Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet (Studieupplagan)  |  Augusti 2017

 LEVNADSSKILDRING

Jehova välsignar oss när vi håller ut

Jehova välsignar oss när vi håller ut

KGB-OFFICEREN skällde ut mig efter noter. * ”Du är en hemsk förälder”, skrek han. ”Du har övergett din gravida fru och din lilla dotter. Vem ska ta hand om dem och se till att de får mat? Sluta med din religiösa verksamhet och åk hem!” Jag svarade: ”Jag har inte övergett min familj. Ni har ju arresterat mig! Och varför det?” Officeren röt: ”Det finns inget värre brott än att vara ett vittne!”

Den här hårda ordväxlingen utspelade sig 1959 i ett fängelse i Irkutsk i Ryssland. Jag kan berätta lite om varför jag och min fru, Maria, var redo att ”lida för rättfärdighetens skull” och hur vi blev belönade för att vi var trogna. (1 Petr. 3:13, 14)

Jag föddes 1933 i den lilla byn Zolotnyky i Ukraina. År 1937 fick vi besök av min moster och hennes man som bodde i Frankrike. De var Jehovas vittnen, och de gav oss böckerna Framtidens regering och Befrielse. * Min far läste böckerna, och det gjorde att han fick tillbaka sin tro på Gud. År 1939 blev han tyvärr väldigt sjuk, men innan han dog sa han till min mor: ”Det här är sanningen. Lär barnen det.”

SIBIRIEN – ETT NYTT DISTRIKT

I april 1951 började myndigheterna deportera Jehovas vittnen från den västra delen av Sovjetunionen till Sibirien. Jag förvisades från västra Ukraina tillsammans med min mor och min lillebror, Grigorij. Vi reste över 600 mil med tåg och kom till slut fram till Tulun i Sibirien. Två veckor senare kom min storebror, Bogdan, till ett läger i den närliggande staden Angarsk. Han hade dömts till 25 års straffarbete.

Jag, min mor och Grigorij predikade i bosättningarna runt om Tulun. Men vi behövde vara lite påhittiga. Vi frågade ofta om det fanns någon som hade en ko till salu. När vi hittade en villig säljare kunde vi börja prata om vilken fantastisk skapelse kon är. Sedan var det lätt att komma in på Skaparen. En gång skrev en tidning att vittnena brukade fråga efter kor, men vi visste att vi letade efter får. Och vi hittade verkligen fårlika människor! Det var underbart att få studera Bibeln med de ödmjuka och gästfria människorna i det här obearbetade området. I dag  finns det en församling på över 100 förkunnare i Tulun.

MARIAS TRO PRÖVAS

Maria fick sanningen i Ukraina mitt under andra världskriget. När hon var 18 började en KGB-officer trakassera henne och pressa henne att ha sex med honom. Men hon avvisade honom bestämt. En dag låg han och väntade på hennes säng när hon kom hem. Då flydde hon. Officeren blev rasande och hotade att sätta henne bakom lås och bom för att hon var ett vittne. Och så blev det. År 1952 dömdes hon faktiskt till tio års fängelse. Hon kände sig som Josef, som fängslades för att han höll fast vid sina principer. (1 Mos. 39:12, 20) Chauffören som tog Maria från domstolen till fängelset sa: ”Var inte rädd. Många som hamnar i fängelse kommer ut med värdigheten i behåll.” De orden tröstade henne.

År 1952 placerades Maria i ett arbetsläger i närheten av staden Gorkij (nu Nizjnij Novgorod) i Ryssland. Hon blev beordrad att dra upp träd med rötterna, till och med när det var minusgrader. Det gjorde att hon fick problem med hälsan, men 1956 blev hon frisläppt och reste till Tulun.

LÅNGT BORTA FRÅN MIN FAMILJ

En broder i Tulun berättade för mig att en syster skulle komma, så jag cyklade till busshållplatsen för att möta henne och erbjuda henne hjälp med bagaget. Jag tyckte om henne direkt, men hon var svår att charma. Till slut lyckades jag vinna hennes hjärta, och vi gifte oss 1957. Ett år senare föddes vår dotter Irina. Men glädjen över att få vara tillsammans med henne blev kortlivad. År 1959 blev jag arresterad för att jag hade tryckt biblisk litteratur och fick sitta i isolering i sex månader. Jag bad hela tiden att Jehova skulle ge mig frid i sinnet. Och jag sjöng Rikets sånger och fantiserade om hur jag skulle predika om jag var fri.

I ett arbetsläger, 1962.

Under ett förhör skrek utredaren: ”Vi ska snart utrota er som råttor!” Jag svarade: ”Jesus sa att de goda nyheterna om riket SKA predikas i alla länder, och ingen kan stoppa det.” Då ändrade han taktik och försökte övertala mig att avsäga mig min tro, precis som jag nämnde i inledningen. Han både hotade och lirkade, men jag stod fast och dömdes till sju års straffarbete i ett läger i närheten av staden Saransk. På väg dit fick jag reda på att vår andra dotter, Olga, hade fötts. Även om det var långa avstånd mellan mig och min familj kändes det bra att veta att vi hade varit lojala mot Jehova.

Maria och våra döttrar, Olga och Irina, 1965.

En gång om året kom Maria till Saransk för att besöka mig, trots att tågresan från Tulun och tillbaka tog 12 dagar. Varje gång hade hon med sig ett par nya kängor till mig, och i klackarna hade hon gömt de senaste numren av Vakttornet. Ett besök som jag särskilt kommer ihåg var när hon hade med sig våra två döttrar. Känslan att få se dem och vara tillsammans med dem går knappt att beskriva!

 NYA PLATSER OCH NYA UTMANINGAR

Jag blev fri 1966, och då flyttade vi till Armavir nära Svarta havet. Där föddes våra söner Jaroslav och Pavel.

Det dröjde inte länge förrän KGB började göra husrannsakningar hos oss för att leta efter biblisk litteratur. De letade överallt, till och med i kofodret. En gång när de kom var det väldigt varmt. Svetten rann och uniformerna blev alldeles dammiga. Maria tyckte synd om dem; de lydde ju bara order. Hon gav dem lite juice och tog fram en klädborste, en skål med vatten och några handdukar. Senare, när KGB-chefen kom, berättade officerarna hur snäll Maria hade varit. När de åkte log chefen och vinkade till oss. Det var härligt att se vilka fina resultat det kan få när man ”[övervinner] ... det onda med det goda”. (Rom. 12:21)

Vi fortsatte predika trots KGB:s ständiga påhälsningar. Vi hjälpte också till i en liten grupp i den närliggande staden Kurganinsk. I dag finns det faktiskt sex församlingar i Armavir och fyra i Kurganinsk.

Vi hade några svackor under årens lopp då vi inte riktigt levde upp till vårt namn. Men vi är så tacksamma mot Jehova att han använde fina bröder som korrigerade oss och stärkte vår andlighet. (Ps. 130:3) Det var också en svår prövning att det fanns KGB-agenter som infiltrerade församlingarna utan att vi visste om det. De verkade helhjärtade och var aktiva i tjänsten. Några fick till och med ansvarsuppgifter i organisationen. Men med tiden förstod vi vilka de egentligen var.

År 1978 blev Maria gravid igen. Hon var 45 då, och eftersom hon hade problem med hjärtat tyckte läkarna att det var säkrast att hon gjorde abort. Maria vägrade, men några läkare försökte ändå ge henne en injektion för att framkalla ett missfall. De följde till och med efter henne, och till slut var hon tvungen att fly från sjukhuset för att rädda vårt ofödda barn.

KGB beordrade oss att lämna staden. Vi flyttade till en liten by utanför Tallinn i Estland, som då tillhörde Sovjetunionen. Och läkarna hade helt fel, för i Tallinn födde Maria en frisk liten pojke, som vi gav namnet Vitalij.

Vi flyttade senare från Estland till Nezlobnaja i södra Ryssland. Vi predikade försiktigt i de närliggande kurorterna, som besöktes av människor från hela landet. Många kom dit av hälsoskäl, men några åkte därifrån med ett hopp om evigt liv!

VI LÄR VÅRA BARN ATT ÄLSKA JEHOVA

Vi försökte lära våra barn att älska Jehova och ge dem en önskan att tjäna honom. Vi brukade bjuda hem vänner som hade ett positivt inflytande på barnen. Även min bror Grigorij kom på besök med jämna mellanrum. Han var i resetjänsten mellan 1970 och 1995. Hela familjen tyckte om när han kom, för han hade härlig humor och var alltid glad. När vi hade gäster spelade vi ofta  bibliska spel, och våra barn älskade att höra berättelserna i Bibeln.

Mina söner och deras fruar.

Från vänster till höger, bakre raden: Jaroslav, Pavel jr och Vitalij.

Främre raden: Aljona, Raja och Svetlana.

Vår son Jaroslav flyttade till Riga i Lettland 1987. Där kunde han predika mer fritt. Men när han vägrade militärtjänst dömdes han till ett och ett halvt års fängelse och fick sitta av tiden på nio olika anstalter. Något som hjälpte honom att härda ut var att tänka på det jag hade berättat om mina fängelseår. Senare började han som pionjär. År 1990 ville Pavel, som då var 19, flytta som pionjär till Sakhalin, en ö norr om Japan. Till att börja med tyckte vi inte att det var någon bra idé. Det fanns bara tjugo förkunnare på hela ön, och vi skulle vara 900 mil bort. Men till slut gav vi med oss, som tur var. Människorna där älskade att höra om sanningen, och inom bara några år fanns det åtta församlingar där. Pavel predikade på Sakhalin fram till 1995. Vid det laget var det bara vår yngste son Vitalij som bodde hemma. Vitalij har alltid älskat att läsa Bibeln, och när han var 14 började han som pionjär. Han och jag var pionjärer tillsammans i två år. Det var en underbar tid. När han var 19 flyttade han hemifrån och blev specialpionjär.

År 1952 hade en KGB-officer sagt till Maria: ”Avsäg dig din tro eller sitt tio år i fängelse. När du väl kommer ut kommer du att vara gammal och ensam.” Men tänk så fel han hade! Vår lojale Gud, Jehova, har alltid visat att han älskar oss, och våra barn och de vi haft förmånen att få hjälpa in i sanningen har också alltid funnits där för oss. Jag och Maria kunde besöka våra barn där de tjänade och träffa dem som de hjälpt in i sanningen. Deras glädje över att ha lärt känna Jehova gick inte att ta miste på.

TACKSAM FÖR JEHOVAS GODHET

År 1991 lyftes förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet, och det gjorde att predikoarbetet fick ny fart. Vår församling köpte till och med en buss så att vi kunde resa till närliggande städer och byar på veckosluten och predika.

Jag och min fru 2011.

Jaroslav och hans fru Aljona och även Pavel och hans fru Raja arbetar på Betel, och Vitalij och hans fru Svetlana reser i kretstjänsten. Vår äldsta dotter Irina bor med sin familj i Tyskland. Hennes man Vladimir och deras tre söner tjänar som äldste. Vår dotter Olga bor i Estland, och vi har ofta kontakt via telefon. Min älskade Maria dog sorgligt nog 2014. Jag längtar så efter att få träffa henne igen i den nya världen! Nu bor jag i Belgorod, och bröderna här är ett enormt stöd för mig.

Mina år i tjänsten för Jehova har lärt mig att det kan kosta att vara lojal men att den inre frid vi får är en ovärderlig skatt. De välsignelser jag och Maria har fått för att vi hållit fast vid sanningen är större än jag hade kunnat föreställa mig. När Sovjetunionen föll 1991 fanns det bara drygt 40 000 förkunnare. Nu finns det mer än 400 000 förkunnare i de länder som tidigare var en del av Sovjetunionen. Jag är 83 år nu, och jag fortsätter att tjäna som äldste. Jehova har alltid gett mig den kraft jag behövt för att kunna hålla ut. Ja, han har verkligen välsignat mig. (Ps. 13:5, 6)

^ § 4 KGB var förkortningen för den sovjetiska säkerhetstjänsten.

^ § 6 Utgivna av sällskapet Vakttornet.