Matteusevangeliet 1:1–25

1  Boken med den historiska berättelsen om Jesus Kristus,* Davids son,+ Abrahams son:+   Abraham+ blev far till Isak,+Isak blev far till Jakob,+Jakob blev far till Juda+ och hans bröder,+   Juda blev far till Peres och Sera+ genom Tamar,+Peres blev far till Hesron,+Hesron blev far till Ram,+   Ram blev far till Amminạdab,Amminạdab blev far till Nahson,+Nahson blev far till Salmon,   Salmon blev far till Boas+ genom Rahab,+Boas blev far till Obed+ genom Rut,+Obed blev far till Isai,+   Isai blev far till David,+ kungen.+ David blev far till Salomo+ genom Urịas+ hustru,*   Salomo blev far till Rehạbeam,+Rehạbeam blev far till Abịa,+Abịa blev far till Asa,+   Asa blev far till Jehosạfat,+Jehosạfat blev far till Jẹhoram,+Jẹhoram blev far till Ussịa,+   Ussịa blev far till Jotam,+Jotam blev far till Ahas,+Ahas blev far till Hiskia,+  10  Hiskia blev far till Manasse,+Manasse blev far till Amon,+Amon blev far till Josịa,+  11  Josịa+ blev far till Jekọnja+ och till hans bröder vid den tid då judarna deporterades till Babylon.+  12  Efter deportationen till Babylon blev Jekọnja far till Seạltiel,Seạltiel blev far till Serubbạbel,+  13  Serubbạbel blev far till Ạbihud,Ạbihud blev far till Ẹljakim,Ẹljakim blev far till Asor,  14  Asor blev far till Sadok,Sadok blev far till Akim,Akim blev far till Ẹlihud,  15  Ẹlihud blev far till Eleạsar,Eleạsar blev far till Mattan,Mattan blev far till Jakob,  16  Jakob blev far till Josef, Marias man, och Maria födde Jesus,+ som kallas Kristus.+ 17  Från Abraham till David var det alltså 14 generationer, från David till deportationen till Babylon+ 14 generationer och från deportationen till Babylon till Kristus 14 generationer. 18  Så här var omständigheterna kring Jesus Kristus födelse: Hans mor, Maria, var förlovad med Josef,+ men innan de hade börjat leva tillsammans som gifta blev hon gravid genom helig ande.+ 19  Eftersom Josef, hennes man, var en god* människa och inte ville att hon skulle bli utskämd, tänkte han skilja sig från henne* i hemlighet.+ 20  Men när han övervägde det visade sig Jehovas ängel för honom i en dröm och sa: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra din hustru Maria hem till dig, för det är genom helig ande hon har blivit gravid.+ 21  Hon kommer att föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus,+ för han kommer att rädda sitt folk från deras synder.”+ 22  Allt detta inträffade för att det som Jehova hade sagt genom sin profet skulle uppfyllas: 23  ”Jungfrun ska bli med barn och föda en son, och han ska få namnet Immạnuel”,+ som översatt betyder ”Gud är med oss”.+ 24  Sedan vaknade Josef och gjorde som Jehovas ängel hade sagt. Han förde sin hustru hem till sig. 25  Men han låg inte med henne förrän hon hade fött en son.+ Och han gav pojken namnet Jesus.+

Fotnoter

Eller ”Boken med Jesus Kristus släktlinje (härstamning, ursprung)”.
Eller ”genom henne som hade tillhört Uria”.
Eller ”rättfärdig”.
Eller ”sända i väg henne”, ”ge henne fri”.

Studienoter

Matteus: Det grekiska namn som återges med ”Matteus” är förmodligen en kortform av det hebreiska namnet ”Mattitja” (1Kr 15:18), som betyder ”Jehovas gåva”.

Matteusevangeliet: Det sägs inte uttryckligen i något av evangelierna vilka som var skribenterna, och titlar eller överskrifter användes tydligtvis inte i den ursprungliga texten. I vissa handskrifter till Matteusevangeliet förekommer titeln Euaggẹlion katạ Maththaion (”Goda nyheter [eller ”Evangelium”] enligt Matteus”), och i andra förekommer den kortare titeln Katạ Maththaion (”Enligt Matteus”). Men det är inte helt säkerställt när man började använda sådana överskrifter. Vissa menar att det var under 100-talet v.t., eftersom den längre titeln förekommer i handskrifter som dateras till slutet av 100-talet eller början av 200-talet. Enligt vissa forskare är inledningsorden till Markus bok (”Här börjar de goda nyheterna om Jesus Kristus, Guds son”) förklaringen till varför uttrycket evangelium (ordagrant ”goda nyheter”, ”glatt budskap”) började användas om de här böckerna. En titel som innehöll skribentens namn kan helt enkelt ha varit ett sätt att identifiera boken, ett bruk som kan ha kommit till av praktiska skäl.

Boken med den historiska berättelsen: De grekiska ord som inleder Matteus, Bịblos genẹseōs (form av gẹnesis), kan också återges med ”historieskildring” eller ”släktregister”. Det grekiska ordet gẹnesis betyder ordagrant ”ursprung”, ”födelse”, ”härstamning”. I Septuaginta används det för att översätta det hebreiska ordet tōledhọ̄th, som har en liknande betydelse och ofta översätts med ”historiska berättelsen” i Första Moseboken. (1Mo 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2)

berättelsen om Jesus Kristus: Matteus följer den släktlinje som går genom Davids son Salomo. Lukas däremot följer den släktlinje som går genom Davids son Natan. (Mt 1:6, 7; Lu 3:31) Matteus bekräftar Jesus lagliga rätt till Davids tron genom att följa släktlinjen från Salomo till Josef, som juridiskt sett var Jesus far, medan Lukas tydligtvis följer Marias släktlinje och bekräftar Jesus biologiska härstamning från David.

Kristus: Denna titel härleds från det grekiska ordet Christọs och motsvarar titeln ”Messias” (från det hebreiska mashịach), och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. Styresmän på Bibelns tid förordnades genom att bli smorda med olja.

son: I det här släktregistret kan ”son” syfta på en biologisk son, en sonson eller en avkomling.

Davids son: Detta framhåller att Jesus är arvingen till förbundet om ett kungarike som slöts med David och som skulle uppfyllas genom någon i Davids släktlinje. (2Sa 7:11–16; Ps 89:3, 4)

Abrahams son: Matteus har en judisk målgrupp i åtanke när han börjar med att följa Jesus släktlinje från Abraham. På det sättet betonar han att Jesus är den laglige avkomlingen, den som har ärvt Guds löfte till Abraham, som alla nationer på jorden kan bli välsignade genom.

far: I uttrycket blev far till (ordagrant ”alstra”, ”frambringa”) kan ”far” avse en far, en farfar eller morfar eller en mer avlägsen manlig förfader. (Mt 1:8, 11)

Tamar: Den första av fem kvinnor som Matteus omnämner i släktlinjen fram till Messias. De andra är Rahab och Rut, som inte var av israelitisk nationalitet (vers 5), Batseba, ”Urias hustru” (vers 6), och Maria (vers 16). Varför har de här kvinnorna inkluderats i ett släktregister som annars fokuserar på den manliga sidan? Det kan bero på att de blev stammödrar till Jesus på anmärkningsvärda sätt.

David, kungen: Trots att flera kungar omnämns i det här släktregistret är det bara David som omnämns med titeln ”kung”. Uttrycket ”Davids hus” användes om Israels kungliga dynasti. (1Ku 12:19, 20) När Matteus kallar Jesus ”Davids son” i vers 1 betonar han alltså det bibliska temat om ett kungarike och identifierar Jesus som arvingen till kungamakten som utlovades genom förbundet med David. (2Sa 7:11–16)

Urias hustru: Dvs. Batseba, hustru till hettiten Uria, som var en av Davids utländska krigare. (2Sa 11:3; 23:8, 39)

Jehoram blev far till Ussia: Ordet ”far” används här i betydelsen ”förfader”, vilket ofta är fallet i släktregister. Som det framkommer av 1Kr 3:11, 12 utelämnas tre onda kungar (Ahasja, Jehoas och Amazja) i den davidiska släktlinjen mellan Jehoram och Ussia (även kallad Asarja).

far: Används här i betydelsen ”farfar”, eftersom Josia egentligen var far till Jehojakim, som i sin tur var far till Jekonja, även kallad Jehojakin och Konja. (2Ku 24:6; 1Kr 3:15–17; Est 2:6; Jer 22:24)

Serubbabel, son till Sealtiel: Serubbabel kallas ofta för ”Sealtiels son”. (Esr 3:2, 8; 5:2; Neh 12:1; Hag 1:1, 12, 14; 2:2, 23; Mt 1:12) Men vid ett tillfälle sägs det att han var en av ”Pedajas söner”, och Pedaja var Sealtiels bror. (1Kr 3:17–19) Serubbabels biologiske far var förmodligen Pedaja, men juridiskt sett var det tydligtvis Sealtiel som var erkänd som hans far. Om Pedaja dog när Serubbabel var liten, kan det ha varit Pedajas äldste bror, Sealtiel, som fick uppfostra Serubbabel som sin egen son. Ett annat tänkbart scenario är att Sealtiel dog utan att ha fått några barn och att Pedaja därför ingick svågeräktenskap med hans änka. I så fall betraktades barnet till Pedaja och Sealtiels änka som laglig arvinge till Sealtiel.

Sealtiel, son till Neri: Enligt 1Kr 3:17 och Mt 1:12 var Sealtiel son till Jekonja, inte till Neri. Sealtiel kanske gifte sig med Neris dotter och blev hans svärson. På det sättet kunde han kallas ”son till Neri”. Det var inte ovanligt att en svärson omnämndes som en son i ett släktregister. Det är förmodligen därför som Lukas omtalar Josef som ”son till Heli”, när Heli egentligen var Marias far. (Se studienot till Lu 3:23.)

Sealtiel blev far till Serubbabel: Sealtiel omnämns som far till Serubbabel vid flera tillfällen (Esr 3:2, 8; 5:2; Neh 12:1; Hag 1:1, 12, 14; 2:2, 23; Lu 3:27), men vid ett tillfälle blir även Pedaja, Sealtiels bror, omnämnd som Serubbabels far. (1Kr 3:19) Pedaja var förmodligen Serubbabels biologiske far, men juridiskt sett var det tydligtvis Sealtiel som erkändes som hans far. (Se studienoter till Lu 3:27.)

far: I uttrycket blev far till (ordagrant ”alstra”, ”frambringa”) kan ”far” avse en far, en farfar eller morfar eller en mer avlägsen manlig förfader. (Mt 1:8, 11)

Kristus: Denna titel härleds från det grekiska ordet Christọs och motsvarar titeln ”Messias” (från det hebreiska mashịach), och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. Styresmän på Bibelns tid förordnades genom att bli smorda med olja.

Josef: I Matteus redogörelse används inte uttrycket ”blev far till” (se studienot till Mt 1:2) för att beskriva Josefs relation till Jesus. Det sägs bara att Josef var Marias man, och Maria födde Jesus. På grekiska används ett pronomen som står i femininum för att betona att det bara var Maria som var biologisk förälder till Jesus. Så Jesus är visserligen inte Josefs biologiske son, men i Matteus släktregister framhålls det att han i egenskap av Josefs adoptivson är juridisk arvinge till David. Och i Lukas släktregister framhålls det att Jesus, genom Maria, även är biologisk avkomling till David.

Kristus: Se studienot till Mt 1:1 och Ordförklaringar.

förlovad: Bland hebréerna var förlovningen ett bindande avtal. Ett par som var förlovade betraktades som gifta, även om de inte började sitt liv tillsammans som man och hustru förrän alla formaliteter kring själva giftermålet var avklarade.

ande: Detta är den första förekomsten av det grekiska ordet pneuma i de kristna grekiska skrifterna. Här syftar det på Guds verksamma kraft. (Se Ordförklaringar.)

skilja sig: Eftersom någon som var förlovad betraktades som gift kunde Josef helt riktigt omnämnas som Marias man och Maria som hans hustru. (Mt 1:20) För att bryta förlovningen krävdes en skilsmässa.

Davids son: Detta framhåller att Jesus är arvingen till förbundet om ett kungarike som slöts med David och som skulle uppfyllas genom någon i Davids släktlinje. (2Sa 7:11–16; Ps 89:3, 4)

David, kungen: Trots att flera kungar omnämns i det här släktregistret är det bara David som omnämns med titeln ”kung”. Uttrycket ”Davids hus” användes om Israels kungliga dynasti. (1Ku 12:19, 20) När Matteus kallar Jesus ”Davids son” i vers 1 betonar han alltså det bibliska temat om ett kungarike och identifierar Jesus som arvingen till kungamakten som utlovades genom förbundet med David. (2Sa 7:11–16)

förlovad: Bland hebréerna var förlovningen ett bindande avtal. Ett par som var förlovade betraktades som gifta, även om de inte började sitt liv tillsammans som man och hustru förrän alla formaliteter kring själva giftermålet var avklarade.

skilja sig: Eftersom någon som var förlovad betraktades som gift kunde Josef helt riktigt omnämnas som Marias man och Maria som hans hustru. (Mt 1:20) För att bryta förlovningen krävdes en skilsmässa.

far: I uttrycket blev far till (ordagrant ”alstra”, ”frambringa”) kan ”far” avse en far, en farfar eller morfar eller en mer avlägsen manlig förfader. (Mt 1:8, 11)

Jehovas: Detta är det första av de 237 ställen i de kristna grekiska skrifterna där Guds namn, Jehova, förekommer i huvudtexten i den här översättningen. (Se Tillägg C.)

Jehovas ängel: Det här uttrycket förekommer många gånger i de hebreiska skrifterna, första gången i 1Mo 16:7. När det förekommer i tidiga exemplar av Septuaginta är det grekiska ordet ạggelos (ängel, budbärare) åtföljt av Guds namn skrivet med hebreiska bokstäver. Det är så man har valt att göra i Sak 3:5, 6 i ett exemplar av Septuaginta som upptäcktes i Nahal Hever i Israel och som dateras till någon gång mellan 50 f.v.t. och 50 v.t. (Se Tillägg C.) I flera bibelöversättningar har man valt att ta med Guds namn i den här versen. (Se Tillägg A5 och Tillägg C3 introduktion; Mt 1:20.)

Davids son: Ängeln förberedde Josef på det budskap han skulle få genom att kalla honom för ”Davids son” och på det sättet påminna honom om löftet i det davidiska förbundet. (Se studienoter till Mt 1:1, 6.)

att föra din hustru Maria hem till dig: Enligt judisk sed inleddes äktenskapet vid förlovningen. Formaliteterna kring bröllopet var avklarade när mannen förde med sig bruden till sitt hem. Detta skedde på en bestämd dag och var något man firade. I och med detta förklarade mannen offentligt att han nu tog kvinnan till sin äktenskapspartner. Äktenskapet blev därmed offentligt känt och bekräftat. Det registrerades, och det var bindande. (1Mo 24:67; se studienoter till Mt 1:18, 19.)

hon har blivit gravid: Eller ”barnet har blivit avlat”. Det grekiska ord som kan återges med ”avla” återges i vers 16 med ”föddes”. I vers 2–16 översätts den aktiva formen av ordet med ”blev far till”. (Se studienot till Mt 1:2.)

Jesus: Motsvarar det hebreiska namnet Jesua eller Josua, en kortform av Jehoshua, som betyder ”Jehova är räddning”.

för att det som Jehova hade sagt genom sin profet skulle uppfyllas: Detta och liknande uttryck förekommer många gånger i Matteus evangelium. Med en judisk målgrupp i åtanke vill Matteus tydligtvis betona Jesus roll som den utlovade Messias. (Mt 2:15, 23; 4:14; 8:17; 12:17; 13:35; 21:4; 26:56; 27:9)

Jehova: Citatet som följer i vers 23 är från Jes 7:14, där det sägs att det är Jehova själv som ger tecknet. (Se Tillägg C3 introduktion; Mt 1:22.) Detta är Matteus första citat från de hebreiska skrifterna.

Jungfrun: Matteus citerar här från Septuaginta. I Jes 7:14 används där ordet parthẹnos, dvs. någon som aldrig har haft sexuellt umgänge, för att återge det hebreiska ordet ‛almạh, ett ord med bredare innebörd som kan betyda ”oskuld” eller helt enkelt ”ung kvinna”. I denna inspirerade skildring används alltså det grekiska ordet för ”jungfru” om Jesus mor.

Immanuel: Ett hebreiskt namn som förekommer i Jes 7:14; 8:8, 10. Immanuel är ett av de namn som det var förutsagt att Messias skulle identifieras med.

Jehovas ängel: Det här uttrycket förekommer många gånger i de hebreiska skrifterna, första gången i 1Mo 16:7. När det förekommer i tidiga exemplar av Septuaginta är det grekiska ordet ạggelos (ängel, budbärare) åtföljt av Guds namn skrivet med hebreiska bokstäver. Det är så man har valt att göra i Sak 3:5, 6 i ett exemplar av Septuaginta som upptäcktes i Nahal Hever i Israel och som dateras till någon gång mellan 50 f.v.t. och 50 v.t. (Se Tillägg C.) I flera bibelöversättningar har man valt att ta med Guds namn i den här versen. (Se Tillägg A5 och Tillägg C3 introduktion; Mt 1:20.)

låg inte med: Ordagrant ”kände inte”. På nytestamentlig grekiska kan verbet ”känna” användas som omskrivning för sexuellt umgänge. Det är på samma sätt med det hebreiska verbet för ”känna”, som har återgetts med ”låg med” i 1Mo 4:1, 1Sa 1:19 och andra bibelverser.

Media

Introduktionsfilm till Matteus
Introduktionsfilm till Matteus
Matteusevangeliet – några viktiga händelser
Matteusevangeliet – några viktiga händelser

Där så är möjligt anges händelserna i kronologisk ordning.

Till varje evangelium finns en karta som ger en överblick över händelserna.

1. Jesus föds i Betlehem. (Mt 2:1; Lu 2:4–6)

2. Jesus frestas av Satan i Judeens vildmark. (Mt 4:1–3; Mk 1:12, 13; Lu 4:1–4)

3. Jesus första predikofärd i Galileen med sina första fyra lärjungar; han börjar troligtvis i området nära Kapernaum. (Mt 4:23; Mk 1:38, 39; Lu 4:42, 43)

4. I närheten av Kapernaum uppmanar Jesus Matteus att bli hans lärjunge. (Mt 9:9; Mk 2:14; Lu 5:27, 28)

5. Jesus håller bergspredikan på en bergssluttning nära Kapernaum. (Mt 5:1, 2; Lu 6:17, 20)

6. På östra sidan av Galileiska sjön träffar Jesus demonbesatta män; demonerna sänds in i svin. (Mt 8:28, 31, 32; Mk 5:1, 2, 11–13; Lu 8:26, 27, 32, 33)

7. Människor i Jesus hemstad, Nasaret, förkastar honom. (Mt 13:54–57; Mk 6:1–3)

8. Jesus tredje predikofärd i Galileen, börjar kanske i området nära Nasaret. (Mt 9:35, 37, 38; Mk 6:6, 7; Lu 9:1, 2)

9. Johannes döparen dödas, tydligtvis i Tiberias. (Mt 14:10; Mk 6:27)

10. Jesus reser genom områdena kring Tyros och Sidon, och sedan ger han mat åt omkring 4 000 män på östra sidan av Galileiska sjön. (Mt 15:29, 36–38; Mk 8:1, 2, 6, 9)

11. Jesus beger sig till Magadans område; fariséerna och sadducéerna ber om ett tecken från himlen. (Mt 15:39; 16:1, 2, 4; Mk 8:10–12)

12. I trakten kring Caesarea Filippi identifierar Petrus Jesus som Messias; Jesus lovar att ge Petrus himmelrikets nycklar. (Mt 16:13–16, 19)

13. Jesus förvandling, troligen på en av Hermons utlöpare. (Mt 17:1, 2; Mk 9:2, 3; Lu 9:28, 29)

14. Jesus förutsäger återigen sin död och uppståndelse, troligen när han är i Pereen. (Mt 20:17–19; Mk 10:32–34; Lu 18:31–33)

15. Jesus kommer fram till Betania; Maria häller olja på Jesus fötter. (Mt 26:6, 7, 12, 13; Mk 14:3, 8, 9; Joh 12:1, 3, 7, 8)

16. På Olivberget frågar lärjungarna om tecknet på Jesus närvaro. (Mt 24:3; Mk 13:3, 4; Lu 21:7)

17. I Jerusalem instiftar Jesus Herrens kvällsmåltid. (Mt 26:26–28; Mk 14:22–24; Lu 22:19, 20)

18. Judas får dåligt samvete och hänger sig; prästerna köper en åker som blir känd som Blodsåkern (Akeldama). (Mt 27:3–8)

19. Jesus står inför Pilatus i ståthållarens residens. (Mt 27:11–14; Mk 15:1, 2; Lu 23:1–3; Joh 18:33, 36, 37)

20. Jesus begravs. (Mt 27:57–60; Mk 15:43–46; Lu 23:50, 52, 53; Joh 19:38, 40–42)

21. I Galileen ger Jesus befallningen att göra lärjungar. (Mt 28:16–20)

Ett vanligt hus i Israel
Ett vanligt hus i Israel

Byggnadssätten i Israel under det första århundradet varierade efter husbyggarens ekonomiska situation och de material som fanns tillgängliga. Många hus var byggda av soltorkat lertegel eller grovhuggen sten. Inomhus brukade väggarna vara putsade. Golvet bestod oftast av ett stampat jordgolv, men ibland kunde det vara stenbelagt. Taket vilade på tjocka träbjälkar som hölls upp av trästolpar. På dessa bjälkar lade man mindre träbjälkar, och över det lades grenar, sly och ett lager jord. Detta täcktes med hårt packad lera och sedan med puts, så att det blev någorlunda vattentätt. De som bodde i huset kunde gå upp på taket via en trappa eller, i fattigare hem, via en utvändig stege. Fattiga familjer hade inte mycket möbler.