Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Vakna!  |  november 2012

Islommen – en fågel som låter sig höras

Islommen – en fågel som låter sig höras

DET spöklika skriet från islommen är ett ljud man inte glömmer i första taget. * Lätet fångar känslan av ödslig vildmark och kan höras över ensliga sjöar och floder i Europa, Kanada och norra USA.

Den här vackra sjöfågeln är Minnesotas delstatsfågel. Den är också avbildad på det kanadensiska endollarsmyntet, som går under smeknamnet ”the loonie”. (Det engelska ordet för islom är ”loon”.) Islommen är en flyttfågel, och oftast tillbringar den vintrarna i kustområden längre söderut. Men på vilket sätt låter den sig höras?

Skri, hoande, tremolo och joddel

En sjungande islom.

Islommen ger ifrån sig en mängd imponerande läten. Det oförglömliga klagoskriet som hörs på kvällar och nätter kan uppfattas på flera kilometers avstånd. Det mindre intensiva hoandet används för att hålla kontakt med partnern, ungarna och andra islommar vid samma sjö. Tremololätet är till för att varna. Det har beskrivits som ett ”vansinnesskratt” och är det enda läte som hörs i flykten.

Hanarna kan också joddla. ”Det verkar ha samband med deras revirförsvar”, sägs det i tidskriften BirdWatch Canada. ”Varje hane har sitt eget karakteristiska joddel”, och ”ju tyngre han är, desto djupare basstämma har han”. Dessutom är det enligt tidskriften så att ”när en islomshane byter revir, ändrar han sitt sätt att joddla”, och ”han försöker då att låta så annorlunda som möjligt jämfört med den tidigare herren på täppan”.

Stilig och smidig ... men klumpfotad

Islommen har ett mörkt, nästan svart, grönskimrande huvud, röda ögon och en lång spetsig svart näbb. Fjäderdräkten skiftar med årstiderna.

Islommen har stora simhudsförsedda fötter, som gör den till en stark simmare, smidig dykare och skicklig jägare. Den kan faktiskt  dyka ner på 60 meters djup och ibland stanna under ytan flera minuter åt gången!

Start och landning är däremot inte den här fågelns starka sida. Eftersom den är så tung behöver den en lång ”startbana” för att få luft under vingarna, och den kan få flaxa utmed vattenytan i flera hundra meter innan den lyfter. Därför föredrar den större sjöar och vattendrag. När islommen går in för landning kommer den farande med benen bakåtsträckta, som om ”landningsstället” var ur funktion. Sedan träffar den vattnet med magen före och glider fram tills det tar stopp.

De stora fötterna är placerade långt bak på kroppen och är en tillgång när islommarna simmar. Men när de ska gå – eller bara stå – blir det problem. Därför ser de till att ha sina bon på platser där de lätt kan glida ner i vattnet.

En unge vilar på förälderns rygg.

Båda föräldrarna turas om att ruva äggen (vanligtvis två), som är olivfärgade med mörka kamouflagefläckar. Äggen kläcks efter i snitt 29 dagar. Två dagar senare kan ungarna redan simma och göra små korta dyk. När de behöver vila åker de helt enkelt snålskjuts på mammas eller pappas rygg. Efter två, tre månader kan ungarna flyga och lämnar då sina föräldrar.

Bland islommens fiender räknas örnar, trutar, tvättbjörnar och, värst av alla, vi människor. Oljeutsläpp och fiskesänken av bly förgiftar fåglarna. Surt regn minskar fiskbestånden som islommarna är beroende av. Svallvågor från båtar sköljer över deras bon. Och exploateringen av sjönära områden tvingar de här tillbakadragna fåglarna att lämna sina häckningsplatser.

Trots allt detta tycks islommen klara sig relativt bra. Chanserna är därför goda att naturälskare i många år framöver kommer att kunna charmas av denna stiliga fågel med sina oefterhärmliga läten och lustiga egenheter.

^ § 2 Ibland kallas arten även för svartnäbbad islom.