Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Jehovas vittnen

Svenska

Vakna!  |  juni 2002

 Bibelns syn

Skall kristna predika för andra?

Skall kristna predika för andra?

DIN uppfostran eller kultur kanske förordar att religion inte skall diskuteras med någon utanför familjen eller kyrkan. På grund av det kan du bli irriterad om någon oväntat kommer till ditt hem med en bibel i handen. För somliga beror deras sätt att reagera på de våldshandlingar som förekommit i religionens historia och som utfördes under förevändning att man ville frälsa människor från syndens verkningar.

Många länders historia berättar om massomvändelser av människor som inte var följden av kärleken till Kristus, utan av fruktan för att bli dödad. Många människor gömde sig, lämnade sina hem och sitt land eller förlorade till och med livet – en del blev brända på bål – hellre än att konvertera till sina fienders religion.

Bibelns inspirerade ord stöder inte en sådan framtvingad omvändelse. Men utesluter det att man delar med sig av sin religiösa övertygelse till andra? Bibeln själv svarar på den frågan.

Att undervisa med myndighet

Tänk först på det mönster som Jesus Kristus gav. Han var en mästerlig lärare som påverkade sina åhörares liv. (Johannes 13:13, 15) Hans undervisning i bergspredikan var enkel men kraftfull. Den gjorde att hans åhörare ”häpnade över hans sätt att undervisa; han undervisade dem nämligen såsom en som hade myndighet”. (Matteus 7:28, 29) Fastän det har gått närmare 2 000 år sedan dess, påverkar Jesu undervisning fortfarande livet för de människor som undersöker hans läror. Professor Hans Dieter Betz bekräftar detta när han konstaterar att ”bergspredikans inflytande sträcker sig på det hela taget långt utanför judendomens och kristendomens och till och med den västerländska kulturens gränser”.

Alldeles innan Jesus for upp till himlen gav han en befallning som visade att det undervisningsarbete han påbörjat skulle fortsätta, och till och med blomstra, efter hans död. (Johannes 14:12) Han gav sina lärjungar anvisningen att gå till människor av alla nationer för att lära dem ”att hålla allt” som han hade befallt. Det huvudsakliga syftet med detta uppdrag framgick tydligt när han i samma mening sade: ”Gå därför och gör lärjungar.” (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8)

Tänk också på det exempel som aposteln Paulus gav. Efter sin egen omvändelse till den kristna läran tvekade han inte att dela med sig av sin nyvunna tro. (Apostlagärningarna 9:17–19, 22) Paulus hade som vana att tala i synagogor och bevisa ”genom hänvisningar att det var nödvändigt för Kristus att lida och att uppstå från de döda”. Skickligt ”resonerade han med dem och utgick då från Skrifterna” för att ”övertyga både judar och greker”. Enligt en auktoritet betyder det grekiska ord som här översätts med ”övertyga” att ”åstadkomma  en förändring av sinnet genom att påverka med argument som vädjar till förnuftet eller den moraliska känslan”. Att Paulus resonerade med människor på ett sådant övertygande sätt ledde till att han ”[övertygade] en ansenlig skara och ... [fick] dem att ändra åsikt”. (Apostlagärningarna 15:3; 17:1–4, 17; 18:4; 19:26)

Tvång eller övertygelse – vilket?

I modern tid har ordet ”proselytvärvning” använts i betydelsen att med olika medel tvinga andra att konvertera. Bibeln stöder inte ett sådant handlingssätt. Den lär i stället att människor skapades med moralisk handlingsfrihet, med privilegiet och ansvaret att själva välja hur de skall leva sitt liv. Den friheten innefattar beslutet att välja hur de skall tillbe Gud. (5 Moseboken 30:19, 20; Josua 24:15)

Jesus respekterade denna rättighet som Gud gett människor. Han använde aldrig sin väldiga kraft och myndighet till att tvinga eller med våld få någon att godta det han lärde. (Johannes 6:66–69) Han motiverade de människor som lyssnade till honom genom att använda logiskt resonemang, belysande exempel och synpunktsfrågor, allt med syftet att nå deras hjärta. (Matteus 13:34; 22:41–46; Lukas 10:36) Jesus lärde sina lärjungar att visa just sådan respekt för andra. (Matteus 10:14)

Det är uppenbart att Paulus hade Jesus som föredöme i sin tjänst. Samtidigt som Paulus övertygade dem som lyssnade till honom med logiskt resonemang från Bibeln, respekterade han andras känslor och synpunkter. (Apostlagärningarna 17:22, 23, 32) Han förstod att det måste vara kärlek till Gud och Kristus som gör att vi tjänar vår Skapare på ett aktivt sätt. (Johannes 3:16; 21:15–17) Vårt beslut är därför något personligt.

Ett personligt beslut

När avgörande och viktiga beslut skall tas i livet, som att välja vilken typ av bostad man skall ha, var man skall arbeta och hur man skall fostra barnen, gör inte förståndiga människor det bara av en tillfällighet. De kanske undersöker olika alternativ för att sedan noga överväga det de kommit fram till, och troligtvis ber de också andra om råd. Först därefter fattar de ett beslut.

När vi skall fatta beslutet om hur vi skall tillbe Gud, kräver det mer av vår tid och våra krafter än något annat beslut i livet. Det kommer att påverka hur vi lever nu och, något som är ännu viktigare, våra möjligheter till evigt liv i framtiden. Det här hade de kristna i Berea under det första århundradet tydligt förstått. Även om aposteln Paulus personligen hade förklarat de goda nyheterna för dem, undersökte de ändå Skrifterna dagligen för att bli övertygade om att det de hade fått lära sig var riktigt. Därför ”blev många av dem troende”. (Apostlagärningarna 17:11, 12)

I dag fortsätter Jehovas vittnen det arbete med att undervisa och göra lärjungar som Jesus påbörjade. (Matteus 24:14) De respekterar andras rättighet att ha sin egen religion. Men när det gäller att dela med sig av sin religiösa tro, följer de det mönster som finns i Bibeln. Ja, de använder uppriktigt Bibeln när de resonerar med människor i det som de betraktar som ett livräddande arbete. (Johannes 17:3; 1 Timoteus 4:16)

Ta reda på mer

GODA NYHETER FRÅN BIBELN!

Hur vet man vad som är sann religion?

Finns det bara en enda sann religion? Undersök fem saker som skulle känneteckna den sanna religionen.

VANLIGA FRÅGOR

Deltar Jehovas vittnen i missionsarbete?

Vem tar del i missionsarbete, och varför? Får ni någon speciell utbildning för det?