Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKTTORNET (STUDIEUPPLAGAN) APRIL 2016

 LEVNADSSKILDRING

Syskon som varit nunnor blir andliga systrar

Syskon som varit nunnor blir andliga systrar

”SLUTA!” skrek min lillasyster Araceli. ”Jag vill inte höra ett ord till om din religion, den äcklar mig. Jag hatar dig!” De orden sved, och trots att jag i dag är 91 år minns jag hur det kändes. Men som tur är stämmer Predikaren 7:8 in på hur det gick för oss sedan. Där sägs det att ”slutet på en sak är bättre än dess början”. (Felisa)

Felisa: Jag växte upp i en väldigt religiös familj. Ett tag hade vi inte mindre än 13 släktingar som var antingen präster eller medlemmar av en orden inom katolska kyrkan. En av mammas kusiner, som var präst och undervisade i en katolsk skola, blev till och med saligförklarad av påven Johannes Paulus II. Vår familj levde enkelt. Pappa var smed, och mamma arbetade ute på fälten. Vi var åtta syskon, och jag var äldst.

När jag var 12 bröt spanska inbördeskriget ut. Efter kriget sattes pappa i fängelse eftersom myndigheterna inte tyckte om hans liberala idéer. Mamma fick kämpa hårt för att få mat på bordet. Därför föreslog en väninna att hon skulle skicka i väg Araceli, Lauri och Ramoni, mina tre yngre systrar, till ett nunnekloster i Bilbao i Spanien. Där skulle de åtminstone inte behöva gå hungriga.

Araceli: Vi var bara 14, 12 och 10 år gamla då. Och det var fruktansvärt att skiljas från familjen. När vi kom till klostret i Bilbao fick vi hålla på med städning. Två år senare flyttades vi till Zaragoza, till ett större kloster som tog hand om äldre. Där fick vi jobba med köksstädning, vilket var väldigt tufft för oss tre unga tjejer.

Felisa: När mina systrar flyttade till Zaragoza tyckte mamma och min morbror, som också var vår präst, att jag också skulle börja arbeta där. De ville på så vis hålla mig borta från en ung man som  var intresserad av mig. Eftersom jag själv var så starkt troende tyckte jag att nunneklostret lät som en bra idé. Jag gick i mässan varje dag och hade till och med planer på att bli missionär, precis som min kusin i Afrika.

Men nunnorna i klostret gjorde inget för att uppmuntra till sådana planer. Jag var så besviken, och klosterlivet kändes som ett fängelse. Det gjorde att jag efter några år valde att i stället åka hem och ta hand om min morbror, han som var präst. Jag skötte hushållet, och utöver det reciterade jag böner efter radbandet för honom varje kväll. Jag brukade också göra blomsterarrangemang och smycka Mariabilderna och helgonbilderna i kyrkan.

Nunneklostret i Zaragoza, Spanien (till vänster). Bibelöversättningen Nácar-Colunga (till höger).

Araceli: Under tiden ändrades situationen för oss andra. När jag hade avlagt mina första klosterlöften, valde nunnorna att sära på oss syskon. Ramoni fick stanna i Zaragoza, Lauri åkte till Valencia och jag skickades till Madrid, där jag avlade klosterlöften en andra gång. Klostret i Madrid gav husrum till studenter, äldre och besökande. Jag arbetade på klostrets sjukavdelning, och det fanns alltid massor att göra.

Ärligt talat trodde jag att livet som nunna skulle vara mer givande. Jag hade sett fram emot att få studera och förstå Bibeln. Men ingen pratade om vare sig Gud eller Jesus, och Bibeln användes inte ens i undervisningen. I stället lärde vi oss latin, bad till Maria och fördjupade oss i helgonens historia. Utöver det var det bara hårt fysiskt arbete som gällde.

Jag mådde dåligt och började tvivla, och därför vände jag mig till abbedissan. Jag sa att jag inte fick det att gå ihop – varför skulle jag slita för att fylla andras plånböcker i stället för att hjälpa min egen familj? Som svar på det låste hon in mig i en cell. Hon tänkte att det skulle få mig på bättre tankar och avskräcka mig från att lämna klostret.

Tre gånger släppte nunnorna ut mig för att höra om jag hade ändrat mig. Jag var bestämd och ville inte stanna, men då sa de att jag var tvungen att bekräfta det genom att skriva: ”Jag vill lämna klostret eftersom jag hellre tillber Satan än Gud.” Jag blev helt chockad, men hur gärna jag än ville lämna klostret kunde jag inte förmå mig själv att skriva de orden. Till slut bad jag att få träffa en biktfader. Jag berättade för honom om vad som hade hänt, och han ordnade så att jag fick komma tillbaka till mitt tidigare kloster i Zaragoza. Efter några månader där fick jag till slut tillåtelse att lämna klostret. Och inte långt därefter fick även Lauri och Ramoni åka hem.

 EN ”FÖRBJUDEN” BOK DELAR OSS I TVÅ LÄGER

Felisa.

Felisa: Med tiden gifte jag mig och flyttade till Cantabria. Jag fortsatte att gå i mässan regelbundet. Men en söndag blev jag väldigt förvånad över det prästen ropade från predikstolen. I sin hand höll han boken Sanningen som leder till evigt liv. Han kokade av ilska och ropade: ”Titta på den här boken! Om ni har en sådan måste ni ge den till mig eller kasta bort den!”

Jag hade ingen sådan bok, men jag kände direkt att jag ville ha en. Som av en händelse knackade två Jehovas vittnen på min dörr några dagar senare och erbjöd den ”förbjudna” boken. Jag läste den samma kväll, och när vittnena kom tillbaka tackade jag ja till att studera Bibeln med dem.

Den ”förbjudna” boken.

Sanningen slog snabbt rot i mitt hjärta. Jag började älska Jehova och gick från att vara en hängiven katolik till att bli ett nitiskt vittne. År 1973 blev jag döpt. Jag gjorde vad jag kunde för att berätta för min familj om sanningen. Men som jag nämnde i inledningen fick jag inte särskilt bra respons, speciellt inte från Araceli.

Araceli: Livet som nunna hade gjort mig bitter. Men jag fortsatte att gå i mässan på söndagarna och att dagligen recitera böner. Jag längtade fortfarande efter att förstå Bibeln, och jag brukade be till Gud om att han skulle hjälpa mig. Men när Felisa ivrigt vurmade för sin nya tro tänkte jag att hon hade blivit galen. Och jag höll inte med om något hon sa.

Araceli.

Åren gick. Jag flyttade tillbaka till Madrid för att jobba, och där gifte jag mig också. Men jag blev alltmer skeptisk. De jag gick i mässan med levde inte enligt Jesus läror, så jag slutade gå i kyrkan. Jag trodde inte längre på helgon och inte på helvetet, och jag trodde inte heller att prästerna kunde förlåta synder. Jag gjorde mig av med alla mina helgonbilder, utan att riktigt veta om det jag gjorde var rätt. Jag var så besviken. Ändå fortsatte jag att be till Gud: ”Jag vill lära känna dig. Snälla, hjälp mig!” Jag minns att Jehovas vittnen upprepade gånger ringde på min dörr, men jag öppnade aldrig. I mina ögon fanns det ingen religion man kunde lita på.

 I början av 80-talet började Lauri, som då bodde i Frankrike, och Ramoni, som bodde i Spanien, att studera Bibeln med Jehovas vittnen. Jag tänkte att de liksom Felisa bara hade blivit itutade en massa lögner. Men så blev jag vän med en granne som hette Angelines. Hon var också ett Jehovas vittne, och hon och hennes man frågade flera gånger om jag ville studera Bibeln med dem. De hade insett att jag bakom min cyniska fasad verkligen längtade efter att förstå Bibeln. Till slut sa jag: ”Okej då. Men bara om jag får använda min egen bibel”, den katolska översättningen Nácar-Colunga.

BIBELN FÖRENAR OSS TILL SLUT

Felisa: Jag döptes 1973, och då var vi cirka 70 vittnen i Santander, huvudstaden i regionen Cantabria i Spanien. Vi hade ett enormt distrikt att täcka, så med buss och så småningom med bil åkte vi från by till by. Sammanlagt besökte vi hundratals platser.

Under årens lopp har jag studerat Bibeln med många personer, och elva av dem har döpt sig. De flesta har varit katoliker. Och eftersom jag själv har en liknande bakgrund, visste jag att jag behövde vara tålmodig och förstående. Jag insåg att det skulle ta tid för dem att släppa djupt rotade trosuppfattningar och att det bara var Bibeln och Jehovas heliga ande som kunde hjälpa dem att ändra sig och förstå sanningen. (Hebr. 4:12) Min man Bienvenido, som tidigare arbetade som polis, döpte sig 1979. Och även min mamma började studera Bibeln kort innan hon dog.

Araceli: Jag var väldigt misstänksam mot vittnena när jag började studera med dem. Men veckorna gick, och efter ett tag upptäckte jag att mina bittra känslor var på väg att försvinna. Det imponerade på mig att vittnena faktiskt levde som de lärde. Jag blev mindre skeptisk. Min tro växte, och jag kände mig mycket lyckligare. Det syntes tydligen, för mina grannar uppmuntrade mig och sa: ”Araceli, du bara måste fortsätta på vägen du slagit in på.”

Jag minns att jag bad: ”Jehova, tack för att du aldrig gav upp hoppet om mig, för att du så många gånger gav mig chansen att hitta det jag letade efter – sanningen i ditt ord.” Jag bad Felisa att hon skulle förlåta mig för allt dumt jag sagt. Vi lade bråken bakom oss, och sedan dess har vi i stället haft många trevliga pratstunder om Bibeln. Jag blev döpt 1989, vid 61 års ålder.

Felisa: I dag är jag 91 år och änka. Och jag har inte samma krafter som förut. Men jag läser Bibeln varje dag. Och jag går på mötena och predikar så ofta som hälsan tillåter.

Araceli: Jag tycker om att prata om Jehova med präster och nunnor, och jag tror att jag ömmar speciellt för dem eftersom jag själv varit i deras situation. De har tagit emot mycket litteratur, och vi har haft en hel del intressanta samtal. Jag minns speciellt en präst, som efter att vi besökt honom några gånger sa: ”Araceli, jag håller med dig. Men jag är för gammal. Vad skulle mina församlingsmedlemmar och min familj säga?” Jag svarade: ”Men vad kommer Gud att säga?” Han nickade sorgset, och tyvärr verkade han inte ha mod nog att ändra sig just då.

Jag kommer aldrig att glömma den dag då min man för första gången sa att han ville följa med mig till Rikets sal. Då var han 80 år, och från den dagen missade han inte ett enda möte. Han började studera Bibeln och blev odöpt förkunnare. Jag har ljuva minnen från våra stunder i tjänsten tillsammans. Han ville bli döpt, men han dog två månader före den dag då han skulle ha blivit döpt.

Felisa: När jag började tjäna Jehova blev jag motarbetad av mina yngre systrar. Men i dag är de mina andliga systrar, och jag är så lycklig över att de är med i sanningen. Vi har verkligen haft fina stunder tillsammans när vi pratat om vår älskade Far, Jehova, och Bibeln. Till slut började vi tjäna Jehova tillsammans. *

^ § 29 Araceli, Felisa och Ramoni är i dag 87, 91 och 83 år, och de fortsätter att tjäna Jehova. Lauri tjänade Jehova fram tills hon somnade in 1990.