Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

VAKNA! MAJ 2014

Häxjakten i Europa

Häxjakten i Europa

FÖR bara några hundra år sedan ledde en rädsla för häxeri och trolldom till en utbredd häxjakt i Europa. Rättsprocesser mot ”häxor” var vanliga i Belgien, Frankrike, Luxemburg, norra Italien, Nederländerna, Schweiz och Tyskland. * ”Tiotusentals dödades i Europa och i europeiska kolonier, och miljoner fick utstå tortyr, fängelsestraff, förhör, hat, anklagelser och skräck”, sägs det i boken Witch Hunts in the Western World. * Vad satte i gång den här häxjakten, och vad underblåste den?

Inkvisitionen och Häxhammaren

Inkvisitionen hade en stor roll i den här historien. Den tillsattes av katolska kyrkan på 1200-talet ”för att omvända avfällingar och hindra andra från att avfalla”, sägs det i boken Der Hexenwahn. Inkvisitionen fungerade som kyrkans poliskår.

Den 5 december 1484 utfärdade påve Innocentius VIII en bulla, eller en skrivelse, som fördömde häxeri. För att ta tag i problemet tillsatte han också två inkvisitorer, Jakob Sprenger och Heinrich Krämer (också känd under sitt latinska namn Henricus Institoris). De skrev boken Malleus Maleficarum, eller Häxhammaren, och den blev en handbok för både katoliker och protestanter i hur man hanterade häxeri. Den innehöll fantasifulla historier som byggde på folktro och sägner, teologiska och rättsliga argument mot häxeri och anvisningar om hur man skulle identifiera och eliminera häxor. Häxhammaren har beskrivits som ”den mest ondskefulla och ... mest förödande bok som någonsin skrivits”.

Häxhammaren har beskrivits som ”den mest ondskefulla och ... mest förödande bok som någonsin skrivits”.

 Man behövde inte ha några bevis för att anklaga någon för att vara häxa. Boken Hexen und Hexenprozesse säger att ”det enda syftet [med en rättegång] var att genom övertalning, påtryckning eller tvång få den anklagade att erkänna”. Ofta använde man tortyr.

Häxhammaren och den påvliga bullan gjorde att en omfattande häxjakt bröt ut i Europa. Den nya tekniken med tryckpressar bidrog också till att sprida hysterin, och det ända till andra sidan Atlanten.

Vilka anklagades?

Mer än 70 procent av de anklagade var kvinnor, särskilt änkor, som sällan hade någon som kunde försvara dem. Bland de drabbade fanns gamla, fattiga och kvinnor som sysslade med örtmedicin, speciellt om örterna visat sig vara verkningslösa. Men ingen gick riktigt säker, varken rik eller fattig, man eller kvinna.

”Häxor” anklagades för allt möjligt hemskt. Man påstod att de ”orsakade frost och snigel- och larvinvasioner som förstörde frukt- och spannmålsskördarna”, sägs det i den tyska tidningen Damals. En skörd som förstörts av hagel, en ko som sinat, en man som var impotent eller en kvinna som var ofruktsam – allt var häxornas fel!

Misstänkta häxor vägdes eftersom man trodde att de vägde lite eller ingenting alls.

Hur kom man fram till att någon var häxa? Ibland band man den anklagade och kastade henne i kallt vatten som man välsignat. Om hon sjönk ansågs hon vara oskyldig och drogs upp. Men om hon flöt betydde det att hon var en häxa, och då blev hon avrättad på plats eller hamnade i fängelse i väntan på rättegång. Andra vägdes på våg eftersom man trodde att en häxa vägde väldigt lite eller inget alls.

En annan metod var att söka efter ”Djävulens märke”, ett ”synligt märke som Djävulen lämnat på häxan som ett tecken på deras förbund”. (Witch Hunts in the Western World) Man ”rakade av den anklagade allt hår och sökte igenom varenda liten del av kroppen”, och det offentligt! Sedan stack man en nål i varje litet märke man hittade, som födelsemärken, vårtor och ärr. Om den anklagade inte blödde eller reagerade för smärta, hade man hittat djävulsmärket.

Både katolska och protestantiska ledare gav sitt stöd åt häxjakten, och i vissa områden var de protestantiska värre än de katolska. Men med tiden började förnuftet få övertaget. Friedrich Spee, en tysk jesuitpräst som följt många ”häxor” till bålet för att brännas levande, skrev 1631 att han ansåg att alla egentligen varit oskyldiga. Han sa också att om den här hetsjakten fortsatte med oförminskad styrka skulle landet snart vara avbefolkat. Dessutom hade läkare vid den här tiden börjat förstå att sådant som epileptiska anfall har en fysisk förklaring och inte beror på att personen är demonbesatt. Under 1600-talet minskade antalet rättegångar mot häxor drastiskt, och vid slutet av århundradet hade de så gott som upphört.

Vad kan vi lära oss av den här mörka tidsperioden? En viktig sak är att när till bekännelsen kristna började ersätta Jesus sanna läror med religiösa lögner och vidskepelse, så släppte man lös en enorm ondska. De här falska kristna smutskastade verkligen den sanna kristendomen, precis som Bibeln förutsade: ”På grund av dessa skall sanningens väg bli skymfad.” (2 Petrus 2:1, 2)

^ § 2 Häxprocesser förekom även i Skandinavien.

^ § 2 I de europeiska kolonierna ingick Nord- och Sydamerika.