Matteusevangeliet 27:1–66

27  När det blev morgon sammanträdde alla de främsta prästerna och folkets äldste för att få Jesus avrättad.+  Sedan band de honom, förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, som var ståthållare.+  När Judas, förrädaren, såg att Jesus hade blivit dömd fick han dåligt samvete och gick tillbaka med de 30 silvermynten till de främsta prästerna och de äldste.+  Han sa: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De sa: ”Vad har vi med det att göra? Det är ditt problem!”*  Då slängde han in silvermynten i templet. Sedan gick han därifrån och hängde sig.+  Men de främsta prästerna tog silvermynten och sa: ”Vi kan inte lägga dem i tempelkassan, för det är blodspengar.”  De kom i stället överens om att använda pengarna för att köpa krukmakaråkern och ha den som begravningsplats för främlingar.  Därför kallas den åkern för Blodsåkern+ än i dag.  Så uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: ”Och de tog de 30 silvermynten,+ priset för den som några av israeliterna hade satt ett pris på, 10  och de gav dem i betalning för krukmakaråkern, så som Jehova hade befallt mig.”+ 11  Jesus ställdes nu inför ståthållaren, som frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du säger det själv.”+ 12  Men när de främsta prästerna och de äldste kom med anklagelser mot honom sa han ingenting.+ 13  Då sa Pilatus till honom: ”Hör du inte allt de beskyller dig för?” 14  Ändå svarade han inte med ett enda ord, till ståthållarens stora förvåning. 15  Varje högtid brukade ståthållaren låta folket välja en fånge som skulle friges.+ 16  Just då satt en ökänd brottsling som hette Bạrabbas fängslad.+ 17  Så när de var samlade frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag ska frige åt er, Bạrabbas eller Jesus, den så kallade Messias?”* 18  Pilatus förstod nämligen att det var avundsjuka som hade fått dem att överlämna Jesus. 19  Medan han satt på domarsätet hade hans hustru dessutom sänt bud till honom och sagt: ”Ha ingenting med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft en mardröm på grund av honom, och jag har plågats mycket av den i dag.” 20  Men de främsta prästerna och de äldste övertalade folket att begära att Bạrabbas skulle friges+ och att Jesus skulle dödas.+ 21  Ståthållaren frågade dem nu: ”Vem av dem vill ni att jag ska frige åt er?” De svarade: ”Bạrabbas.” 22  Då sa Pilatus: ”Men vad ska jag göra med Jesus, den så kallade Messias?”* Alla ropade: ”På pålen med honom!”*+ 23  Han sa: ”Varför det? Vad har han gjort för ont?” Men de ropade bara ännu högre: ”På pålen med honom!”+ 24  När Pilatus såg att ingenting hjälpte och att stämningen blev hotfull, tog han vatten och tvättade sina händer inför folket och sa: ”Jag är oskyldig till den här mannens* blod. Ni får bära ansvaret.” 25  Hela folket ropade: ”Låt hans blod komma över oss och över våra barn.”+ 26  Då frigav han Bạrabbas, men han befallde att Jesus skulle piskas+ och föras bort för att avrättas på pålen.+ 27  Ståthållarens soldater tog då Jesus med sig in i ståthållarens residens och samlade hela truppavdelningen omkring honom.+ 28  De klädde av honom och hängde på honom en röd mantel,+ 29  och de gjorde en krona av törnen och satte den på hans huvud, och de satte en stav* i hans högra hand. De föll på knä inför honom och hånade honom: ”Leve judarnas kung!” 30  De spottade på honom,+ och de tog staven och slog honom i huvudet med den. 31  Till sist, efter den här förödmjukande behandlingen, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att hänga honom på pålen.+ 32  På vägen ut träffade de på en man från Kyrẹne som hette Simon. De tvingade honom till tjänst och lät honom bära tortyrpålen.+ 33  Och de kom till en plats som kallas Gọlgota, det vill säga Huvudskalleplatsen.+ 34  Där gav de Jesus bittert vin,+ och han smakade på det men ville inte dricka det. 35  När de hade hängt upp honom på pålen delade de upp hans ytterkläder genom att kasta lott,+ 36  och de satt där och höll vakt över honom. 37  Över hans huvud satte de upp anklagelsen mot honom, som löd: ”Detta är Jesus, judarnas kung.”+ 38  Sedan hängde man två brottslingar på pålar bredvid honom, en till höger och en till vänster.+ 39  Folk som gick förbi hånade honom+ och skakade på huvudet+ 40  och sa: ”Var det inte du som sa att du skulle riva ner templet och bygga upp det på tre dagar?+ Rädda dig själv nu! Om du är Guds son, så kom ner från tortyrpålen!”+ 41  De främsta prästerna, de skriftlärda och de äldste började också driva med honom och sa:+ 42  ”Andra har han räddat, men sig själv kan han inte rädda. Han är ju Israels kung!+ Om han tar sig ner från tortyrpålen så ska vi tro på honom. 43  Han litar på Gud, så låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom.+ Han har ju sagt att han är Guds son.”+ 44  Till och med brottslingarna som hängde bredvid honom började förolämpa honom.+ 45  Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela landet* som varade ända till nionde timmen.+ 46  Omkring nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Elị, Elị, lamạ sabachtạni?” som betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”+ 47  Några av dem som stod där hörde detta och sa: ”Han ropar på Elia.”+ 48  En av dem sprang genast och hämtade en svamp och dränkte in den med surt vin. Han satte den på en stav och gav honom att dricka.+ 49  Men de andra sa: ”Låt honom vara! Vi kan väl se om Elia kommer och räddar honom.” 50  Jesus ropade återigen med hög röst, och så gav han upp andan.+ 51  Plötsligt slets förhänget i templet+ itu,+ uppifrån och ända ner,+ och marken skakade och klipporna bröts sönder. 52  Gravarna öppnades så att många av de heligas döda kroppar kom fram, 53  och många kunde se dem. (Efter att Jesus hade uppstått kom folk från gravarna och gick in i den heliga staden.) 54  Och när officeren och de andra som höll vakt över Jesus såg jordbävningen och allt som hände, blev de mycket rädda och sa: ”Det här måste ha varit Guds son.”*+ 55  Många kvinnor som hade följt med Jesus från Galileen för att betjäna honom stod på avstånd och såg på,+ 56  bland annat Maria Magdalena och Maria, Jakobs och Joses mor, och även Sebedẹus söners mor.+ 57  Sent på eftermiddagen kom Josef, en rik man från Arimatẹa som också hade blivit en lärjunge till Jesus.+ 58  Han gick till Pilatus och bad att få Jesus kropp,+ och Pilatus gick med på det.+ 59  Josef tog kroppen, svepte in den i rent fint linne+ 60  och lade den i en ny grav+ som han hade låtit hugga ut åt sig själv i klippan. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. 61  Men Maria Magdalena och den andra Maria satt kvar framför graven.+ 62  Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen,+ samlades de främsta prästerna och fariséerna inför Pilatus 63  och sa: ”Herre, vi kommer ihåg att medan den där bedragaren fortfarande var i livet sa han: ’Efter tre dagar ska jag bli uppväckt.’+ 64  Befall därför att graven ska bevakas* fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl kroppen+ och säger till folket: ’Han har blivit uppväckt från de döda!’ Då skulle det sista bedrägeriet bli värre än det första.” 65  Pilatus sa till dem: ”Ni ska få en vaktstyrka. Bevaka graven precis hur ni vill.” 66  Då gick de och skyddade graven genom att försegla stenen och sätta ut vakter.

Fotnoter

Eller ”Du får bära ansvaret”.
Eller ”Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”Avrätta honom på pålen!”
Eller ”till detta”.
Eller ”ett vassrör”.
Ordagrant ”jorden”.
Eller möjligen ”en son till Gud”, ”en gudason”.
Eller ”säkras”.

Studienoter

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

Pilatus, som var ståthållare: Den romerske ståthållaren (prefekten) i Judeen, utnämnd av kejsar Tiberius år 26 v.t. Han var ståthållare i omkring tio år. Pilatus omnämns av icke-bibliska skribenter, bland annat den romerske historikern Tacitus, som skrev att Pilatus under Tiberius regeringstid gav order om att avrätta Kristus. I den antika romerska teatern i Caesarea i Israel har man hittat en latinsk inskrift med orden ”Pontius Pilatus, prefekt av Judeen”. (Se Tillägg B10, som visar området som Pontius Pilatus styrde över.)

fick ... dåligt samvete: Det grekiska ordet metamẹlomai kan ha positiv betydelse (återges med ”ångra” eller ”ändra sig” i Mt 21:29, 32; 2Kor 7:8), men det finns ingenting som tyder på att Judas verkligen ångrade sig. När det handlar om ånger inför Gud använder Bibeln ett annat ord, metanoẹō (återges med ”ändra sinne” eller ”ångra sig” i Mt 3:2; 4:17; Lu 15:7; Apg 3:19), vilket inbegriper en helomvändning i tänkesätt, inställning eller föresats. Att Judas valde att vända sig till dem som han hade sammansvurit sig med och sedan begick självmord visar att han inte hade ändrat sig till det bättre.

oskyldigt: En del äldre handskrifter har lydelsen ”rättfärdigt”. (Jämför Mt 23:35.)

templet: Det grekiska ordet naọs kan här syfta på hela tempelkomplexet, inbegripet förgårdarna, och behöver inte bara syfta på det heliga och det allra heligaste i själva templet.

hängde sig: I Lukas skildring i Apg 1:18 sägs det att Judas föll och att kroppen sprack. Tydligtvis beskrev Matteus hur han tog sitt liv, medan Lukas beskriver resultatet. Utifrån dessa båda skildringar verkar det som att Judas hängde sig över ett stup men att repet gick sönder, eller så bröts grenen av, och han störtade ner på klipporna och buken sprack. Detta är ett troligt scenario med tanke på terrängen kring Jerusalem.

tempelkassan: Detta kan syfta på den plats i templet där ”bidragsbössorna”, som nämns i Joh 8:20, stod. Det fanns 13 bidragsbössor, som tydligtvis var placerade på det område som kallades kvinnornas förgård. (Se Tillägg B11.) Man menar att det också fanns en större skattkammare i templet dit man förde pengarna från bidragsbössorna.

blodspengar: Dvs. betalning för att utgjuta blod.

använda pengarna: Det är bara Matteus som nämner att det var de främsta prästerna som använde de 30 silvermynten för att köpa en åker. I Apg 1:18, 19 sägs det att Judas köpte åkern, men anledningen till det är tydligtvis att de främsta prästerna köpte åkern för de pengar som Judas hade lämnat tillbaka.

krukmakaråkern: Sedan 300-talet v.t. har man förknippat den här åkern med en plats på södra sluttningen av Hinnoms dal, på gränsen mot Kidrondalen. I det här området hade tydligtvis krukmakare arbetat. Som det framgår av Mt 27:8 och Apg 1:19 fick åkern namnet ”Blodsåkern”, eller Akeldama. (Se Tillägg B12.)

främlingar: Dvs. icke-judar eller judar som var på besök från andra länder.

än i dag: Det här uttrycket visar att när detta skrevs hade det gått en tid sedan händelserna ägde rum. Matteusevangeliet skrevs troligen omkring 41 v.t.

för att det som Jehova hade sagt genom sin profet skulle uppfyllas: Detta och liknande uttryck förekommer många gånger i Matteus evangelium. Med en judisk målgrupp i åtanke vill Matteus tydligtvis betona Jesus roll som den utlovade Messias. (Mt 2:15, 23; 4:14; 8:17; 12:17; 13:35; 21:4; 26:56; 27:9)

uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Citatet som följer verkar i huvudsak vara hämtat från Sak 11:12, 13. Men Matteus har tydligen parafraserat texten, och under Guds andes inspiration tillämpar han den på de omständigheter som utgjorde uppfyllelsen av profetian. På Matteus tid var Jeremias bok placerad först av de profetiska böckerna, och därför kan hans namn ha blivit använt om alla de profetiska böckerna, däribland Sakarja. (Se studienot till Mt 1:22.)

uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Citatet som följer verkar i huvudsak vara hämtat från Sak 11:12, 13. Men Matteus har tydligen parafraserat texten, och under Guds andes inspiration tillämpar han den på de omständigheter som utgjorde uppfyllelsen av profetian. På Matteus tid var Jeremias bok placerad först av de profetiska böckerna, och därför kan hans namn ha blivit använt om alla de profetiska böckerna, däribland Sakarja. (Se studienot till Mt 1:22.)

Jehova: Det här citatet är hämtat från de hebreiska skrifterna (se studienot till Mt 27:9), och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

Du säger det själv: Ett judiskt idiom som här används för att bekräfta att det någon frågade var sant. Jesus sa i själva verket: ”Du har sagt det, och det du säger är sant.” Genom att svara på det sättet påpekade Jesus tydligtvis att Judas själv erkände sig skyldig till att förråda honom. När man läser skildringen i Joh 13:21–30 ser man att Judas måste ha lämnat rummet någon gång efter denna replik men innan Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid. Nästa gång Judas nämns i Matteus skildring är i Mt 26:47, då han är tillsammans med en stor folkskara i Getsemane trädgård.

Du säger det själv: Jesus försökte inte undvika Kaifas fråga, för Jesus erkände översteprästens rätt att ta ed av honom att säga sanningen. (Mt 26:63) Uttrycket var tydligtvis ett judiskt idiom som användes för att bekräfta något. Detta stöds av skildringen i Markus, där Jesus säger: ”Det är jag.” (Mk 14:62; se studienoter till Mt 26:25; 27:11.)

Är du judarnas kung?: Ingen kunde regera i romarriket utan kejsarens godkännande. Därför koncentrerar Pilatus sitt förhör på anklagelsen om att Jesus var en kung.

Du säger det själv: Detta var ett sätt att svara ”ja” på en fråga. (Jämför studienoter till Mt 26:25, 64.) Jesus bekräftar för Pilatus att han verkligen är en kung, även om han är kung i en annan bemärkelse än vad Pilatus tänker sig. Jesus rike är ”ingen del av den här världen” och är därför inget hot mot Rom. (Joh 18:33–37)

brukade ... välja en fånge som skulle friges: Alla fyra evangelieskribenter nämner den här händelsen. (Mk 15:6–15; Lu 23:16–25; Joh 18:39, 40) De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

domarsätet: Vanligtvis en upphöjd plattform i det fria där myndighetspersoner kunde sitta och tala till folket och kungöra sina beslut och domar.

en mardröm: Tydligtvis en dröm från Gud. Matteus är den ende evangelieskribenten som tar med denna händelse i den inspirerade skildringen.

tvättade sina händer: Med denna symboliska handling hävdade man sin oskuld och avsade sig sitt ansvar. Den här judiska sedvänjan nämns i 5Mo 21:6, 7 och Ps 26:6.

Låt hans blod komma över oss och över våra barn: De sa med andra ord: ”Vi och våra barn tar ansvaret för hans död.”

piskas: När romarna piskade någon använde de ett fruktansvärt redskap som på latin kallas flagellum. Det grekiska verb som används här (fragellọō, ”piska”) kommer från detta latinska ord. Redskapet bestod av flera knutförsedda rep eller läderremmar som var fästa vid ett handtag. Ibland var vassa bitar av ben eller metall fastknutna vid remmarna för att slagen skulle bli ännu mer plågsamma. Ett sådant redskap orsakade djupa krossår och slet upp långa köttstrimlor, vilket kunde leda till döden.

ståthållarens residens: Det grekiska ordet praitọ̄rion (av det latinska praetorium) betecknar den romerska ståthållarens officiella residens. I Jerusalem var residenset troligen det palats som var uppfört av Herodes den store. Det låg i det nordvästra hörnet av den södra delen av staden, som också kallades den övre staden. (Se Tillägg B12, som visar var det låg.) Pilatus bodde bara i Jerusalem vid särskilda tillfällen, som vid högtiderna, eftersom det då var risk för oroligheter i staden. I vanliga fall bodde han i Caesarea.

röd mantel: Eller ”scharlakansröd mantel”. En mantel av det här slaget bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Mk 15:17 och Joh 19:2 sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

föll på knä: I Främre Orienten brukade man falla på knä inför någon för att visa respekt, speciellt när man ville be en överordnad om något.

krona ... stav: Förutom att Jesus fick en röd mantel (nämns i Mt 27:28) fick han också andra föremål som var en parodi på kungliga maktsymboler: en törnekrona som kungakrona och en stav som spira.

föll på knä: Att knäböja inför någon var vanligtvis ett uttryck för respekt mot en överordnad. Men soldaterna gjorde detta för att håna Jesus. (Se studienot till Mt 17:14.)

Leve: Eller ”Var hälsad”. De hälsade honom på samma sätt som man skulle ha hälsat kejsaren, tydligtvis för att förlöjliga hans påstående att han var en kung.

tvingar dig att gå: Syftar på den obligatoriska tjänst som romerska myndighetspersoner kunde kräva av medborgare. De kunde till exempel tvinga människor och djur att utföra arbete, och de kunde lägga beslag på vad som helst som de ansåg vara nödvändigt för att kunna utföra sina uppdrag. Det var det som hände Simon från Kyrene, när soldaterna ”tvingade honom till tjänst” och lät honom bära Jesus tortyrpåle. (Mt 27:32)

tortyrpåle: Eller ”avrättningspåle”. Detta är den första förekomsten av det grekiska ordet staurọs. På klassisk grekiska betecknar ordet först och främst en upprättstående stolpe eller påle. Ibland används det också bildligt om den smärta, skam, tortyr och till och med död som man skulle kunna få utstå på grund av att man är en efterföljare till Jesus. (Se Ordförklaringar.)

tortyrpåle: Eller ”avrättningspåle”. På klassisk grekiska betecknar ordet staurọs först och främst en upprättstående stolpe eller påle. Ibland används det också bildligt om den smärta, skam, tortyr och till och med död som man skulle kunna få utstå på grund av att man är en efterföljare till Jesus. (Se Ordförklaringar.)

Kyrene: En stad på Nordafrikas kust, sydsydväst om Kreta. (Se Tillägg B13.)

tvingade honom till tjänst: Se studienot till Mt 5:41.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

huvudskalleplatsen: Det grekiska uttrycket Kranịou Tọpos är en återgivning av det hebreiska ordet Gọlgota. (Se Joh 19:17 och studienot till Golgota i den här versen.)

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Se Joh 19:17; jämför Dom 9:53, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Men den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

Huvudskalleplatsen: Se studienot till Mk 15:22.

bittert vin: Det grekiska ordet cholẹ̄ syftar här på ett bittert växtextrakt eller på något bittert i allmänhet. Matteus visar att den här händelsen var en uppfyllelse av Ps 69:21, där Septuaginta använder det grekiska ordet cholẹ̄ som en översättning av det hebreiska ordet för ”gift”. Tydligtvis hade några kvinnor i Jerusalem blandat vin och något bittert som ett slags smärtlindrande medel som gavs till dem som skulle avrättas, och romarna hade inga invändningar mot att man gjorde så här. I parallellskildringen i Mk 15:23 sägs det att vinet var ”blandat med myrra”, så det innehöll tydligtvis både myrra och något bittert ämne.

ville inte dricka det: Jesus ville tydligtvis ha full kontroll över sina sinnesförmögenheter under detta sista trosprov.

delade de upp hans ytterkläder: Skildringen i Joh 19:23, 24 innehåller detaljer som inte nämns i Matteus, Markus och Lukas. Tillsammans målar de fyra evangelierna upp följande bild: romerska soldater kastade tydligtvis inte bara lott om hans ytterkläder, utan också om hans innerklädnad. De delade upp hans ytterkläder ”i fyra delar, en åt varje soldat”, och kastade lott om dem. Men de ville inte riva sönder hans innerklädnad utan kastade lott om hela plagget. Lottkastningen var en uppfyllelse av Ps 22:18. Tydligen var det vanligt att skarprättarna behöll offrens kläder. De klädde alltså av förbrytarna innan de avrättades, något som gjorde avrättningen ännu mer förödmjukande.

genom att kasta lott: Se Ordförklaringar under ”Lott, lottkastning”.

brottslingar: Eller ”rövare”. Det grekiska ordet lēistẹ̄s syftade på rövare som använde sig av våld, men det kan också syfta på upprorsmän. Samma ord används om Barabbas (Joh 18:40), som enligt Lu 23:19 hade satts i fängelse eftersom han hade gjort sig skyldig till ”uppror” och ”mord”. I parallellskildringen i Lu 23:32, 33, 39 används ett grekiskt ord (kakourgos) som ordagrant betyder ”någon som utövar ondska”.

skakade på huvudet: Detta var en gest som man gjorde för att håna, förlöjliga eller visa förakt för någon, och samtidigt som man skakade på huvudet brukade man också säga något hånfullt. De som gick förbi uppfyllde omedvetet profetian i Ps 22:7.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se studienot till Mt 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se studienot till Mt 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

ett mörker: I parallellskildringen i Lukas sägs det att ”solljuset försvann”. (Lu 23:44, 45) Detta mörker var mirakulöst, något som Gud låg bakom. Det kan inte ha varit en solförmörkelse, eftersom de bara inträffar när det är nymåne. När detta ägde rum var det påsk, och då är det fullmåne. Det här mörkret varade i tre timmar, alltså avsevärt mycket längre än de åtta minuter som en total solförmörkelse varar som längst.

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

sjätte timmen: Dvs. omkring kl. 12. (Se studienot till Mt 20:3.)

ett mörker: Se studienot till Mk 15:33.

nionde timmen: Dvs. omkring kl. 15. (Se studienot till Mt 20:3.)

Eli, Eli, lama sabachtani?: Några menar att Jesus sa dessa ord på arameiska, men förmodligen var det på den tidens hebreiska, som var influerad av arameiska. Utifrån Matteus och Markus grekiska translitterering av dessa ord kan man inte utröna vilket språk det rör sig om.

Min Gud, min Gud: Jesus ropade till sin himmelske Far och erkände honom som sin Gud, och därigenom uppfyllde han orden i Ps 22:1. När Jesus utropade de här känslosamma orden kan många som hörde honom dragit sig till minnes det som var förutsagt om honom i Ps 22, till exempel att han skulle bli hånad och förlöjligad, att hans händer och fötter skulle bli anfallna och att hans kläder skulle delas upp genom lottkastning. (Ps 22:6–8, 16, 18)

Elia: Detta hebreiska namn betyder ”min Gud är Jehova”.

surt vin: Eller ”vinäger”. Syftar troligen på ett tunt, beskt eller surt vin som på latin kallades acetum (ättika). Man kunde späda ut det med vatten, och då kallades det posca. Detta var en billig dryck som fattiga människor, däribland romerska soldater, drack för att släcka törsten. Här används det grekiska ordet ọxos, och samma ord förekommer i den grekiska Septuaginta i Ps 69:21 när det förutsägs att Messias skulle få ”ättika” att dricka.

en stav: Eller ”ett vassrör”. I Johannes skildring kallas den ”en isopstjälk”. (Joh 19:29; se Ordförklaringar under ”Isop”.)

räddar honom: En del äldre handskrifter tillägger: ”En annan man tog ett spjut och stack honom i sidan, och blod och vatten kom ut.” Men andra viktiga handskrifter inkluderar inte dessa ord. En liknande lydelse ser vi i Joh 19:34, men enligt Joh 19:33 var Jesus redan död när det här skedde. De flesta auktoriteter, däribland utgivarna av Nestle-Alands och United Bible Societies grekiska textutgåvor, menar att avskrivare använde dessa ord i Johannes skildring och infogade dem i Matteus skildring vid en senare tidpunkt. I Westcott och Horts grekiska textutgåva står dessa ord inom dubbla hakparenteser, och i en not sägs det att orden ”med stor sannolikhet måste ha fogats till av avskrivare”. Handskrifterna till den här versen i Matteus är alltså inte samstämmiga, men däremot finns det ingen osäkerhet när det gäller lydelsen i Johannes evangelium. Därför är det Joh 19:33, 34 som med största sannolikhet skildrar händelserna i rätt ordning. Jesus var alltså redan död när den romerske soldaten stack honom med spjutet. I den här översättningen utelämnas därför dessa ord i Mt 27:49.

gav ... upp andan: Eller ”slutade ... att andas”. Ordet för ”andan” (grekiska: pneuma) kan här avse både ”andedräkt” och ”livskraft”. Detta stöds av att det grekiska verbet ekpnẹō (ordagrant ”andas ut”) används i parallellskildringen i Mk 15:37 (där det återges med ”dog” eller, som i fotnoten, ”drog ... sitt sista andetag”). En del menar att det grekiska ord som återges med ”gav upp” betyder att Jesus slutade kämpa för att hålla sig vid liv, eftersom allt hade fullbordats. (Joh 19:30) ”Han gav sitt liv” villigt. (Jes 53:12; Joh 10:11)

förhänget: Det här vackert utsmyckade förhänget skilde det heliga från det allra heligaste. Enligt judisk tradition var det här tunga förhänget 18 m långt, 9 m brett och 7,4 cm tjockt. Genom att Jehova slet itu förhänget visade han sin vrede mot dem som dödade hans son, men han visade också att det nu var möjligt att komma in i själva himlen. (Heb 10:19, 20; se Ordförklaringar.)

templet: Det grekiska ordet naọs syftar här på den centrala byggnaden som utgjordes av det heliga och det allra heligaste.

Gravarna: Eller ”Minnesgravarna”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

kom fram: Eller ”restes upp”. Det grekiska verbet egei, som betyder ”resa upp”, kan syfta på en uppståndelse, men det används ofta i andra sammanhang. Det kan till exempel betyda ”lyfta upp” ur en grop, ”resa sig” från marken eller ”framträda”. (Mt 12:11; 17:7; Lu 1:69) Matteus skriver inte att de heliga kom fram, utan att deras kroppar kom fram. Jordbävningen var tydligtvis så kraftig att gravarna öppnade sig och liken kastades ut.

kom fram: Eller ”restes upp”. Det grekiska verbet egei, som betyder ”resa upp”, kan syfta på en uppståndelse, men det används ofta i andra sammanhang. Det kan till exempel betyda ”lyfta upp” ur en grop, ”resa sig” från marken eller ”framträda”. (Mt 12:11; 17:7; Lu 1:69) Matteus skriver inte att de heliga kom fram, utan att deras kroppar kom fram. Jordbävningen var tydligtvis så kraftig att gravarna öppnade sig och liken kastades ut.

den heliga staden: Avser staden Jerusalem, som ofta kallas helig på grund av att Jehovas tempel låg där. (Neh 11:1; Jes 52:1)

kunde se dem: Syftar tydligtvis på att man kunde se de döda kroppar som nämns i vers 52. (Se studienot till Mt 27:52.)

Efter att Jesus hade uppstått: Det som står inom parentesen syftar alltså på händelser som inträffade vid en senare tidpunkt.

kom folk: Den grekiska verbformen tyder på ett subjekt i maskulinum plural och syftar alltså på människor, inte på kropparna (som är neutrum på grekiska) som nämns i vers 52. Döda kroppar hade kastats ut ur gravarna till följd av jordbävningen (vers 51), så människorna som åsyftas här är förbipasserande som fick syn på kropparna och gick in i staden och berättade om det.

den heliga staden: Dvs. Jerusalem. (Se studienot till Mt 4:5.)

officeren: Eller ”centurionen”, dvs. en officer som hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén. Den här högt uppsatte officeren kan ha varit på plats hos Pilatus under Jesus rättegång och hört judarna säga att Jesus hävdade att han var Guds son. (Mt 27:27; Joh 19:7)

Magadan: I vår tid känner man inte till något område som heter Magadan vid Galileiska sjön. En del forskare menar att Magadan är identiskt med Magdala, som man menar motsvarar Khirbat Majdal (Migdal), som ligger omkring 6 km nordnordväst om Tiberias. I parallellskildringen (Mk 8:10) kallas detta område för Dalmanouta. (Se Tillägg B10.)

Maria, som kallades Magdalena: När Lukas skriver om det som hände under det andra året av Jesus predikoverksamhet nämns för första gången den kvinna som ofta kallas Maria Magdalena. Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala. Den låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. Maria Magdalena nämns framför allt i samband med Jesus död och uppståndelse. (Mt 27:55, 56, 61; Mk 15:40; Lu 24:10; Joh 19:25)

Sebedeus: Möjligen Jesus ingifta morbror. Han kan ha varit gift med Salome, som antagligen var syster till Jesus mamma Maria. I så fall var Johannes och Jakob kusiner till Jesus. (Se studienot till Mk 15:40.)

Sebedeus söners mor: Dvs. apostlarna Jakob och Johannes mor. Enligt Markus skildring var det Jakob och Johannes som kom med en begäran till Jesus. Det var tydligtvis de som låg bakom denna begäran, men de fick sin mor, Salome, som kan ha varit Jesus moster, att lägga fram den. (Mt 27:55, 56; Mk 15:40, 41; Joh 19:25)

Maria Magdalena: Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala som låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. (Se studienoter till Mt 15:39; Lu 8:2.)

Jakobs: Också kallad ”Jakob den lille”. (Mk 15:40)

Joses: I en del äldre handskrifter står det ”Josef” i stället för ”Joses”. I de flesta äldre handskrifter till parallellskildringen i Mk 15:40 står det ”Joses”.

Sebedeus söners mor: Dvs. apostlarna Jakob och Johannes mor. (Se studienoter till Mt 4:21; 20:20.)

Josef: Evangelieskribenternas personligheter framkommer av vilka detaljer de väljer att berätta om Josef. Skatteindrivaren Matteus skriver att Josef var rik. Markus, som riktade sig till romarna, skriver att han var ”en ansedd medlem av Rådet” som ”väntade på Guds rike”. Lukas, den medkännande läkaren, skriver att han var ”en god och rättfärdig man” som inte hade röstat till stöd för Rådets handlingar mot Jesus. Johannes är den ende som berättar att han ”var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

Arimatea: Namnet på den här staden kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”höjd”. I Lu 23:51 blir Arimatea omtalat som ”en stad i Judeen”. (Se Tillägg B10.)

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

en stor sten: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom denna vers säger att man rullade dit den och Mk 16:4 säger att den var ”bortrullad” när Jesus hade uppstått. Den kan ha vägt över ett ton.

Jakob, som var son till Alfeus: Tydligtvis identisk med den lärjunge som kallas ”Jakob den lille” i Mk 15:40. Man menar att Alfeus är samme person som Klopas. (Joh 19:25) Om det stämmer var han gift med ”den andra Maria”. (Mt 27:56; 28:1; Mk 15:40; 16:1; Lu 24:10) Den Alfeus som nämns här är tydligtvis inte samma person som den Alfeus som nämns i Mk 2:14 och som var Levis far.

Klopas: Det här är enda gången detta namn nämns i Bibeln. Många forskare menar att Klopas är samma person som den Alfeus som nämns i Mt 10:3; Mk 3:18; Lu 6:15 och Apg 1:13. Det finns flera exempel i Bibeln som visar att det inte var ovanligt att någon hade två namn. (Jämför Mt 9:9; 10:2, 3; Mk 2:14.)

den andra Maria: Dvs. ”Maria, Jakobs och Joses mor”, som nämns i Mt 27:56. Hon nämns även i Mt 28:1; Mk 15:40, 47; 16:1; Lu 24:10; Joh 19:25. (Se studienoter till Mk 3:18; Joh 19:25.)

Nästa dag: Dvs. den 15 nisan. Dagen efter den 14 nisan var alltid en sabbatsdag, en helig vilodag, oavsett på vilken veckodag den inföll. Men år 33 v.t. sammanföll den 15 nisan med den vanliga sabbaten, och en sådan dag kallades ”en stor sabbat”. (Joh 19:31; se Tillägg B12.)

förberedelsedagen: Betecknar dagen före den vanliga sabbaten. Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Mk 15:42; se Ordförklaringar.)

tre dagar och tre nätter: Andra skildringar i Bibeln visar att det här uttrycket kan avse delar av tre dygn och att en del av ett dygn kan räknas som en hel dag. (1Mo 42:17, 18; 1Ku 12:5, 12; Mt 27:62–66; 28:1–6)

tre dagar: Det här uttrycket kan avse delar av tre dygn. Det framgår av att man befallde att graven skulle ”bevakas fram till tredje dagen”, inte fram till fjärde dagen. (Mt 27:64; se studienot till Mt 12:40.)

Då skulle det sista bedrägeriet bli värre än det första: Betyder tydligtvis att detta förmodade ”bedrägeri”, nämligen Jesus uppståndelse, skulle vara värre än det första, dvs. Jesus påstående om att vara Messias. Jesus motståndare förstod uppenbarligen att om Jesus blev uppväckt från döden, så skulle det bevisa att han verkligen var Messias.

en vaktstyrka: Pilatus tillhandahöll tydligtvis en grupp romerska soldater. (Mt 28:4, 11) Om dessa vakter hade varit judiska tempelpoliser skulle judarna inte ha behövt gå till Pilatus med sin begäran. Något ytterligare som stöder detta är att prästerna lovade vakterna att de skulle slippa prata med Pilatus om han fick höra att Jesus kropp var försvunnen. (Mt 28:14)

Media

Inskription med namnet Pontius Pilatus
Inskription med namnet Pontius Pilatus

År 1961, under en utgrävning av en forntida romersk teater i Caesarea i Israel, hittade arkeologer en återanvänd stenplatta som hade en inskription på latin med Pilatus namn (en kopia syns på bilden). Hans namn förekommer också ett antal gånger i historiska skrifter från den tiden.

Hälben genomborrat av en spik
Hälben genomborrat av en spik

Detta är ett fotografi av en avgjutning av ett mänskligt hälben genomborrat av en 11,5 cm lång järnspik. Originalet hittades 1968 vid en utgrävning i norra Jerusalem och är daterat till romartiden. Detta arkeologiska fynd visar att spikar tydligtvis användes vid avrättningar för att fästa personer vid träpålar. Det kan ha varit med hjälp av liknande spikar som romerska soldater fäste Jesus Kristus vid pålen. Denna artefakt hittades i en låda av sten, ett ossuarium, där man lade benen från en avliden person sedan kroppen hade förmultnat. Detta visar att även någon som avrättats på en påle kunde få en begravning.

Gravkammare
Gravkammare

Judarna brukade begrava de döda i grottor eller i gravkammare som huggits ut i klippor. Förutom kungagravar brukade gravarna ligga utanför städerna. De judiska gravar som man har funnit är anmärkningsvärt enkla. En anledning kan vara att judarnas tillbedjan inte tillät dem att vörda de döda, och judarna trodde inte heller att de döda var medvetna och levde vidare i en andevärld.