Johannesevangeliet 20:1–31

20  På första dagen i veckan kom Maria Magdalena tidigt till graven,+ medan det fortfarande var mörkt, och hon såg att stenen hade tagits bort från graven.+  Så hon sprang till Simon Petrus och den andre lärjungen, som Jesus var särskilt fäst vid,+ och sa till dem: ”De har tagit bort Herren från graven,+ och vi vet inte var de har lagt honom.”  Då gav sig Petrus och den andre lärjungen i väg till graven.  Båda två började springa, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och hann fram till graven före honom.  Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där,+ men han stannade utanför.  Strax efter honom kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg linnebindlarna som låg där.  Tygstycket som hade täckt huvudet låg inte ihop med bindlarna, utan låg hoprullat på ett ställe för sig.  Sedan gick också den andre lärjungen in i graven, han som hade kommit dit först, och han såg och trodde.  Men de hade fortfarande inte förstått orden i Skriften om att Jesus måste uppstå från döden.+ 10  Lärjungarna gick sedan tillbaka hem. 11  Men Maria stod kvar utanför graven och grät. Och medan hon grät lutade hon sig fram och tittade in i graven, 12  och då såg hon två änglar+ i vita kläder sitta där Jesus kropp hade legat, en vid huvudändan och en vid fotändan. 13  De sa till henne: ”Varför gråter du?” Hon svarade: ”De har tagit bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” 14  När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.+ 15  Jesus sa till henne: ”Varför gråter du? Vem letar du efter?” Eftersom hon tänkte att det var trädgårdsmästaren sa hon till honom: ”Herre, om du har burit bort honom, så berätta var du har lagt honom så att jag kan hämta honom.” 16  Jesus sa till henne: ”Maria!” Hon vände sig om och sa på hebreiska: ”Rabbouni!” (som betyder ”lärare”). 17  Jesus sa till henne: ”Klamra dig inte fast vid mig, för jag har inte gett mig av upp till min Far än. Gå nu till mina bröder+ och säg till dem att jag ger mig av upp till min Far+ och er Far, till min Gud+ och er Gud.” 18  Maria Magdalena berättade nyheten för lärjungarna: ”Jag har sett Herren!” Och hon berättade vad han hade sagt till henne.+ 19  Sent den dagen, den första dagen i veckan, var lärjungarna samlade. Dörrarna var låsta, eftersom de var rädda för judarna, men Jesus kom in och ställde sig mitt ibland dem och sa: ”Må ni ha frid.”+ 20  När han hade sagt det visade han dem sina händer och sin sida,+ och lärjungarna fylldes av glädje när de såg Herren.+ 21  Jesus sa till dem igen: ”Må ni ha frid.+ Som Fadern har sänt mig+ sänder jag er.”+ 22  När han hade sagt det blåste* han på dem och sa: ”Ta emot helig ande.+ 23  Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, men om ni inte förlåter någon hans synder, så är de inte förlåtna.” 24  Men Tomas,+ som var en av de tolv+ och kallades Tvillingen, var inte tillsammans med dem när Jesus kom. 25  Så de andra lärjungarna berättade för honom: ”Vi har sett Herren!” Då sa han: ”Om jag inte får se märkena efter spikarna i hans händer och känna på märkena efter spikarna och röra vid hans sida+ kan jag inte tro på det.”+ 26  Åtta dagar senare hade lärjungarna samlats inomhus igen, och Tomas var också där. Jesus kom in fast dörrarna var låsta och ställde sig mitt ibland dem och sa: ”Må ni ha frid.”+ 27  Sedan sa han till Tomas: ”Ta ditt finger och känn efter och titta på mina händer, och ta handen och känn här på min sida. Sluta tvivla och börja tro.” 28  Tomas svarade: ”Min Herre och min Gud!”+ 29  Jesus sa: ”Är det för att du har sett mig som du tror? Lyckliga är de som inte har sett och ändå tror.”+ 30  Jesus utförde också många andra underverk inför lärjungarna som inte har skrivits ner i den här bokrullen.+ 31  Men de här har skrivits ner för att ni ska tro på att Jesus är Messias,* Guds son, och få liv genom hans namn tack vare er tro.+

Fotnoter

Eller ”andades”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.

Studienoter

första dagen i veckan: Dvs. den 16 nisan. Judarna räknade dagen efter sabbaten som den första dagen i veckan.

första dagen i veckan: Se studienot till Mt 28:1.

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

den som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den som Jesus älskade”. Det här är första tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Ett skäl till det är att aposteln Johannes inte nämns vid namn i det här evangeliet (däremot nämns ”Sebedeus söner” i Joh 21:2). Ytterligare ett skäl är det som sägs i Joh 21:20–24, där uttrycket ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” används om Johannesevangeliets skribent. Dessutom sa Jesus om den aposteln: ”Om jag vill att han ska vara kvar här tills jag kommer, så är det inget du behöver tänka på.” Det antyder att lärjungen som Jesus talar om skulle leva längre än Petrus och de andra apostlarna, och den beskrivningen stämmer på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh Titel och Joh 1:6; 21:20.)

en annan lärjunge: Syftar tydligtvis på aposteln Johannes. Det är typiskt för Johannes att han inte nämner sig själv vid namn i sitt evangelium. (Se studienoter till Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7; 21:20.) Dessutom är Johannes och Petrus tillsammans när det berättas vad som hände efter Jesus uppståndelse. (Joh 20:2–8) Bibeln förklarar inte hur Johannes, en lärjunge från Galileen, kunde vara bekant med översteprästen. Men eftersom Johannes kände översteprästens hushåll släppte tjänsteflickan som vaktade porten in honom på gården, och han kunde också ordna så att Petrus blev insläppt. (Joh 18:16)

Fadern älskar Sonen: Jesus beskriver här det starka band och den varma vänskap som har funnits mellan honom och hans Far ända sedan skapelsens början. (Ord 8:30) När Johannes skrev ner det Jesus sa om detta förhållande använde han en form av det grekiska verbet filẹō (”älska”, ”tycka om”). Detta verb beskriver ofta ett mycket nära band, som förhållandet mellan sanna vänner. Det används till exempel för att beskriva vänskapen mellan Jesus och Lasarus. (Joh 11:3, 36) Det används också för att beskriva relationen mellan föräldrar och barn. (Mt 10:37) Samma verb, filẹō, används för att visa vilka starka, varma och personliga känslor Jehova har för sin sons efterföljare och de varma känslor lärjungarna hade för Guds son. (Joh 16:27)

älskar er: Det grekiska verbet filẹō har bland annat återgetts med ”tycka om”, ”älska”, ”hålla av” och ”kyssa”. (Mt 23:6; Joh 12:25; Tit 3:15; Mk 14:44) Detta grekiska ord kan användas för att beskriva ett mycket nära band, som förhållandet mellan sanna vänner. När Jesus var på väg till Lasarus grav och ”brast i gråt” sa de som såg honom: ”Tänk vad han älskade [form av det grekiska verbet filẹō] honom!” (Joh 11:35, 36) Detta grekiska ord kan också användas för att beskriva den nära relationen mellan föräldrar och barn. (Mt 10:37) Här i Joh 16:27 används detta ord för att visa vilka starka, varma och personliga känslor Jehova har för sin sons efterföljare och de varma känslor lärjungarna hade för Guds son. I Joh 5:20 används samma grekiska ord för att beskriva Faderns känslor för sin son.

sa Jesus till Simon Petrus: Det här samtalet mellan Jesus och Petrus ägde rum kort efter att Petrus hade förnekat Jesus tre gånger. Jesus ställde tre rannsakande frågor till Petrus om hur han kände för honom, och till slut blev Petrus bedrövad. (Joh 21:17) I Johannes skildring i Joh 21:15–17 används två olika grekiska verb: agapạō och filẹō, som båda har översatts med älskar. Verbet agapạō används de två första gångerna Jesus frågar Petrus: ”Älskar du mig?” Båda gångerna bekräftar Petrus med kraft att han gör det, och då används det grekiska ordet filẹō, som betonar hans starka känslor för Jesus. Detta mer känsloladdade ord används även när Jesus ställer sin tredje fråga, och än en gång bekräftar Petrus sina starka känslor. Varje gång Petrus bekräftade sin kärlek betonade Jesus att den kärleken bör motivera Petrus att vara en andlig herde för Jesus lärjungar, som han här kallar för lamm och ”små får”, och se till att de har bete, dvs. andlig mat. (Joh 21:16, 17; 1Pe 5:1–3) Jesus lät Petrus bekräfta sin kärlek tre gånger och gav honom sedan ansvaret att ta hand om fåren. På det här sättet behövde ingen tvivla på att Jesus hade förlåtit Petrus för att han hade förnekat honom tre gånger.

den andre lärjungen, som Jesus var särskilt fäst vid: Det här är tredje tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh 13:23; 18:15.) Vid de andra fyra tillfällena används det grekiska ordet agapạō (ordagrant ”älska”). I den här versen används en synonym, det grekiska ordet filẹō, som ofta återges med ”älska” eller ”tycka om” i den här översättningen. (Mt 10:37; Joh 11:3, 36; 16:27; 21:15–17; 1Kor 16:22; Tit 3:15; Upp 3:19; se studienoter till Joh 5:20; 16:27; 21:15.)

orden i Skriften: Syftar förmodligen på Ps 16:10 eller Jes 53:10. Vissa profetior om Messias hade inte ens Jesus lärjungar ännu förstått. Detta gällde i synnerhet de profetior som handlade om att Messias skulle bli föraktad, få lida, dö och uppstå. (Jes 53:3, 5, 12; Mt 16:21–23; 17:22, 23; Lu 24:21; Joh 12:34)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

hebreiska: Se studienot till Joh 5:2.

Rabbouni!: Ett semitiskt ord som betyder ”min lärare”. Det är möjligt att ”rabbouni” ursprungligen var en tilltalsform som förmedlade större respekt eller värme än ”rabbi”. Men här och i Joh 1:38 översatte Johannes orden med enbart lärare. Ändelsen ”-i” (som står för possessivt pronomen i första person, ”min”) hade kanske mist sin speciella betydelse när Johannes skrev sitt evangelium.

Klamra dig inte fast vid mig: Det grekiska verbet hạptomai kan antingen betyda ”röra” eller ”klamra fast vid”, ”hålla fast vid”. En del översättningar återger Jesus ord: ”Rör mig inte.” Men Jesus invände inte mot att Maria Magdalena rörde vid honom, för han hade inte protesterat när andra kvinnor som såg honom efter hans uppståndelse ”tog tag i hans fötter”. (Mt 28:9) Det verkar som att Maria Magdalena var rädd för att Jesus var på väg att stiga upp till himlen. Hon ville vara med sin herre, och därför tog hon tag i honom och vägrade släppa honom. Men för att försäkra Maria om att han inte skulle stiga upp till himlen än sa han åt henne att sluta klamra sig fast vid honom och i stället gå och berätta för lärjungarna att han hade blivit uppväckt.

min Gud och er Gud: Detta samtal mellan Jesus och Maria Magdalena den 16 nisan år 33 v.t. visar att den uppväckte Jesus såg Fadern som sin Gud på samma sätt som Fadern var Maria Magdalenas Gud. Två dagar tidigare, när Jesus hängde på tortyrpålen, hade han ropat ut: ”Min Gud, min Gud.” Därigenom uppfyllde han profetian i Ps 22:1 och erkände Fadern som sin Gud. (Mt 27:46; Mk 15:34; Lu 23:46) Även i Uppenbarelseboken talar Jesus om Fadern som sin Gud. (Upp 3:2, 12) Dessa avsnitt bekräftar att den uppväckte och upphöjde Jesus Kristus tillber sin himmelske Far som sin Gud, på samma sätt som Jesus lärjungar.

judarna: I Johannesevangeliet kan detta ord ha flera olika betydelser beroende på sammanhanget. Det kan syfta på judar i allmänhet, på dem som bodde i Judeen eller på dem som bodde i eller i närheten av Jerusalem. Men ordet kan även ha en mer specifik betydelse och syfta på judar som var mycket noga med att följa människogjorda traditioner som var förknippade med Moses lag och som ofta gick stick i stäv med andan i lagen. (Mt 15:3–6) De som gick i spetsen för dessa judar var de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna som var fientligt inställda till Jesus. I det här avsnittet och några andra verser i Joh kapitel 7 där detta ord förekommer visar sammanhanget att det syftar på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Joh 7:13, 15, 35a; se Ordförklaringar under ”Jude”.)

judarna: Syftar förmodligen på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

Tomas: Det här grekiska namnet kommer från ett arameiskt ord som betyder ”tvilling”. Aposteln Tomas var även känd under ett annat grekiskt namn, nämligen Dịdymos (i en del översättningar har detta återgetts ”Didymus”), som också betyder Tvillingen.

Tvillingen: Se studienot till Joh 11:16.

min Gud och er Gud: Detta samtal mellan Jesus och Maria Magdalena den 16 nisan år 33 v.t. visar att den uppväckte Jesus såg Fadern som sin Gud på samma sätt som Fadern var Maria Magdalenas Gud. Två dagar tidigare, när Jesus hängde på tortyrpålen, hade han ropat ut: ”Min Gud, min Gud.” Därigenom uppfyllde han profetian i Ps 22:1 och erkände Fadern som sin Gud. (Mt 27:46; Mk 15:34; Lu 23:46) Även i Uppenbarelseboken talar Jesus om Fadern som sin Gud. (Upp 3:2, 12) Dessa avsnitt bekräftar att den uppväckte och upphöjde Jesus Kristus tillber sin himmelske Far som sin Gud, på samma sätt som Jesus lärjungar.

Ordet var en gud: Eller ”Ordet var av gudomlig natur”, ”Ordet var gudomligt”. Johannes beskriver här en egenskap eller något karakteristiskt hos Ordet (grekiska: ho lọgos; se studienot till Ordet i den här versen), dvs. Jesus Kristus. Den framträdande ställning som Ordet har som Guds förstfödde son och som den som Gud använde då han skapade allt annat gör att han med rätta kan beskrivas som ”en gud”, ”av gudomlig natur”, ”gudomlig”. Många översättare menar att denna fras bör återges ”Ordet var Gud”, så att det sätts likhetstecken mellan honom och den allsmäktige Guden. Men det finns goda skäl att hävda att Johannes inte menade att Ordet var densamme som den allsmäktige Guden. För det första sägs det i både den föregående och den efterföljande satsen att ”Ordet” var ”hos Gud”. Dessutom förekommer det grekiska ordet theọs tre gånger i vers 1 och 2. Vid den första och den tredje förekomsten står bestämd artikel före ordet theọs på grekiska, men vid den andra förekomsten finns ingen artikel. Många forskare är eniga om att avsaknaden av bestämd artikel före den andra förekomsten av theọs har betydelse. När artikel används i det här sammanhanget syftar theọs på den allsmäktige Guden. Å andra sidan gör avsaknaden av artikel i den här grammatiska konstruktionen att ordet theọs får en beskrivande funktion och redogör för något som var karakteristiskt för Ordet. En rad bibelöversättningar till engelska, franska, tyska och andra språk återger därför texten på ungefär samma sätt som Nya världens översättning och förmedlar tanken att ”Ordet” var ”en gud”, ”av gudomlig natur”, ”gudomlig”, ”gudalik”, ”ett gudaväsen”, ”av gudomligt slag”. Den uppfattningen stöds av äldre översättningar av Johannesevangeliet till de koptiska dialekterna sahidiska och bohairiska, antagligen utarbetade under 200- och 300-talet v.t. De hanterar den första förekomsten av theọs annorlunda än den andra förekomsten. Återgivningarna framhåller en egenskap hos Ordet, att han var av samma natur som Gud, men de sätter inte likhetstecken mellan honom och Fadern, den allsmäktige Guden. I överensstämmelse med detta sägs det i Kol 2:9 att ”den gudomliga naturen [är] fullständigt förkroppsligad” i Kristus. Och enligt 2Pe 1:4 ska till och med Kristus medarvingar ”bli delaktiga i en gudomlig natur”. Ytterligare en faktor är att Septuaginta-översättningen vanligen använder det grekiska ordet theọs för att återge de hebreiska orden för ”Gud”, ’el och ’elohịm, som i grund och botten troligen betyder ”den mäktige”, ”den starke”. Dessa hebreiska ord används om den allsmäktige Guden, andra gudar och människor. (Se studienot till Joh 10:34.) Johannes beskrivning av Ordet som ”en gud” eller ”en som är mäktig (väldig)” är i linje med profetian i Jes 9:6, där det förutsägs att Messias skulle kallas ”Väldig gud” (inte ”Allsmäktig gud”) och att han skulle vara ”Evig far” till alla som får leva som hans undersåtar. Det är Ordets Far, ”arméernas Jehova”, som i sin brinnande iver ska se till att det blir så. (Jes 9:7)

Min Herre och min Gud!: Ordagrant ”Herren min och Guden (ho theọs) min!” Vissa kännare uppfattar detta som ett utrop av förvåning som uttalades inför Jesus men som var riktat till Gud, hans Far. Men andra anser att den grekiska ordalydelsen är sådan att orden måste ha riktats till Jesus. Även om detta är fallet måste tanken med uttalandet ”min Herre och min Gud” vara i harmoni med de inspirerade Skrifterna i övrigt. Skildringen visar att Jesus tidigare hade sänt följande budskap till lärjungarna: ”Jag ger mig av upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.” Därför finns det ingen anledning att tro att Tomas trodde att Jesus var den allsmäktige Guden. (Se studienot till Joh 20:17.) Tomas hade hört Jesus be till sin ”Far” och kalla honom för ”den ende sanne Guden”. (Joh 17:1–3) Så Tomas kan ha kallat Jesus ”min Gud” av någon av följande anledningar: Han såg Jesus som ”en gud” men inte som den allsmäktige Guden. (Se studienot till Joh 1:1.) Han kan också ha kallat Jesus ”min Gud” på ett sätt som påminde om hur hans förfäder hade tilltalat himmelska sändebud från Jehova, vilket det berättas om i de hebreiska skrifterna. Tomas kände säkert till skildringar i Bibeln då Jehova sände en ängel till människor här på jorden, ibland till skribenten själv, och då ängeln blev tilltalad eller omtalad som om han vore Jehova Gud. (Jämför 1Mo 16:7–11, 13; 18:1–5, 22–33; 32:24–30; Dom 6:11–15; 13:20–22.) Tomas kan därför ha tilltalat Jesus med orden ”min Gud” i denna bemärkelse och därmed erkänt Jesus som en representant eller talesman för den sanne Guden.

En del menar att användningen av den grekiska bestämda artikeln framför orden för ”herre” och ”gud” visar att dessa ord syftar på den allsmäktige Guden. Men i det här sammanhanget kan artikeln helt enkelt ha ingått i en vokativkonstruktion. Exempel på tillfällen då ett substantiv i nominativ som står tillsammans med bestämd artikel används som vokativ (tilltalsord) finns i Lu 12:32 (ordagrant ”lilla hjorden”) och Kol 3:18–4:1 (ordagrant ”hustrurna”, ”männen”, ”barnen”, ”fäderna”, ”slavarna”, ”herrarna”). På liknande sätt skulle en ordagrann översättning av de första orden i 1Pe 3:7 lyda: ”Männen.” Den bestämda artikeln behöver därför inte ha betydelse när det gäller att avgöra vad Tomas hade i tankarna.

Media