den tiden var vår verksamhet förbjuden där, men vi tackade ja trots att Mary först blev rätt chockad.

VÅRT UPPDRAG I PORTUGAL

Vi kom till Lissabon i Portugal i augusti 1964. Hemliga polisen (PIDE) gjorde livet mycket svårt för vännerna där. Därför förstod vi att det var  bäst att vi inte tog kontakt med dem till en början. I väntan på att få uppehållstillstånd hyrde vi ett rum, och när vi väl hade fått våra visum hyrde vi en lägenhet. I januari 1965 kunde vi till slut ta kontakt med avdelningskontoret. Vi var så glada när vi för första gången på fem månader kunde vara med på ett möte!

Vi fick veta att polisen dagligen gjorde razzior i vittnenas hem. Eftersom våra Rikets salar stängdes hölls församlingsmötena i privata hem. Hundratals vittnen fördes till polisstationerna för att bli utfrågade och blev mycket illa behandlade, i synnerhet när polisen försökte få dem att avslöja namnen på de bröder som höll i mötena. Därför övergick vännerna till att bara använda varandras förnamn, som José eller Paulo, i stället för att använda efternamnen. Så vi gjorde likadant.

Det viktigaste var att se till att vännerna hade tillgång till andlig mat. Mary fick i uppgift att skriva ut vakttornsstudieartiklar och annan litteratur på stenciler, som sedan kopierades till vännerna.

DE GODA NYHETERNA FÖRSVARAS I DOMSTOL

I juni 1966 hölls en betydelsefull rättegång i Lissabon. Alla 49 medlemmar av Feijóförsamlingen stod anklagade för att ha varit med på ett olagligt möte i ett privat hem. Jag förberedde dem för rättegången genom att spela åklagare och korsförhöra dem. Precis som vi hade väntat oss, så förlorade vi fallet. De 49 bröderna och systrarna fick fängelsestraff som sträckte sig från 45 dagar till fem och en halv månader. Men ett stort vittnesbörd blev avgivet. Vår modige försvarsadvokat tog med Gamaliels ord från första århundradet i sin slutplädering. (Apg. 5:33–39) Och efteråt rapporterades det om fallet i dagspressen. Glädjande nog tackade vår försvarsadvokat ja till ett bibelstudium och började vara med på mötena innan han dog.

I december 1966 blev jag förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret och ägnade mycket tid åt juridiska ärenden. Vi gjorde allt vi kunde för att försvara och juridiskt befästa Jehovas vittnens rätt till religionsfrihet i landet. (Fil. 1:7) Till slut, den 18 december 1974, blev vi lagligen erkända. Bröderna Nathan Knorr och Frederick Franz från huvudkontoret kom till Portugal för att dela vår glädje. Ett historiskt möte hölls i Porto och Lissabon, och det sammanlagda antalet närvarande var 46 870.

Jehova hade öppnat dörren till utökad verksamhet på flera portugisisktalande öar, däribland Azorerna, Kap Verde, Madeira och São Tomé och Príncipe. Tillväxten gjorde att vi behövde större  lokaler, och 1988 stod ett nytt avdelningskontor klart. Den 23 april det året höll broder Milton Henschel överlämnandetalet inför 45 522 entusiastiska åhörare. Något som gladde oss extra mycket var att 20 bröder och systrar som tidigare hade varit missionärer i Portugal kom och var med vid det här historiska tillfället.

VI HAR LÄRT AV TROGNA EXEMPEL

Under årens lopp har samvaron med trogna bröder verkligen berikat vårt liv. När jag samarbetade med broder Theodore Jaracz under ett zonbesök lärde jag mig något mycket värdefullt. Avdelningskontoret vi besökte brottades med ett svårt problem, och avdelningskontorets kommitté hade gjort allt de rimligen kunde för att lösa det. Broder Jaracz fick dem då att känna sig mycket bättre till mods genom att säga: ”Nu är det dags att ta ett steg tillbaka och låta den heliga anden göra sitt.” Och när min fru och jag besökte Brooklyn för många år sedan hade vi en trevlig kväll tillsammans med broder Franz och några andra. Som en avrundning på kvällen blev han ombedd att säga något om sina många år i tjänsten för Jehova. Han sa då: ”Min rekommendation är: Håll fast vid Jehovas synliga organisation i vått och torrt. Det är den enda organisation som utför det arbete Jesus befallde sina lärjungar att utföra – att predika de goda nyheterna om Guds rike!”

Mary och jag har verkligen tyckt om att göra just det. Vi har många kära minnen från zonbesök vi har gjort på avdelningskontor världen över. Vid de här besöken har vi kunnat försäkra bröder och systrar i alla åldrar om att det de gör är väldigt uppskattat, och vi har uppmuntrat dem att fortsätta i sin särskilda tjänst för Jehova.

Åren har gått, och vi är nu båda i 80-årsåldern. Mary kämpar med flera hälsoproblem. (2 Kor. 12:9) Men prövningar av olika slag har hjälpt oss att bygga upp vår tro och att stärka vår beslutsamhet att bevara oss trogna mot Jehova. När vi blickar tillbaka på vårt liv kan vi tydligt se att Jehova har visat oss oförtjänt omtanke på många, många sätt. *

^ § 29 Douglas Guest dog trogen mot Jehova den 25 oktober 2015, medan den här artikeln färdigställdes.