Lukasevangeliet 24:1–53

24  På första dagen i veckan kom de mycket tidigt till graven och hade med sig kryddorna de hade gjort i ordning.+  Då upptäckte de att stenen hade rullats bort från graven,+  och när de gick in såg de att Herren Jesus kropp inte låg där.+  De visste inte vad de skulle tro, och plötsligt stod två män bredvid dem i strålande kläder.  Kvinnorna blev rädda och tittade ner i marken, och männen sa till dem: ”Varför letar ni efter den levande bland de döda?+  Han är inte här, för han har blivit uppväckt. Tänk på vad han sa till er när han fortfarande var i Galileen.  Han sa att Människosonen skulle överlämnas åt syndiga människor och avrättas på pålen och uppstå på tredje dagen.”+  Då kom de ihåg vad han hade sagt,+  och de lämnade graven och gick och berättade allt för de elva och för alla de andra.+ 10  Det var Maria Magdalena, Johanna och Maria, Jakobs mor. De andra kvinnorna+ som var tillsammans med dem berättade också om det för apostlarna. 11  Men de trodde inte på kvinnorna, utan tyckte bara att det lät som tomt prat. 12  Petrus däremot reste sig och sprang till graven, och när han böjde sig fram och tittade in såg han bara linnebindlarna. Så han gick därifrån, förbryllad över det som hade hänt. 13  Samma dag var två lärjungar på väg till Ẹmmaus, en by som ligger omkring 11 kilometer från Jerusalem, 14  och de pratade med varandra om allt som hade hänt. 15  Medan de gick där och resonerade kom faktiskt Jesus och slog följe med dem, 16  men de hindrades från att känna igen honom.+ 17  Han sa till dem: ”Vad är det ni går här och diskuterar?” Då stannade de, och de såg sorgsna ut. 18  Den ene, som hette Klẹopas, svarade: ”Är du en främling som bor helt isolerad i Jerusalem? Hur kan du ha missat det* som har hänt de senaste dagarna?” 19  ”Vad tänker ni på?” frågade han. De svarade: ”Det här med Jesus från Nasaret,+ en profet som var kraftfull i både ord och gärning inför Gud och hela folket.+ 20  Våra främsta präster och styresmän fick honom dömd till döden+ och avrättade honom på pålen.+ 21  Men vi hoppades att det var han som skulle befria Israel.+ Och nu har det gått tre dagar sedan allt detta hände. 22  Dessutom har några av kvinnorna bland oss gjort oss förvånade, för de gick till graven+ tidigt 23  och såg att hans kropp inte låg kvar. Och när de kom tillbaka berättade de att de hade sett änglar som sa att han lever. 24  Då gick några av dem som var med oss bort till graven+ och såg att det var precis som kvinnorna hade sagt. Men de såg inte Jesus.” 25  Då sa han till dem: ”Vad ni är oförståndiga! Ska det vara så svårt* att tro på det som profeterna har sagt? 26  Messias* var ju tvungen att utstå det här+ för att kunna bli upphöjd.”*+ 27  Sedan förklarade han det som var sagt om honom i alla Skrifterna, med början från Mose och alla profeterna.+ 28  Till slut närmade de sig byn som de var på väg till, och det verkade som om han tänkte gå vidare. 29  Men de försökte övertala honom och sa: ”Stanna kvar hos oss, för det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. 30  Och när han åt* tillsammans med dem tog han brödet, bad en bön,* bröt det och räckte det åt dem.+ 31  Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann från dem.+ 32  De sa till varandra: ”Visst brann våra hjärtan när han pratade med oss på vägen, när han tydligt förklarade Skrifterna för oss?” 33  Och de gav sig genast i väg tillbaka till Jerusalem. När de kom dit var de elva och de andra församlade, 34  och de som var församlade sa: ”Det är faktiskt sant att Herren har blivit uppväckt, och han har visat sig för Simon!”+ 35  Själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur de hade känt igen honom när han bröt brödet.+ 36  Medan de talade om detta stod Jesus plötsligt där mitt ibland dem och sa: ”Må ni ha frid.”+ 37  Men de blev förskräckta och rädda och trodde att de såg en ande.+ 38  Då sa han: ”Varför är ni rädda, och varför tvivlar ni? 39  Titta här på mina händer och mina fötter, ni ser ju att det är jag. Ta på mig och se på mig. En ande har ju inte kött och ben, som ni ser att jag har.” 40  Och när han sa det visade han sina händer och sina fötter. 41  Men de var så glada och förvånade att de fortfarande inte kunde tro, och han sa: ”Finns det något att äta här?”+ 42  Då gav de honom en bit stekt fisk, 43  och han tog den och åt upp den medan de såg på. 44  Sedan sa han: ”När jag fortfarande var hos er berättade jag+ att allt som står skrivet om mig i Moses lag, profeterna och psalmerna måste uppfyllas.”+ 45  Sedan öppnade han deras sinnen helt så att de kunde förstå Skrifterna,+ 46  och han sa: ”Det står skrivet att Messias* skulle lida och uppstå från döden på tredje dagen+ 47  och att omvändelse* till syndernas förlåtelse+ ska förkunnas i hans namn för alla nationer,+ med början i Jerusalem.+ 48  Detta ska ni vara vittnen om.+ 49  Och det som min Far har utlovat ska jag sända till er. Men ni ska stanna kvar i staden tills ni har fyllts med kraft från ovan.”+ 50  Sedan tog han med sig dem ut ur staden till Betạnia, och han lyfte sina händer och välsignade dem. 51  Medan han välsignade dem skildes han från dem och togs upp till himlen.+ 52  Och de föll ner inför honom, och sedan återvände de till Jerusalem med stor glädje.+ 53  Och de var hela tiden i templet och prisade Gud.+

Fotnoter

Eller möjligen ”Är du den ende besökaren i Jerusalem som inte vet vad”.
Eller ”Är ni så tröga i hjärtat till”.
Eller ”Den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”förhärligad”.
Eller ”lade sig till bords”.
Eller ”välsignade det”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Eller ”sinnesändring”.

Studienoter

första dagen i veckan: Dvs. den 16 nisan. Judarna räknade dagen efter sabbaten som den första dagen i veckan.

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

väldoftande kryddor för att ... smörja in Jesus kropp: Man hade redan behandlat Jesus kropp. Att smörja den dödes kropp inför begravningen var sed bland judarna. (Joh 19:39, 40) Jesus dog omkring tre timmar innan sabbatsdagen började, och eftersom judarna inte fick göra i ordning döda kroppar på sabbaten är det troligt att man fick begrava Jesus i all hast. Men under den första dagen efter sabbaten, dvs. på tredje dagen efter Jesus död, kom några kvinnor till graven. De kan ha tänkt lägga på mer väldoftande kryddor och oljor för att kroppen skulle bevaras längre. (Lu 23:50–24:1) De tänkte troligen lägga detta utanpå svepningen.

första dagen i veckan: Se studienot till Mt 28:1.

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se studienot till Mt 27:60.)

kryddorna de hade gjort i ordning: Se studienot till Mk 16:1.

en sten: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom denna vers säger att man rullade dit den och Mk 16:4 säger att den var ”bortrullad” när Jesus hade uppstått. Den kan ha vägt mer än ett ton. I Matteus skildring sägs det att det var ”en stor sten”. (Mt 27:60)

Herren Jesus: Dessa ord saknas i en del handskrifter, men den längre lydelsen har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Läs mer om hur gamla handskrifter används för att fastställa den grekiska texten i Tillägg A3.)

två män ... i strålande kläder: Detta syftar på änglar. (Jämför Lu 24:23.) I Apg 1:10 omtalas änglar som ”män i vita kläder”.

Han är inte här, för han har blivit uppväckt: Dessa ord finns inte med i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Se Tillägg A3.)

avrätta ... på en påle: Eller ”fästa ... vid en påle (stolpe)”. Det här är den första av över 40 förekomster av det grekiska verbet staurọō i de kristna grekiska skrifterna. Det här verbet är besläktat med substantivet staurọs, som återges med ”tortyrpåle”. (Se studienoter till Mt 10:38; 16:24; 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Verbet används i Septuaginta i Est 7:9, där man ger en befallning om att hänga upp Haman på en påle som var mer än 20 m hög. På klassisk grekiska betyder detta verb ”omge med pålar”, ”uppföra en palissad”.

avrättas på pålen: Eller ”fästas vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

berätta att han har blivit uppväckt från de döda: Kvinnorna som fick den här uppmaningen var inte bara de första lärjungarna som fick reda på att Jesus hade uppstått, utan de fick också uppdraget att berätta för andra vad som hade hänt. (Mt 28:2, 5, 7) Enligt oskriftenlig judisk tradition var en kvinnas vittnesmål ogiltigt i en rättegång. Jehovas ängel däremot hedrade kvinnorna genom att ge dem förmånen att vittna om det de hade sett.

de ... berättade allt för de elva: De två änglarna, som i Lu 24:4 omtalas som ”män ... i strålande kläder”, kunde ha berättat nyheten om Jesus uppståndelse för hans manliga lärjungar först. Men i stället var det några kvinnor som fick förmånen att vara de första som fick reda på att han hade uppstått. (Lu 24:6–9; Joh 20:11–18) Dessa kvinnor fick också det ärofyllda uppdraget att berätta om uppståndelsen ”för de elva och för alla de andra”. Dessutom var Maria Magdalena den första lärjunge som såg Jesus efter att han blivit uppväckt. (Joh 20:16; se studienot till Mt 28:7.)

lämnade graven och: Dessa ord förekommer inte i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter.

Maria, som kallades Magdalena: När Lukas skriver om det som hände under det andra året av Jesus predikoverksamhet nämns för första gången den kvinna som ofta kallas Maria Magdalena. Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala. Den låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. Maria Magdalena nämns framför allt i samband med Jesus död och uppståndelse. (Mt 27:55, 56, 61; Mk 15:40; Lu 24:10; Joh 19:25)

Maria Magdalena: Se studienot till Lu 8:2.

Johanna: Detta är en kortform i femininum av det hebreiska namnet Jehohanan och betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. Johanna hade blivit botad av Jesus och var hustru till Kusas, en av Herodes Antipas ämbetsmän. Hon nämns bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna, båda gångerna är i Lukasevangeliet. (Lu 8:2, 3)

... som hade hänt: Den här versen förekommer inte i en del handskrifter, men den har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Se Tillägg A3.)

omkring 11 kilometer: Ordagrant ”60 stadier”. Ett romerskt stadion motsvarade 185 m. (Se Tillägg B14.)

förklarade: Det grekiska ordet diermēneuō kan användas i betydelsen ”översätta från ett språk till ett annat”. (Apg 9:36; 1Kor 12:30, not) Men det har också betydelsen ”klargöra innebörden”, ”förklara helt och fullt”. I den här versen avser ordet att han förklarade innebörden i profetior.

brann: Det här uttrycket är en återgivning av ett grekiskt ord som här används bildligt för att beskriva starka känslor, som glädje och lycka, och det innefattar tanken på starkt intresse och engagemang. Här beskriver det hur de två lärjungarna reagerade när Jesus tydligt förklarade de hebreiska skrifterna för dem.

tydligt förklarade Skrifterna: Eller ”helt öppnade Skrifterna”. Det grekiska verbet för ”helt öppna” (dianoi) används tre gånger i det här kapitlet. Första gången, i Lu 24:31, beskriver det hur två lärjungars ögon ”öppnades” så att de förstod att de talade med Jesus. Andra gången, här i Lu 24:32, används ordet i betydelsen ”tydligt förklara”. Och tredje gången, i Lu 24:45, används ordet för att beskriva hur Jesus ”öppnade” lärjungarnas sinnen så att de kunde förstå de inspirerade hebreiska skrifterna. (Se också Apg 7:56, ”öppen”; 16:14, ”öppnade helt”; och 17:3, ”förklarade [ordagrant ”öppnade grundligt upp”],” där samma grekiska ord används.)

och sa: ”Må ni ha frid”: Dessa ord förekommer inte i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter.

en ande: Det grekiska ordet pneuma kan syfta på osynliga andevarelser, men här betyder det helt enkelt att lärjungarna trodde att de såg en syn eller ett övernaturligt fenomen. Jesus visade sina händer och fötter för lärjungarna och sa: ”Ta på mig och se på mig. En ande har ju inte kött och ben, som ni ser att jag har.” (Lu 24:39) Han hade alltså materialiserat sig – precis som änglar hade gjort vid tidigare tillfällen i historien – så att lärjungarna skulle kunna se honom. (1Mo 18:1–8; 19:1–3)

mina händer och mina fötter: Det var vanligt att romarna spikade fast offret vid pålen genom händerna (och förmodligen också genom fötterna), och så gick det även till i Jesus fall. (Ps 22:16; Joh 20:25, 27; Kol 2:14) En del forskare menar att man slog en eller flera spikar genom Jesus fötter och fäste dem antingen direkt vid pålen eller vid en liten bräda som var fastsatt vid pålen.

... och sina fötter: Den här versen förekommer inte i en del handskrifter, men den har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Se Tillägg A3.)

fisk: En del nyare handskrifter lägger till orden ”och en honungskaka”, men de finns inte med i tidiga, ansedda handskrifter.

i Moses lag, profeterna och psalmerna: Det verkar som att Jesus grupperade de hebreiska skrifterna på det sätt som var vanligt bland judarna och som de kände till. ”Moses lag” (hebreiska: tōrạh) avser de första fem böckerna i Bibeln, Moseböckerna. ”Profeterna” (hebreiska: Nevi’ịm) avser de profetiska böckerna i de hebreiska skrifterna och innefattar även de så kallade tidigare profeterna (bibelböckerna Josua till Kungaböckerna). ”Psalmerna” avser den tredje delen som kallas Skrifterna (hebreiska: Kethuvịm) och som består av resten av böckerna i de hebreiska skrifterna. Benämningen ”psalmerna” används eftersom det var den första boken i den tredje delen. Ordet ”Tanakh”, ett judiskt namn på de hebreiska skrifterna, kommer från att man har satt ihop de första bokstäverna på dessa tre delar (TaNaKh). Att Jesus använde dessa tre benämningar visar att de hebreiska skrifternas kanon var fastställd då han var på jorden och att han godkände den.

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

ska ni vara vittnen: Det här är en av de första gångerna som Jesus befaller sina lärjungar att ”vara vittnen” om hans liv och tjänst, däribland hans död och uppståndelse. (Jämför Joh 15:27.) Som trogna judar var Jesus lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Omkring 40 dagar efter händelserna som beskrivs här upprepar och framhåller Jesus deras nya uppdrag att vara vittnen om honom. (Se studienot till Apg 1:8.)

det som min Far har utlovat: Dvs. den heliga anden, som hade utlovats i Joel 2:28, 29 och Joh 14:16, 17, 26. Den här verksamma kraften skulle ge Jesus lärjungar den styrka de behövde för att vara vittnen om honom över hela jorden. (Apg 1:4, 5, 8; 2:33)

staden: Dvs. Jerusalem.

Betania: En by på Olivbergets östsydöstra sluttning, ca 3 km från Jerusalem. (Joh 11:18, not) Det var här som Marta, Maria och Lasarus bodde, och deras hem verkar ha varit Jesus bas i Judeen. (Joh 11:1) I dag ligger det en liten by där med ett arabiskt namn som betyder ”Lasarusplatsen”.

Sedan: Apg 1:3–9 visar att Jesus togs upp till himlen 40 dagar efter hans uppståndelse. Det går alltså en tid mellan händelserna som utspelade sig den dag då Jesus uppstod (16 nisan), som det står om i Lu 24:1–49, och händelserna som utspelade sig den dag då han togs upp till himlen (25 ijar), som beskrivs i den här versen och kapitlet ut. (Se Tillägg A7.)

Betania: Se studienot till Mt 21:17.

och togs upp till himlen: Dessa ord saknas i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. Dessutom skriver Lukas i Apg 1:1, 2 att han ”i den första skildringen”, dvs. evangeliet, hade skrivit om det Jesus hade gjort under sitt liv och sin tjänst ”fram till den dag då han [Jesus] togs upp till himlen”. Därför är det mycket troligt att Lukas tog med dessa ord om att Jesus togs upp till himlen i sin inspirerade skildring.

visa honom ära: Eller ”böja oss ner för honom”. När det grekiska verbet proskynẹō används för att beskriva tillbedjan av en gud eller gudom, återges det med ”att tillbe”. Men astrologerna kom och frågade efter ”en kung åt judarna”. Så det är tydligt att det i det här fallet handlade om att vörda eller visa respekt för en mänsklig kung, inte en gud. Samma verb förekommer också i Mk 15:18, 19 när soldaterna hånfullt ”bugade sig” för Jesus och kallade honom ”judarnas kung”. (Se studienot till Mt 18:26.)

bugade sig för honom: Eller ”visade honom vördnad”. Även personer som nämns i de hebreiska skrifterna bugade sig när de mötte profeter, kungar och andra som representerade Gud. (1Sa 25:23, 24; 2Sa 14:4–7; 1Ku 1:16; 2Ku 4:36, 37) Den här mannen förstod tydligen att han talade med en av Guds representanter som hade kraft att kunna bota människor. Det var lämpligt att buga sig för att visa respekt för den kung som Jehova hade utsett. (Mt 9:18; för mer information om det grekiska ord som används här, se studienot till Mt 2:2.)

gav ... honom ära: Eller ”böjde sig ... ner för honom”, ”visade ... honom vördnad”. Lärjungarna förstod att Jesus var Guds representant. De gav honom ära, inte för att han var en gud, utan för att han var ”Guds son”. (Se studienoter till Mt 2:2; 8:2; 18:26.)

föll på knä inför honom: Eller ”visade honom vördnad”. Kvinnan kallade Jesus ”Davids son” (Mt 15:22), vilket visar att hon tydligtvis förstod att han var den utlovade Messias. Hon föll på knä inför honom, inte för att han var en gud, utan för att han var Guds representant. (Se studienoter till Mt 2:2; 8:2; 14:33; 18:26.)

föll ner inför honom: Eller ”visade honom vördnad”. När det grekiska verbet proskynẹō används för att beskriva tillbedjan av en gud eller gudom, återges det med ”att tillbe”. (Mt 4:10; Lu 4:8) Men i det här sammanhanget erkänner lärjungarna den uppståndne Jesus som Guds representant. De föll ner inför honom, men inte för att de trodde att han var Gud eller en gudom, utan för att han var ”Guds son”, den förutsagde ”Människosonen”, den Messias som hade myndighet från Gud. (Lu 1:35; Mt 16:13–16; Joh 9:35–38) Även personer som nämns i de hebreiska skrifterna föll ner och bugade sig när de mötte profeter, kungar och andra som representerade Gud. (1Sa 25:23, 24; 2Sa 14:4; 1Ku 1:16; 2Ku 4:36, 37) När människor föll ner inför Jesus, ärade honom eller bugade sig för honom var det ofta för att visa tacksamhet för att de hade fått gudomliga uppenbarelser eller upplevt Guds godhet, precis som man hade gjort tidigare i historien. (Mt 14:32, 33; 28:5–10, 16–18; Joh 9:35, 38; se också studienoter till Mt 2:2; 8:2; 14:33; 15:25.)

de föll ner inför honom, och: Dessa ord förekommer inte i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, tillförlitliga handskrifter. (Se Tillägg A3.)

den första skildringen: Här syftar Lukas på sin evangelieskildring om Jesus liv. I evangeliet inriktade sig Lukas på ”allt som Jesus gjorde och lärde”. I Apostlagärningarna fortsätter Lukas där han slutade och redogör för vad Jesus efterföljare sa och gjorde. Skildringarna har liknande stil och ordval, och båda riktas till Theofilos. Det sägs inte uttryckligen om Theofilos var en lärjunge till Kristus eller inte. (Se studienot till Lu 1:3.) Lukas inleder Apostlagärningarna med att sammanfatta många av de händelser som han skrev om i slutet av sitt evangelium, och det visar att den här skildringen är en fortsättning på den tidigare. Men i sammanfattningen använder Lukas ett lite annorlunda ordval och nämner fler detaljer. (Jämför Lu 24:49 med Apg 1:1–12.)

var hela tiden i templet: Efter Jesus död var lärjungarna rädda för sina fiender, så de träffades bakom låsta dörrar. (Joh 20:19, 26) Men lärjungarna styrktes när Jesus gav dem insikt och större förståelse (Apg 1:3) och när de såg honom tas upp till himlen på 40:e dagen efter hans uppståndelse. Det gav dem mod att prisa Gud offentligt. Lukas fortsätter sin skildring i Apostlagärningarna, en bok som dokumenterar lärjungarnas flitiga verksamhet. (Se studienot till Apg 1:1.)

Media

Hälben genomborrat av en spik
Hälben genomborrat av en spik

Detta är ett fotografi av en avgjutning av ett mänskligt hälben genomborrat av en 11,5 cm lång järnspik. Originalet hittades 1968 vid en utgrävning i norra Jerusalem och är daterat till romartiden. Detta arkeologiska fynd visar att spikar tydligtvis användes vid avrättningar för att fästa personer vid träpålar. Det kan ha varit med hjälp av liknande spikar som romerska soldater fäste Jesus Kristus vid pålen. Denna artefakt hittades i en låda av sten, ett ossuarium, där man lade benen från en avliden person sedan kroppen hade förmultnat. Detta visar att även någon som avrättats på en påle kunde få en begravning.