Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) FEBRUARI 2016

 LEVNADSSKILDRING

Jehova har välsignat min tjänst för honom

Jehova har välsignat min tjänst för honom

Jag sa till officeren att jag redan hade suttit i fängelse för att jag inte ville gå ut i krig. Jag frågade honom: ”Ska du verkligen utsätta mig för det här en gång till?” Det här samtalet utspelade sig andra gången jag blev inkallad till militärtjänst i USA:s armé.

JAG föddes 1926 i Crooksville i Ohio i USA. Mina föräldrar var inte religiösa, men de ville att alla vi åtta barn skulle gå i kyrkan. Jag gick till metodistkyrkan. När jag var 14 fick jag en utmärkelse av prästen för att jag inte hade missat en enda söndagsgudstjänst på ett helt år.

Margaret Walker (andra systern från vänster) hjälpte mig att lära känna sanningen.

Ungefär vid den här tiden började en granne som hette Margaret Walker och som var ett Jehovas vittne besöka mamma och samtala med henne om Bibeln. En dag bestämde jag mig för att vara med. Mamma trodde att jag skulle störa dem, så hon sa åt mig att gå ut. Men jag försökte ändå tjuvlyssna på deras samtal. Efter att Margaret hade besökt oss ytterligare några gånger frågade hon mig: ”Vet du vad Guds namn är?” Jag sa: ”Det vet väl alla, det är ju Gud.” Hon sa: ”Ta fram din bibel och slå upp Psalm 83:18.” När jag gjorde det såg jag att Guds namn är Jehova. Jag sprang ut till mina kompisar och sa: ”Slå upp Psalm 83:18 i Bibeln när ni kommer hem i kväll, så får ni se vad Gud heter.” Man kan säga att jag började vittna på en gång.

 Jag studerade Bibeln och blev döpt 1941. Strax därefter fick jag ta hand om en bokstudiegrupp i församlingen. Jag uppmuntrade min mamma och mina syskon att vara med vid bokstudiet som jag ledde, och de kom allihop. Men pappa var inte intresserad.

MOTSTÅND HEMMA

Jag fick mer ansvar i församlingen och samlade med tiden på mig ett teokratiskt bibliotek. En dag pekade pappa på mina böcker och sa: ”Jag vill inte se det där i mitt hus längre, och inte dig heller.” Så jag flyttade ut och skaffade ett rum i den närbelägna staden Zanesville i Ohio, men jag åkte ofta hem för att uppmuntra familjen.

Pappa försökte hindra mamma från att gå på mötena. Ibland när hon hade gett sig i väg sprang han i kapp henne och drog in henne i huset igen. Men då smet hon ut bakvägen och kom i väg till mötet ändå. Jag sa till henne: ”Oroa dig inte. Han tröttnar nog snart på att jaga dig.” Med tiden slutade pappa bråka, och hon kunde ta sig till mötena utan problem.

År 1943 började teokratiska skolan hållas i vår församling, och jag höll mina första övningstal. De råd jag fick efter mina uppgifter i skolan hjälpte mig att bli en bättre talare.

NEUTRALITET I KRIGSTID

Vid det här laget var andra världskriget i full gång, och 1944 blev jag inkallad till militärtjänst. Jag anmälde mig på Fort Hayes i Columbus i Ohio och fick gå igenom en läkarundersökning och fylla i blanketter. Men jag gjorde klart för tjänstemännen att jag inte tänkte bli soldat. De släppte i väg mig, men några dagar senare kom en polis hem till mig och sa: ”Corwin Robison, jag har en häktningsorder för er.”

I domstolen två veckor senare sa domaren: ”Om det var upp till mig skulle jag döma dig till livstids fängelse. Har du något att säga?” Jag svarade: ”Ers Nåd, jag borde ha samma status som en präst. Varje dörrtröskel är min predikstol, och jag har predikat de goda nyheterna om Guds rike för många.” Domaren sa till juryn: ”Ni är inte här för att avgöra om den här unge mannen är präst eller inte. Ni är här för att avgöra om han inställt sig till militärtjänst eller inte.” På mindre än en halvtimme var juryn tillbaka med sitt beslut – skyldig. Jag dömdes till fem års fängelse i Ashland i Kentucky.

JEHOVA BESKYDDAR MIG I FÄNGELSET

De två första veckorna var jag i ett fängelse i Columbus i Ohio, och första dagen satt jag i min cell. Jag bad till Jehova: ”Jag kan inte sitta i en cell i fem år. Vad ska jag ta mig till?”

Nästa dag släppte vakterna ut mig. Jag gick och ställde mig bredvid en lång och bredaxlad fånge, och där stod vi och tittade ut genom ett fönster. Han frågade: ”Vad sitter du inne för, kortis?” Jag svarade: ”Jag är ett Jehovas vittne.” Han sa: ”Är du? Så varför är du här?” Jag sa: ”Jehovas vittnen går  inte ut i krig och dödar andra.” Han sa: ”Dig sätter de alltså i fängelse för att du inte dödar folk. Men andra sätter de i fängelse för att de dödar folk. Låter det riktigt klokt?” Jag svarade: ”Nej, det gör det inte.”

Sedan sa han: ”Jag satt 15 år i ett annat fängelse, och där läste jag en del av er litteratur.” Då bad jag till Jehova: ”Snälla, hjälp mig. Jag måste få honom på min sida.” Direkt efter det sa Paul, som han hette: ”Om någon av de andra killarna bråkar med dig är det bara att säga till, så tar jag hand om dem.” Jag fick inga problem med någon av de 50 fångar som satt på den avdelningen.

Jag och många andra vittnen satt i fängelse i Ashland i Kentucky på grund av vår neutralitet.

När jag blev förflyttad till Ashland upptäckte jag att det redan fanns flera mogna bröder där. De hjälpte mig och andra vittnen att hålla oss andligt starka. Varje vecka fick vi ett bibelavsnitt att läsa, och vi förberedde frågor och svar som vi sedan gick igenom tillsammans. Vi hade också en distriktstjänare. Vi låg i en stor sovsal med sängar längs väggarna, och distriktstjänaren kunde säga till mig: ”Robison, du ansvarar för den och den sängen. Den som får den sängen är ditt distrikt. Se till att vittna för honom innan han försvinner härifrån.” På det sättet kunde vi vittna på ett organiserat sätt.

UTANFÖR FÄNGELSET

Andra världskriget tog slut 1945, men jag fick sitta kvar i fängelse ett tag till. Jag var orolig för min familj, för pappa hade sagt: ”Om jag bara blir av med dig ska jag nog kunna få ordning på de andra.” Men när jag hade blivit frisläppt fick jag en glad överraskning. Trots pappas motstånd gick sju av mina familjemedlemmar på mötena, och en av mina systrar hade blivit döpt.

På väg ut i tjänsten med Demetrius Papageorge, en smord broder som började tjäna Jehova 1913.

År 1950 bröt Koreakriget ut, och än en gång blev jag inkallad till armén och anmälde mig vid Fort Hayes. Efter att jag hade gjort ett anlagstest sa en officer till mig: ”Du fick ett av de bästa resultaten i din grupp.” Jag svarade: ”Det låter ju bra, men jag kommer ändå inte att gå med i armén.” Jag citerade 2 Timoteus 2:3 och sa: ”Jag är redan en Kristi soldat.” Han var tyst en lång stund, sedan sa han: ”Du kan gå.”

Kort därefter var jag med på betelmötet vid en sammankomst i Cincinnati i Ohio. Broder Milton Henschel sa att om en broder  ville arbeta hårt för rikets intressen kunde organisationen ha nytta av honom på Betel. Jag lämnade in en betelansökan, blev antagen och kom till Betel i Brooklyn i augusti 1954. Där har jag varit sedan dess.

Jag har alltid haft mycket att göra på Betel. I många år skötte jag värmepannorna i tryckeriet och kontorsbyggnaden och arbetade som mekaniker och låssmed. Jag har också arbetat på olika sammankomsthallar i New York City.

Jag skötte värmepannorna i kontorsbyggnaden på Betel i Brooklyn.

Jag älskar de andliga rutinerna på Betel, till exempel att vara med vid morgontillbedjan och när betelfamiljen går igenom veckans vakttornsstudium, men även att gå i tjänsten tillsammans med församlingen. När man tänker efter borde alla familjer som är Jehovas vittnen försöka få in de här rutinerna i sin vardag. När föräldrar och barn går igenom dagens text tillsammans, har ett regelbundet familjestudium och är engagerade i församlingens möten och i tjänsten, kan det hjälpa alla i familjen att hålla sig nära Jehova.

Jag har fått många vänner både på Betel och i församlingen. En del har varit smorda och har fått sin himmelska belöning, och andra har inte varit det. Men alla Jehovas tjänare är ofullkomliga, även beteliter. Om det blir en fnurra på tråden mellan mig och någon broder gör jag alltid vad jag kan för att vi ska bli sams igen. Jag tänker på Matteus 5:23, 24 och hur vi ska hantera spända förhållanden. Det är inte lätt att be om förlåtelse, men för det mesta har relationen blivit bra igen när man har gjort det.

POSITIVA RESULTAT I TJÄNSTEN

På grund av min ålder har jag nu svårt att gå från dörr till dörr, men jag har inte gett upp. Jag har lärt mig lite kinesiska (mandarin) och går gärna fram och pratar med kineser jag möter på gatan. Vissa morgnar får jag lämna mellan 30 och 40 tidskrifter.

Jag predikar för kineser i Brooklyn i New York.

Jag har till och med gjort ett återbesök i Kina! En dag var det en ung flicka som log  mot mig när hon stod och delade ut reklam för ett fruktstånd. Jag log tillbaka och erbjöd henne Vakttornet och Vakna! på kinesiska. Hon tog emot dem och sa att hon hette Katie. Efter det kom hon fram och pratade med mig varje gång hon såg mig. Jag lärde henne vad olika frukter och grönsaker heter på engelska, och hon upprepade orden efter mig. Jag förklarade också olika bibelverser för henne, och hon tog emot boken Vad lär Bibeln? Men efter några veckor var hon borta.

Några månader senare fick jag lämna tidskrifter till en annan flicka som delade ut reklam. Veckan därpå räckte hon mig sin mobiltelefon och sa: ”Du prata med Kina.” Jag sa: ”Jag känner ingen i Kina.” Men hon gav sig inte, så jag tog telefonen och sa: ”Hallå, det är Robison.” Rösten i luren sa: ”Robby, det är Katie. Jag är tillbaka i Kina.” ”I Kina?”, sa jag. ”Ja”, sa hon. ”Robby, det var min syster som gav dig telefonen. Du lärde mig många bra saker. Snälla, lär henne samma saker som du lärde mig.” Jag sa: ”Jag ska göra mitt bästa, Katie. Tack för att du hörde av dig och berättade var du är.” Inte långt därefter pratade jag med Katies syster för sista gången. Var de där två flickorna än befinner sig, så hoppas jag att de fortsätter att lära sig mer om Jehova.

Jag har nu tjänat Jehova i 73 år. Jag är tacksam för att han hjälpte mig att bevara min neutralitet och att vara trogen när jag satt i fängelse. Och mina syskon säger att de blev hjälpta av att jag inte gav upp trots pappas motstånd. Mamma och sex av mina syskon blev så småningom döpta. Till och med pappa mjuknade lite, och han var med vid några möten innan han dog.

Om det är Jehovas vilja kommer mina familjemedlemmar och vänner som har dött att få livet tillbaka i den nya världen. Tänk vilken lycka vi kommer att känna när vi får tillbe Jehova tillsammans med dem vi älskar evigheten igenom! *

^ § 32 Corwin Robison dog trogen mot Jehova medan den här artikeln färdigställdes.