Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakttornet  |  Nr 5 2016

 EFTERLIKNA DERAS TRO | DAVID

”Striden tillhör Jehova”

”Striden tillhör Jehova”

DAVID höll nästan på att ramla omkull när soldaterna kom susandes förbi honom. De hade panik i blicken. Varför var de så rädda? Vad hade fått dem att fly från stridslinjen? Om och om igen hörde David att soldaterna pratade om någon, någon vars namn ingen kunde säga utan att darra på rösten. Davids blick sökte sig ner i dalgången – och där stod han, han som hade fått soldaterna på flykt, bredbent och hotfull, en man vars like David förmodligen aldrig hade skådat.

Goljat! Det var inte svårt att förstå varför soldaterna var så rädda; han var overkligt stor, rentav kolossal. Denne bjässe var beväpnad, oerhört stark och dessutom en härdad krigare. Även utan sin utrustning vägde han förmodligen mer än två fullvuxna karlar tillsammans. Goljat vrålade och hetsade israeliterna att ta sig an en utmaning. Föreställ dig hur hans mäktiga stämma ekade mellan bergsidorna när han hånade Israels armé och deras kung, Saul. Goljat ville att de skulle skicka fram någon som kunde kämpa mot honom man mot man, så att hela striden kunde avgöras i en enda fajt. (1 Samuelsboken 17:4–10)

Israeliterna darrade av skräck. Det knöt sig till och med i magen på kung Saul. David fick veta att det här hade pågått i över en månad. Vilket dödläge! Dag efter dag spydde Goljat galla över Israels armé medan både de och fiendehären hörde på. Det här gjorde David mycket illa till mods. Tänk så förnedrande att Israels kung och soldater, däribland Davids tre äldre bröder, inte kunde stå rakryggade inför fienden. I Davids ögon var Goljat dessutom skyldig till något ännu värre: Han hånade Israels Gud, Jehova! Men vad kunde han göra, han som var så ung? Och vad kan vi i dag lära oss av Davids tro? (1 Samuelsboken 17:11–14)

”SMÖRJ HONOM, FÖR HAN ÄR DET!”

Låt oss gå tillbaka i tiden några månader. Dagen gick mot sitt slut, och David vallade sin pappas får på bergssluttningarna någonstans i närheten av Betlehem. David var förmodligen fortfarande tonåring, men han var en snygg, smart och musikalisk ung man. Föreställ dig hur denne rödlätte unge man i lugna stunder spelade på sin harpa och insöp allt det vackra i skaparverket omkring honom. Han spenderade förmodligen många timmar på det sättet, och han blev en skicklig musiker. Men just den här kvällen sände hans pappa bud efter honom, och han ville att han skulle komma hem direkt. (1 Samuelsboken 16:12)

David kom hem och såg hur hans pappa Isai pratade med en gammal man. Det var profeten Samuel. Jehova hade sänt honom för att smörja en av Isais söner till Israels näste kung. Samuel hade redan träffat Davids sju äldre bröder, men Jehova hade gjort klart för honom att han inte hade valt någon av dem. Men när David kom däremot sa Jehova: ”Smörj honom, för han är det!” Samuel tog fram ett ihåligt horn där han hade en speciell olja. Och inför ögonen på de äldre bröderna lät han olja ringla ner över Davids huvud. Den här händelsen förändrade Davids liv för all framtid. Bibeln berättar: ”Jehovas ande verkade på David alltifrån den dagen.” (1 Samuelsboken 16:1, 5–11, 13)

David gav Jehova äran för sina bedrifter.

 Gjorde det här att David började törsta efter kungamakten? Nej, han väntade förnöjt på att Jehovas ande skulle visa honom när den rätta tiden var inne att axla det ansvaret. Medan han väntade fortsatte han med sitt blygsamma arbete som fåraherde, och i den uppgiften var han både modig och engagerad. Vid två tillfällen hotades fåren av rovdjur, en gång av ett lejon och en gång av en björn. David försökte inte bara schasa bort rovdjuren på tryggt avstånd. I stället gick han till attack och räddade de stackars hjälplösa fåren. Båda gångerna slog han ihjäl de blodtörstiga djuren på egen hand. (1 Samuelsboken 17:34–36; Jesaja 31:4)

Ryktet om David nådde med tiden kungens öron. Kung Saul var en skicklig krigare, men han hade inte gjort som Jehova hade befallt. Han hade förlorat Jehovas godkännande och påverkades inte längre av Guds heliga ande, och därför blev han ofta aggressiv, misstänksam och våldsam. Han hade mörka tankar, och när det kändes som värst var det svårt att få lindring. Men en sak som faktiskt hjälpte var musik. Några av Sauls tjänare hade hört att David var en skicklig musiker och krigare, och därför sände Saul bud efter honom. Kort efter det blev han en av Sauls hovmusiker och vapendragare. (1 Samuelsboken 15:26–29; 16:14–23)

Ungdomar kan lära sig mycket av hur David visade tro. Han var klok nog att lägga sin tid på sådant som drog honom närmare Jehova. Han lärde sig praktiska färdigheter som han senare fick nytta av när han anställdes av Saul. Och framför allt följde han Jehovas vägledning. Det är verkligen något som vi alla kan ta efter. (Predikaren 12:1)

”MÅ INTE HJÄRTAT BLI MODFÄLLT”

När David inte var i tjänst hos Saul, kunde han i relativt långa perioder återvända hem och valla får. Det var under en sådan period som Isai skickade i väg David för att se hur det gick för tre av hans bröder som var i Sauls armé. David lydde sin pappa och tog med sig förnödenheter till bröderna som låg lägrade i Elahdalen. Men när han kom fram såg han till sin förskräckelse de två arméerna låsta i det dödläge som beskrevs i inledningen. Där stod de, mitt emot varandra, på var sin bergssluttning. (1 Samuelsboken 17:1–3, 15–19)

Det här var oacceptabelt. Hur kunde en dödlig människa, som på köpet var hedning, få den levande Gudens armé att fly i panik? David såg Goljats smädelser som en direkt förolämpning av Jehova och började ivrigt prata om att besegra Goljat. Det dröjde inte länge innan Eliab, Davids äldste bror, fick nys om det, och han blev inte glad. Han sa till David på skarpen och anklagade honom för att bara vilja se en häftig strid. Men han svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” David var säker på sin sak och fortsatte att prata om att besegra Goljat. Saul hörde talas om det och befallde att David skulle komma till honom. (1 Samuelsboken 17:23–31)

”Må inte hjärtat bli modfällt”, sa David när han försökte lugna Saul. Saul och hans män hade verkligen blivit modfällda. De hade förmodligen gjort misstaget att jämföra sig med Goljat, som de kanske bara nådde upp till midjan på. De såg framför  sig hur denna jätte till man skulle krossa dem i ett nafs. Men David tänkte inte så. Som vi ska se hade han en helt annan syn på saken, och därför erbjöd han sig att själv slåss mot Goljat. (1 Samuelsboken 17:32)

Saul invände: ”Du kan inte gå emot den här filistén och strida mot honom, för du är bara en pojke, och han är en krigsman alltifrån sina pojkår.” Var David verkligen bara en pojke? Nej, han var förmodligen i övre tonåren, eftersom han redan var känd som en tapper krigare. Men han var för ung för att gå med i armén och såg kanske inte så mycket ut för världen. (1 Samuelsboken 16:18; 17:33)

David försökte övertyga Saul och berättade för honom om lejonet och björnen. Skröt han? Nej. David visste varför han hade kunnat slå ihjäl dem. Han sa: ”Jehova, som befriade mig ur lejonets våld och ur björnens våld, han är den som kommer att befria mig ur den här filisténs våld.” Saul lät sig övertygas och svarade: ”Gå, och må Jehova vara med dig.” (1 Samuelsboken 17:37)

Vill du ha lika stark tro som David? Hans tro byggde inte på drömmar och önsketänkande, utan på kunskap och erfarenhet. Han visste att Jehova kärleksfullt ger beskydd och att han alltid håller vad han lovar. Om vi vill ha en stark tro måste vi kontinuerligt läsa Bibeln och lära oss mer om Jehova. Vår tro kommer att bli ännu starkare när vi märker vilken nytta vi har av att följa det Bibeln säger. (Hebréerna 11:1)

”I DAG SKALL JEHOVA UTLÄMNA DIG I MIN HAND”

Saul försökte till en början att ge David sin krigsrustning. Den var rätt så lik Goljats rustning och gjord av koppar, och troligen ingick även en pansarskjorta med kopparfjäll. Men när David försökte röra sig i den stora och klumpiga munderingen, insåg han snart att det här inte skulle gå. Sauls rustning var säkert ovanligt tung eftersom Saul var längst i hela Israel. (1 Samuelsboken 9:2) David var inte en tränad soldat och var inte van att bära rustning. Så han tog av sig den och tog i stället på sig den utstyrsel han var van vid, nämligen herdekläderna med tillhörande attiraljer. (1 Samuelsboken 17:38–40)

David tog sin herdestav i handen, slängde en väska över axeln och plockade med sig en slunga. En slunga kanske inte verkar vara så mycket att komma med, men den var faktiskt ett farligt vapen. Den var idealisk för en herde och bestod av två läderremmar fästa i en sorts hållare. I den lade man en sten, som man sedan svingade ovanför huvudet. När man sedan släppte den ena remmen, kunde stenen skjutas i väg med väldig kraft och precision. Det här vapnet var så effektivt att vissa arméer hade hela förband av slungkastare.

David kände sig rustad och redo och skyndade sig för att möta sin fiende. David bad säkert innerligt till Jehova när han böjde sig ner och plockade upp fem små, släta stenar från den torra flodbädden. Sedan begav han sig till slagfältet, och han gick inte – han sprang!

Vad tror du for genom Goljats huvud när han fick se utmanaren? Goljat hånlog åt David eftersom ”han var en pojke ... med vackert utseende”. Goljat domderade: ”Är jag en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Goljat såg tydligen Davids stav men lade inte märke till slungan. Han förbannade David vid sina gudar och svor att ge liket av detta patetiska lilla byte åt rovfåglarna och vilddjuren. (1 Samuelsboken 17:41–44)

Det David svarade i den här situationen är än i dag ett kraftfullt vittnesbörd om tro. Föreställ dig hur den här unge mannen ropade till Goljat: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i härarnas Jehovas namn, han som är Israels slaglinjers Gud och som du har smädat.” David visste att vapen och fysisk styrka inte spelade så stor roll. Goljat hade hånat Jehova Gud, och Jehova skulle inte låta honom gå ostraffad, för som David sa: ”Striden tillhör Jehova.” (1 Samuelsboken 17:45–47)

David var inte blind för Goljats storlek och vapen. Men han lät inte sådana saker avskräcka honom. Han tänkte inte göra samma misstag som Saul och resten av armén. David jämförde inte sig  själv med Goljat. I stället jämförde han Goljat med Jehova. Goljat var nästan tre meter lång, alltså mycket längre än alla andra. Men hur stor var han i jämförelse med den mäktigaste i hela universum? I jämförelse med Jehova är varje människa bara som en liten insekt, och i det här fallet var Goljat bara ett litet kryp som snart skulle mosas av Jehova själv.

David rusade mot fienden samtidigt som han plockade upp en sten ur väskan. Han lade den i slungan och började svinga den över huvudet. Slungan fick det att vina i Davids öron, medan Goljat närmade sig med bestämda steg. Det är troligt att Goljat hade sin sköldbärare bredvid sig. I det här läget kan Goljats enorma längd faktiskt ha varit till hans nackdel, eftersom sköldbäraren förmodligen var normalstor och inte kunde sträcka upp skölden för att skydda Goljats huvud – som var precis det David siktade på. (1 Samuelsboken 17:41)

David insåg att till och med en jätte är ynklig i jämförelse med Jehova Gud.

David slungade i väg stenen. Kan du se framför dig hur stenen svischade mot sitt mål under åskådarnas absoluta tystnad? Jehova såg till att David inte missade. Stenen träffade mitt i prick och trängde djupt in i Goljats panna, och den kolossala jätten föll raklång ner i marken. Hans sköldbärare flydde i panik när David sprang fram och tog Goljats svärd och högg av honom huvudet. (1 Samuelsboken 17:48–51)

Nu tog Saul och soldaterna äntligen mod till sig. De stormade mot filistéerna med ett mäktigt stridsrop. Och striden slutade precis som David hade sagt till Goljat: ”Jehova ... skall ge er i vår hand.” (1 Samuelsboken 17:47, 52, 53)

Guds tjänare i dag deltar inte i bokstavliga krig. Den tiden är förbi. (Matteus 26:52) Men vi behöver ändå ha lika stark tro som David. Jehova måste vara verklig för oss; han är den ende som förtjänar att bli tillbedd och vördad. Vi kanske ibland känner oss hjälplösa inför våra problem, men de är små i jämförelse med Jehovas oändliga kraft. Om vi väljer Jehova som vår Gud och tror på honom på samma sätt som David, kommer ingen utmaning och inget problem att lamslå oss. För Jehova är allting möjligt, så med honom på vår sida kan vi klara av vad som helst!