Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

VAKNA! APRIL 2004

Mose – historisk person eller myt?

Mose – historisk person eller myt?

MOSE föddes med ett dödshot hängande över sig. Han tillhörde en grupp nomadfamiljer som hade bosatt sig i Egypten med sin stamfader Jakob, eller Israel, för att undkomma svält. I årtionden hade de levt i fred med sina egyptiska grannar. Men så inträffade en olycksbådande förändring. I en respekterad historisk redogörelse sägs det: ”Med tiden uppstod det en ny kung över Egypten. ... Och han sade till sitt folk: ’Se! Israels söners folk är talrikare och mäktigare än vi. Kom! Låt oss handla klokt med dem, så att de inte förökar sig.’” Vad var avsikten? Att få kontroll över den israelitiska befolkningen genom att låta den ”utföra slavarbete under tyranni” och också genom att befalla de hebreiska barnmorskorna att döda varje pojke som de hjälpte till världen. (2 Moseboken 1:8–10, 13, 14) Tack vare israeliternas modiga barnmorskor, som vägrade att lyda befallningen, fortsatte folket ändå att öka i antal. Därför påbjöd Egyptens kung: ”Varje nyfödd son skall ni kasta i Nilen.” (2 Moseboken 1:22)

Ett israelitiskt par, Amram och Jokebed, ”fruktade [inte] kungens order”. (Hebréerna 11:23) Jokebed födde en son som senare beskrevs som ”ovanligt vacker”. * (Apostlagärningarna 7:20) Kanske märkte de på något sätt att han var speciellt gynnad av Gud. Hur som helst vägrade de att utlämna sitt barn åt döden. Med risk för sitt liv beslöt de sig för att gömma honom.

Efter tre månader kunde Moses föräldrar inte längre gömma honom. Som en sista utväg tog Jokebed sitt barn och lade det i en ark av papyrus som hon satte i floden Nilen. Utan att inse det förde hon därmed Mose rakt in i historien! (2 Moseboken 2:3, 4)

Är de här händelserna trovärdiga?

Många av dagens forskare avfärdar de här händelserna som fantasier. ”Faktum är att det inte finns tillstymmelse till något direkt arkeologiskt bevis för de år då israeliterna vistades i Egypten”, säger Christianity Today. Även om direkta fysiska bevis kanske saknas, finns det gott om indirekta bevis för att Bibelns skildring är trovärdig. Egyptologen James K. Hoffmeier säger i sin bok Israel in Egypt: ”Arkeologiska data visar tydligt att folk från Främre Orienten  [länderna vid Medelhavets östra kust] sökte sig till Egypten, speciellt på grund av klimatproblem som ledde till torka. ... Därför var Egypten, från omkring 1800 till 1540 f.v.t., ett populärt ställe att flytta till för de semitiska folken i västra Asien.”

Dessutom är det ett sedan länge erkänt faktum att Bibelns beskrivning av egyptiskt slaveri är korrekt. Boken Moses—A Life berättar: ”Den bibliska skildringen av de förtryckta israeliterna verkar bekräftas av en ofta återgiven gravmålning från det forntida Egypten, som detaljerat beskriver hur en grupp slavar tillverkar tegelstenar.”

Bibelns beskrivning av den lilla ark som Jokebed använde överensstämmer också med  fakta. Bibeln säger att den var gjord av papyrus, och Cook’s Commentary säger att papyrus ”ofta användes av egyptierna för att tillverka lätta och snabba båtar”.

Men är det ändå inte svårt att tro att en nationell ledare skulle ge order om att hänsynslöst mörda små barn? Forskaren George Rawlinson påminner oss: ”Barnamord ... har ofta förekommit under olika tider och på skilda platser och har betraktats som något mindre allvarligt.” Ja, man behöver inte leta särskilt länge för att hitta lika grymma exempel på massmord i vår tid. Bibelns skildring är kanske upprörande, men den är alltigenom trovärdig.

Adopterad in i faraos familj

Jokebed lämnade inte sin sons öde åt slumpen. Hon ”satte [arken] i vassen vid Nilens strand”. Det var troligtvis ett ställe där hon hoppades att den skulle bli upptäckt. Det var dit faraos dotter gick för att bada, kanske rentav regelbundet. * (2 Moseboken 2:2–4)

Den lilla arken upptäcktes snabbt. ”När [faraos dotter] ... öppnade den fick hon se barnet, och se, pojken grät. Då kände hon medömkan med honom, fast hon sade: ’Det här är ett av hebréernas barn.’” Så den egyptiska prinsessan bestämde sig för att adoptera honom. Det namn hans föräldrar ursprungligen gav honom är sedan länge glömt. I dag är han känd världen över som Mose, det namn hans adoptivmor gav honom. * (2 Moseboken 2:5–10)

Är det ändå inte långsökt att tro att en egyptisk prinsessa skulle ta hand om ett sådant barn? Nej, för egyptisk religion lärde att goda gärningar var ett krav för att komma till himlen. När det gäller adoption säger arkeologen Joyce Tyldesley: ”Egyptiska kvinnor uppnådde jämlikhet med egyptiska män. De hade samma juridiska och ekonomiska rättigheter, åtminstone i teorin, och ... kvinnor kunde adoptera barn.” I ett gammalt papyrusdokument som handlar om adoption berättas det om en egyptisk kvinna som adopterade sina slavar. När det gäller anställningen av Moses mor som amma säger The Anchor Bible Dictionary följande: ”Betalningen som gavs till Moses biologiska mor för att hon skulle amma honom ... påminner mycket om det tillvägagångssätt som beskrivs i mesopotamiska adoptionskontrakt.”

När nu Mose blivit adopterad, skulle då hans hebreiska ursprung förbli en hemlighet för honom? En del Hollywoodfilmer har fått det att se ut så. Men Bibelns skildring antyder något annat. Hans syster, Mirjam, ordnade skickligt så att han kunde bli ammad av sin egen mor, Jokebed. Denna gudfruktiga kvinna skulle naturligtvis inte dölja sanningen för sin son! Och eftersom man i forna tider ammade barn under flera år, hade Jokebed goda möjligheter att undervisa Mose om ”Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”. (2 Moseboken 3:6) En sådan andlig grund blev till stor hjälp för honom, för när han lämnades tillbaka till faraos dotter ”blev Mose undervisad i all egyptiernas vishet”. Historikern Josephus hävdar att Mose avancerade till en generals ställning i ett krig mot Etiopien, men det finns inga bevis för det. Bibeln säger emellertid att Mose ”var kraftfull i sina ord och handlingar”. * (Apostlagärningarna 7:22)

Vid 40 års ålder var Mose säkert redo att bli en framträdande ledare i Egypten. Han kunde  ha uppnått makt och rikedom om han hade stannat i faraos hushåll. Men något hände som förändrade hans liv.

Landsflykt i Midjan

En dag fick Mose se ”en egyptier som slog en hebré, en av hans bröder”. Under många år hade Mose kunnat njuta av fördelarna med att vara både hebré och egyptier. Men att se sin israelitiske landsman bli slagen, kanske på ett livshotande sätt, drev honom till att göra ett dramatiskt val. (2 Moseboken 2:11) Han vägrade att ”låta kalla sig son till faraos dotter och valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk”. (Hebréerna 11:24, 25)

Mose handlade snabbt och oåterkalleligt: ”Han [slog] ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.” (2 Moseboken 2:12) Det här var inte en handling av någon som ”hade lätt för att få vredesutbrott”, som en kritiker har påstått. Det var med all sannolikhet en handling av tro, om än missriktad, på Guds löfte att Israel skulle bli befriat från Egypten. (1 Moseboken 15:13, 14) Mose kanske i sin brist på erfarenhet trodde att hans sätt att handla skulle mana folket att göra uppror. (Apostlagärningarna 7:25) Men till hans stora besvikelse vägrade hans landsmän att erkänna hans ledarskap. När farao fick höra vad som hade hänt tvingades Mose gå i landsflykt. Han bosatte sig i Midjan och gifte sig med Sippora, dottern till en nomadhövding vid namn Jetro.

Under 40 långa år levde Mose som en enkel herde, och hans förhoppningar om att få bli en befriare tycktes gå om intet. Men en dag vallade han Jetros hjordar vid en plats nära berget Horeb, och där visade sig Jehovas ängel för honom i en brinnande buske. Föreställ dig scenariot när Gud ger befallningen: ”Du skall föra mitt folk, Israels söner, ut ur Egypten.” Men Mose är tveksam, försagd och osäker på sig själv när han svarar. ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels söner ut ur Egypten?” Han avslöjar till och med en brist hos sig själv som filmproducenter har dolt: han har tydligen ett talfel. Så annorlunda Mose är jämfört med de hjältar som beskrivs i forntida myter och legender! De 40 åren som fåraherde har gjort honom ödmjuk och mild. Trots att Mose är osäker på sig själv, är Gud säker på att han är redo att axla ansvaret som ledare! (2 Moseboken 3:1–4:20)

Befrielse ur Egypten

Mose lämnar Midjan och träder fram inför farao och kräver att Guds folk skall befrias. Då den hårdnackade regenten vägrar, drabbas  Egypten av tio förödande plågor. Den tionde plågan leder till att Egyptens förstfödda dör, och den besegrade farao ger upp och släpper israeliterna fria. (2 Moseboken, kapitel 5–13)

Många läsare känner nog till de här händelserna. Men har de verkligen inträffat? Vissa menar att eftersom denne farao inte är namngiven, måste berättelsen vara påhittad. * Men Hoffmeier, som citerades tidigare, konstaterar att egyptiska skribenter ofta avsiktligt utelämnade namnen på faraonernas fiender. Han säger: ”Historiker skulle helt säkert inte avfärda redogörelsen om kampanjen som Thutmosis III förde i Megiddo som ohistorisk bara för att kungarna i Kadesh och Megiddo inte är namngivna.” Hoffmeier menar att det finns ”goda teologiska skäl” till att farao inte är namngiven. Ett skäl är att uppmärksamheten därigenom riktas mot Gud i stället för mot farao.

Men kritiker ryggar ändå inför tanken på en massutvandring av judar från Egypten. Forskaren Homer W. Smith menar att en sådan massförflyttning ”helt säkert skulle ha genljudit kraftigt i egyptisk eller syrisk historia. ... Det är troligare att legenden om ett uttåg är en förvanskad och fantasifull redogörelse av en  relativt liten grupps flykt från Egypten till Palestina.”

Det är sant att man inte har hittat något egyptiskt dokument om den här händelsen. Men egyptierna hade inget emot att ändra historiska redogörelser när sanningen var genant eller gick emot deras politiska intressen. När Thutmosis III fick makten försökte han utplåna minnet av sin föregångare, Hatschepsut. Egyptologen John Ray säger: ”Hennes inskriptioner avlägsnades, hennes obelisker kringgärdades av en mur, och hennes monument föll i glömska. Hennes namn återfinns inte alls i senare krönikor.” Även i modern tid har man gjort liknande försök att ändra eller dölja besvärande fakta.

När det gäller bristen på arkeologiska bevis för ökenvandringen måste vi komma ihåg att judarna var nomader. De byggde inga städer och odlade inga grödor. De lämnade knappast något mer än fotavtryck efter sig. Men ändå kan man i Bibeln finna övertygande bevis för den vandringen. Den omnämns på många ställen i Den heliga skrift. (1 Samuelsboken 4:8; Psalm 78; Psalm 95; Psalm 106; 1 Korinthierna 10:1–5) Även Jesus Kristus vittnade om att händelserna i öknen hade inträffat. (Johannes 3:14)

Bibelns redogörelse om Mose är alltså utan tvivel trovärdig och sann. Men det är trots allt länge sedan Mose levde. Hur påverkar hans liv oss i dag?

^ § 3 Ordagrant ”vacker för Guden”. Enligt The Expositor’s Bible Commentary kan uttrycket syfta både på hans särskilda fysiska drag och på hans ”hjärtas egenskaper”.

^ § 11 Att bada i Nilen ”var vanligt förekommande i det forntida Egypten”, säger Cook’s Commentary. ”Man tillbad Nilen såsom något som hade sitt ursprung ... hos guden Osiris, och man ansåg att dess vatten hade en unik förmåga att ge liv och fruktbarhet.”

^ § 12 Namnets ursprung är ett diskussionsämne bland forskare. På hebreiska betyder det ”uppdragen; räddad ur vatten”. Historikern Flavius Josephus ansåg att namnet Mose var en sammanslagning av två egyptiska ord som betyder ”vatten” och ”räddad”. I dag anser också en del forskare att namnet är av egyptiskt ursprung, men att det med största sannolikhet betyder ”son”. De grundar sitt antagande på att ordet ”Mose” låter likt en del egyptiska namn, men eftersom ingen egentligen känner till uttalet i forntidens hebreiska eller egyptiska, är sådana teorier ren spekulation.

^ § 14 I boken Israel in Egypt sägs det: ”Hela idén om att Mose skulle ha vuxit upp i det egyptiska hovet kan tyckas som en saga. Men en närmare titt på det kungliga hovet i det Nya Riket [en period i Egyptens historia från den 18:e till den 20:e dynastin] ger en annan bild. Kung Thutmosis III ... införde sedvänjan att ta prinsarna i de underkuvade länderna i västra Asien till Egypten för att de skulle få träning i egyptiska seder och bruk. ... Utländska prinsar och prinsessor var därför inte något ovanligt vid det egyptiska hovet.”

^ § 22 En del historiker säger att Thutmosis III var farao vid tiden för uttåget. Andra menar att det var Amenhotep II eller Ramses II och så vidare. På grund av den oordning som råder i egyptisk kronologi är det omöjligt att med säkerhet veta vem det var.