”Om du går i väg och predikar behöver du inte komma tillbaka hem. Kommer du tillbaka bryter jag benen av dig!” Med min fars ord ringande i öronen bestämde jag mig för att ge mig av. Det var första gången jag upplevde vad det vill säga att lämna saker bakom sig för att följa Herren. Jag var bara 16 år.

HUR blev det så här? Låt mig förklara. Jag föddes den 29 juli 1929 och växte upp i en by i provinsen Bulacan i Filippinerna. På grund av den ekonomiska depressionen levde vi ett mycket enkelt liv. När jag var ung invaderade den japanska armén Filippinerna och kriget bröt ut. Men vår by låg ganska avsides, och därför påverkades vi inte direkt av den väpnade konflikten. Vi hade varken radio, tv eller tidning, så den enda information vi fick om kriget var det som andra berättade.

Jag var näst äldst av åtta syskon. När jag var åtta år fick jag flytta till min mormor och morfar. Även om vi var katoliker var morfar öppen för religiösa diskussioner och tog emot religiös litteratur som han fick av sina vänner. Jag minns att han visade mig broschyrerna Skydd, Trygghet och Avslöjad på tagalog * samt en bibel. Jag tyckte om att läsa Bibeln, speciellt de fyra evangelierna. Det fick mig att vilja följa Jesus exempel. (Joh. 10:27)

JAG LÄR MIG FÖLJA HERREN

Den japanska ockupationen upphörde 1945. Vid det laget hade mina föräldrar bett mig att flytta hem. Min morfar tyckte det var en bra idé, så jag flyttade tillbaka.

Kort därefter, i december 1945, kom en grupp Jehovas vittnen från staden Angat och predikade i vår by. Ett äldre vittne kom till vårt hus och förklarade vad Bibeln säger om ”de sista dagarna”. (2 Tim. 3:1–5) Han bjöd in oss till ett bibelstudium som skulle hållas i en närliggande by. Mina föräldrar gick inte dit, men det gjorde jag. Det var omkring 20 personer där, och några av dem ställde frågor om Bibeln.

Jag förstod inte allt som de pratade om, så jag tänkte gå därifrån. Men precis då började de sjunga en rikets sång. Sången berörde mig så mycket att jag stannade kvar. Efter sången och en bön blev vi alla inbjudna till ett möte nästa söndag i Angat.

 Vi var flera stycken som gick 8 kilometer för att ta oss till mötet hemma hos familjen Cruz. Omkring 50 personer var närvarande vid mötet, och jag imponerades av att till och med de små barnen gav kommentarer om djupa bibliska ämnen. När jag hade varit med på några fler möten erbjöd broder Damian Santos mig att sova över. Han var en äldre man som tidigare varit borgmästare men som nu var pionjär. Större delen av natten ägnade vi åt att prata om Bibeln.

På den tiden var vi många som tog till oss Bibelns grundläror väldigt snabbt. Efter bara några möten frågade bröderna mig och några andra: ”Vill ni bli döpta?” Jag svarade: ”Ja, det vill jag.” Jag visste att jag ville göra ”slavtjänst åt Herren, Kristus”. (Kol. 3:24) Vi tog oss till en närliggande flod, där jag och en till blev döpta den 15 februari 1946.

Vi insåg att vi som döpta kristna behövde efterlikna Jesus och predika regelbundet. Men det uppskattades inte av min far. Han sa: ”Du är alldeles för ung för att predika. Och du är inte en förkunnare bara för att du har doppat dig i en flod.” Jag förklarade att det var Guds vilja att vi ska predika de goda nyheterna om Guds rike. (Matt. 24:14) Sedan sa jag: ”Jag måste hålla mitt löfte till Gud.” Det var då som min far kom med det hot som jag beskrev i inledningen. Han hade verkligen bestämt sig för att få mig att sluta predika. Detta ledde alltså fram till att jag för första gången behövde lämna saker bakom mig för att nå mina andliga mål.

Familjen Cruz lät mig flytta in hos dem i Angat. De uppmuntrade mig och sin yngsta dotter, Nora, att ansöka som pionjärer. Vi började båda två som pionjärer den 1 november 1947. Nora bodde i en annan stad, medan jag fortsatte predika i Angat.

FLER MÖJLIGHETER ATT LÄMNA SAKER BAKOM MIG

Under mitt tredje år som pionjär höll Earl Stewart, en broder från avdelningskontoret, ett tal på engelska inför 500 personer på torget i Angat. Efteråt gjorde jag en sammanfattning av hans tal på tagalog. Jag hade bara gått i skolan i 7 år, men våra lärare undervisade ofta på engelska. Något annat som hjälpte mig att förbättra engelskan var att vi hade så få bibliska publikationer på tagalog, så jag fick studera mycket på engelska. På det sättet hade jag snappat upp tillräckligt mycket engelska för att kunna tolka det här talet och fler längre fram.

Samma dag som jag tolkade broder Stewarts tal berättade han för den lokala församlingen att missionärerna skulle åka till New York för att vara med vid sammankomsten ”Teokratiens tillväxt”, som hölls 1950. Därför ville avdelningskontoret att en eller två pionjärbröder skulle komma och hjälpa till på Betel. Jag var en av de bröderna. Återigen lämnade jag det som kändes hemmavant, denna gång för Betels skull.

Jag kom till Betel den 19 juni 1950 och började genast mitt nya förordnande. Betel bestod av ett stort gammalt hus omgivet av stora träd på en tomt på en hektar. Ett tiotal ogifta bröder arbetade där. Tidigt på morgonen hjälpte jag till i köket. Från klockan nio var jag i tvätten och strök skjortor. Det var ett liknande upplägg på eftermiddagen. Jag kunde stanna kvar på Betel även sedan missionärerna hade återvänt från den internationella sammankomsten. Jag packade tidskrifter som skulle postas, tog hand om prenumerationer, stod i receptionen, ja vad som helst som jag blev ombedd att göra.

JAG LÄMNAR FILIPPINERNA FÖR GILEAD

Till min stora glädje fick jag och sex andra från Filippinerna en inbjudan till Gileadskolans 20:e klass 1952. Mycket av det vi såg och upplevde i USA var nytt och märkligt för oss. Det var så annorlunda jämfört med hur livet hade varit i min lilla by.

Tillsammans med andra gileadelever.

Vi fick till exempel lära oss att använda apparater och andra moderniteter som vi inte kände till. För att inte tala om vädret! En morgon gick jag ut, och allt runt omkring mig var klätt i vitt. Det var  första gången som jag såg snö. Sedan märkte jag att det var kallt – jättekallt!

Men de här utmaningarna uppvägdes gott och väl av den underbara utbildningen vid Gilead. Lärarna använde effektiva undervisningsmetoder, och vi fick lära oss hur man forskar och studerar på ett givande sätt. Gileadskolan hjälpte mig verkligen att utvecklas andligen.

Efter avslutningen blev jag tillfälligt förordnad som specialpionjär i Bronx i New York. Det gjorde att jag i juli 1953 kunde vara med vid sammankomsten ”Den nya världens samhälle”, som hölls i den stadsdelen. När sammankomsten var över åkte jag tillbaka till Filippinerna till ett nytt förordnande.

JAG LÄMNAR DET BEKVÄMA STADSLIVET

Bröderna vid avdelningskontoret sa till mig: ”Nu ska du börja i kretstjänsten.” Det gav mig en chans att på ett mer bokstavligt sätt följa i Jesus fotspår, för han reste till avlägsna städer och byar för att hjälpa Jehovas får. (1 Petr. 2:21) Jag blev förordnad att tjäna i en krets som täckte en stor del av centrala Luzon, Filippinernas största ö. Kretsen omfattade provinserna Bulacan, Nueva Ecija, Tarlac och Zambales. För att besöka vissa städer fick jag passera den oländiga terrängen i bergskedjan Sierra Madre. Det fanns ingen kollektivtrafik där, så jag fick fråga lastbilschaufförer om jag kunde få sitta högst upp på deras timmerlass. Oftast gick de med på det, men det var inte det bekvämaste sättet att ta sig fram.

De flesta församlingarna var ganska små och nybildade, så bröderna uppskattade att jag hjälpte dem att organisera möten och tjänst på ett mer effektivt sätt.

Längre fram fick jag flytta till en krets som täckte hela Bicolregionen. Den bestod till största delen av isolerade grupper där specialpionjärer predikade på obearbetade distrikt. På ett ställe var toaletten inget mer än ett hål i marken med två stockar över. När jag gick ut på stockarna föll de ner i hålet, och jag efter! Det tog en bra stund innan jag blev ren och kunde äta frukost.

Det var under det här uppdraget som jag började tänka på Nora, som började i pionjärtjänsten samtidigt som jag. Vid det här laget var hon specialpionjär i staden Dumaguete, så jag åkte och besökte henne. Efter det började vi brevväxla, och 1956 gifte vi oss. Den första veckan efter bröllopet besökte vi församlingen på ön Rapu-Rapu. Där var vi tvungna att klättra i berg och vandra långa sträckor, men det var härligt att få tjäna vänner på avlägsna platser som gifta.

 TILLBAKA TILL BETEL IGEN

Efter nästan fyra år tillsammans i resetjänsten blev vi inbjudna att börja tjäna vid avdelningskontoret. Vi kom dit i januari 1960, och det blev början på en lång tjänst vid Betel. Under årens lopp har jag lärt mig en hel del av att samarbeta med bröder som haft mycket ansvar. Och Nora har haft flera olika uppgifter på Betel.

Jag håller tal vid en sammankomst och blir tolkad till cebuano.

Det har varit en förmån att vara på Betel och se den fantastiska andliga tillväxten i Filippinerna. När jag kom till Betel som ung och ogift fanns det omkring 10 000 förkunnare i hela landet. Nu finns det mer än 200 000 förkunnare i Filippinerna, och hundratals beteliter stöder alla flitiga förkunnare i predikoarbetet.

Med tiden blev betelhemmet för litet. Den styrande kretsen bad oss därför att hitta en tomt där man kunde bygga en ny, större anläggning. Tryckeritillsyningsmannen och jag gick från hus till hus i området runt avdelningskontoret, där det bodde många kineser. Vi frågade om någon ville sälja sin mark, men ingen var intresserad. En markägare sa till och med: ”Kineser säljer inte. Vi köper.”

Jag tolkar broder Albert Schroeders tal.

Men en dag frågade en markägare helt oväntat om vi ville köpa hans tomt, eftersom han skulle flytta till USA. Det satte i gång en otrolig kedjereaktion. En annan granne bestämde sig också för att sälja, och han uppmanade andra att göra detsamma. Vi kunde till och med köpa mark av den man som hade sagt: ”Kineser säljer inte.” På kort tid hade avdelningskontorets tomt mer än tredubblats. Jag är övertygad om att Jehova låg bakom det här.

År 1950 var jag den yngste i betelfamiljen. Nu är jag och min fru de äldsta. Jag har aldrig ångrat att följa Herren vart han än har lett mig. Mina föräldrar slängde ut mig hemifrån, men Jehova har gett mig en stor familj av medtroende. Jag tvivlar inte det minsta på att Jehova ska ge oss det vi behöver oavsett vilka uppdrag vi får. Nora och jag är så tacksamma mot Jehova för att han har tagit hand om oss, och vi uppmuntrar andra att också våga pröva Jehova. (Malaki 3:10)

Jesus uppmanade vid ett tillfälle en tullindrivare som hette Matteus Levi: ”Bli min efterföljare.” Hur reagerade Matteus på Jesus ord? ”Han lämnade allting bakom sig, steg upp och började följa honom.” (Lukas 5:27, 28) Jag har haft liknande möjligheter och vill nu av hela mitt hjärta uppmuntra andra att göra detsamma, så att de kan få uppleva de stora välsignelser som det ger.

Jag uppskattar att få ha en del i tillväxten i Filippinerna.

^ § 6 Utgivna av Jehovas vittnen men trycks inte längre.