Apostlagärningarna 6:1–15

6  Vid den här tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev orättvist behandlade när de dagliga matransonerna delades ut.+  De tolv samlade därför alla lärjungarna och sa: ”Det skulle inte vara rätt av oss att försumma undervisningen i Guds ord för att dela ut mat vid borden.+  Bröder, välj i stället ut sju män som har gott rykte+ och som är fyllda av ande och vishet,+ så ger vi dem ansvaret att sköta den här viktiga uppgiften.+  Då kan vi koncentrera oss på att be och undervisa i Guds ord.”+  Alla tyckte om förslaget, och de valde ut Stefanus, som var full av tro och helig ande,+ Filippus,+ Prọkoros, Nikạnor, Timon, Pạrmenas och Nikolạos, som var en proselyt från Antiokịa.  De tog med dem till apostlarna, som bad och lade händerna på dem.+  Guds ord fortsatte därför att spridas,+ och antalet lärjungar ökade kraftigt+ i Jerusalem. Det var också många präster som blev troende.+  Stefanus, som hade Guds godkännande och var full av hans kraft, gjorde stora underverk och tecken bland folket.  Då kom det några män från De frigivnas synagoga och några från Kyrẹne, Alexandria, Kilikien och Asia, och de började diskutera med Stefanus. 10  Men i jämförelse med den vishet och ande som han talade med hade de inte mycket att komma med.+ 11  Så i hemlighet övertalade de några män att säga: ”Vi har hört honom tala hädiskt mot Mose och Gud.”+ 12  De hetsade upp folket, de äldste och de skriftlärda, så att de överföll honom och släpade med sig honom till Sanhedrịn. 13  Och de förde fram falska vittnen som sa: ”Den här mannen håller på och kritiserar denna heliga plats och lagen.+ 14  Vi hörde honom till exempel säga att den där Jesus från Nasaret ska riva ner den här platsen+ och ändra på de seder som Mose har gett oss.” 15  Alla som satt i Sanhedrịn stirrade på honom och såg att hans ansikte var som en ängels ansikte.

Fotnoter

Studienoter

de grekisktalande judarna: Ordagrant ”hellenisterna”. Detta var troligtvis judar som hellre talade grekiska än hebreiska. De här judarna hade antagligen kommit till Jerusalem från olika delar av romarriket. I Apg 6:1 används uttrycket om kristna, men sammanhanget här i Apg 9:29 visar att de här grekisktalande judarna inte var lärjungar till Kristus. Theodotos inskrift, som man har funnit på Ofelhöjden i Jerusalem, visar att många grekisktalande judar kom till Jerusalem. (Se studienot till Apg 6:1.)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

dela ut mat: Eller ”betjäna”. Det grekiska ordet diakonẹō syftar här på en del av tjänsten som inbegriper att man tar hand om behövande bröder och systrar i församlingen i materiellt avseende. (Se studienot till Apg 6:1, där det besläktade substantivet diakonịa återges med ”matransonerna delades ut”; se också studienot till Lu 8:3.)

betjäna dem: Eller ”sörja för dem”, ”tjäna dem”. Det grekiska ordet diakonẹō kan syfta på att fylla andras fysiska behov genom att bland annat införskaffa, tillaga och servera mat. Ordet används i en liknande betydelse i Lu 10:40 (”ta hand om”), Lu 12:37 och Lu 17:8 (”betjäna”) samt Apg 6:2 (”dela ut mat”), men det kan också omfatta andra liknande tjänster. Här används ordet för att beskriva hur kvinnorna som nämns i vers 2 och 3 hjälper Jesus och hans lärjungar, så att de kan fullfölja uppdraget som Gud har gett dem. När kvinnorna gjorde detta ärade de Gud, som värdesatte dem och såg till att de blev omnämnda i Bibeln för sin generositet och omtanke. (Ord 19:17; Heb 6:10) Samma grekiska ord används om kvinnorna i Mt 27:55; Mk 15:41. (Se studienot till Lu 22:26, där det besläktade substantivet diạkonos behandlas.)

de grekisktalande judarna: Ordagrant ”hellenisterna”. Det grekiska ordet Hellēnistẹ̄s förekommer varken i grekisk eller hellenistisk-judisk litteratur, men sammanhanget och många lexikon ger stöd åt återgivningen ”de grekisktalande judarna”. Alla kristna i Jerusalem, även de som talade grekiska, var vid den här tiden judar eller judiska proselyter. (Apg 10:28, 35, 44–48) Uttrycket som har återgetts med ”de grekisktalande judarna” ställs i kontrast till uttrycket som har återgetts med ”de hebreisktalande judarna” (ordagrant ”hebréerna”; pluralformen av det grekiska ordet Ebraios). ”Hellenisterna” var alltså judar som talade grekiska med varandra och som hade kommit till Jerusalem från olika platser i romarriket, kanske bland annat från Dekapolis. De hebreisktalande judarna däremot var troligen judéer och galiléer. Dessa två grupper hade därför antagligen olika kulturella bakgrunder. (Se studienot till Apg 9:29.)

de hebreisktalande judarna: Ordagrant ”hebréerna”. Det grekiska ordet Ebraios (singular) syftar i allmänhet på en israelit, en hebré. (2Kor 11:22; Flp 3:5) Men i det här sammanhanget syftar ordet på en judisk kristen som talade hebreiska och ställs i kontrast till en judisk kristen som talade grekiska. (Se studienot till de grekisktalande judarna i den här versen och studienot till Joh 5:2.)

när de dagliga matransonerna delades ut: Eller ”i den dagliga tjänsten”. Det grekiska ordet diakonịa, som ofta återges med ”tjänst”, syftar här på en del av tjänsten som inbegriper att man tar hand om behövande bröder och systrar i församlingen i materiellt avseende. (Se studienot till Apg 6:2, där det besläktade verbet diakonẹō återges med ”dela ut mat”; se också studienot till Lu 8:3.)

när de dagliga matransonerna delades ut: Eller ”i den dagliga tjänsten”. Det grekiska ordet diakonịa, som ofta återges med ”tjänst”, syftar här på en del av tjänsten som inbegriper att man tar hand om behövande bröder och systrar i församlingen i materiellt avseende. (Se studienot till Apg 6:2, där det besläktade verbet diakonẹō återges med ”dela ut mat”; se också studienot till Lu 8:3.)

betjäna dem: Eller ”sörja för dem”, ”tjäna dem”. Det grekiska ordet diakonẹō kan syfta på att fylla andras fysiska behov genom att bland annat införskaffa, tillaga och servera mat. Ordet används i en liknande betydelse i Lu 10:40 (”ta hand om”), Lu 12:37 och Lu 17:8 (”betjäna”) samt Apg 6:2 (”dela ut mat”), men det kan också omfatta andra liknande tjänster. Här används ordet för att beskriva hur kvinnorna som nämns i vers 2 och 3 hjälper Jesus och hans lärjungar, så att de kan fullfölja uppdraget som Gud har gett dem. När kvinnorna gjorde detta ärade de Gud, som värdesatte dem och såg till att de blev omnämnda i Bibeln för sin generositet och omtanke. (Ord 19:17; Heb 6:10) Samma grekiska ord används om kvinnorna i Mt 27:55; Mk 15:41. (Se studienot till Lu 22:26, där det besläktade substantivet diạkonos behandlas.)

rätt: Ordagrant ”tilltalande”. Varken i Guds eller i apostlarnas ögon hade det varit rätt att försumma ”undervisningen i Guds ord”. (Apg 6:4)

dela ut mat: Eller ”betjäna”. Det grekiska ordet diakonẹō syftar här på en del av tjänsten som inbegriper att man tar hand om behövande bröder och systrar i församlingen i materiellt avseende. (Se studienot till Apg 6:1, där det besläktade substantivet diakonịa återges med ”matransonerna delades ut”; se också studienot till Lu 8:3.)

män som har gott rykte: Eller ”män som är väl omtalade”, ”män som har gott vittnesbörd”. Här används den passiva formen av det grekiska verbet martyrẹō (”vittna”). De behövde välja ut kvalificerade män, eftersom arbetet antagligen inte bara innebar att de skulle dela ut mat, utan också hantera pengar, göra inköp och föra noggranna register. Dessa män skulle också vara fyllda av ande och vishet. Det skulle alltså märkas i deras liv att de vägleddes av Guds ande och vishet. Situationen var känslig, och missförstånd och meningsskiljaktigheter förekom i församlingen. Därför behövdes det erfarna män med gott omdöme, fingertoppskänsla och förståelse. En av de män som valdes ut var Stefanus, och det försvarstal han längre fram höll inför Sanhedrin visar att han hade de egenskaper som krävdes för uppgiften. (Apg 7:2–53)

att be och undervisa i Guds ord: Ordagrant ”bön och ordets tjänst”. Det grekiska ordet för ”tjänst” (diakonịa) används både i Apg 6:1 och 6:4. Det är därför tydligt att det handlar om två olika slag av tjänst: att rättvist och opartiskt dela ut mat till behövande samt att tillhandahålla andlig mat från Guds ord. Apostlarna insåg att det inte skulle vara lämpligt att de lade ner tid på att dela ut bokstavlig mat i stället för att fokusera på sin viktigaste tjänst: att förse församlingen med andlig mat. De behövde studera, forska, undervisa och utföra herdearbete. De visste att en nödvändig del av den kristna tjänsten var att tillgodose de materiella behov som de fattiga änkorna i deras församling hade. Jehova inspirerade längre fram Jakob att skriva att de som vill tillbe Gud på ett godtagbart sätt måste ”ta hand om föräldralösa och änkor i deras svåra situation”. (Jak 1:27) Men apostlarna förstod samtidigt att deras viktigaste uppgift var att fylla det andliga behovet hos alla lärjungar, däribland änkorna.

Gud såg till att ... började kallas: I de flesta bibelöversättningar står det helt enkelt ”började kallas”. Men i den här versen används inte de grekiska ord som brukar återges med ”kallas”. (Mt 1:16; 2:23; Mk 11:17; Lu 1:32, 60; Apg 1:12, 19) Ordet som förekommer här är verbet chrēmatịzō. Det förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna, och i de flesta fall är det tydligt förknippat med något som Gud står bakom. (Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; 11:26; Rom 7:3; Heb 8:5; 11:7; 12:25) Till exempel används ordet i Apg 10:22 tillsammans med uttrycket ”genom en helig ängel”, och i Mt 2:12, 22 förekommer det i samband med drömmar från Gud. Det besläktade substantivet chrēmatismọs förekommer i Rom 11:4, och de flesta lexikon och översättningar återger det med ”Guds svar”, ”svarar Gud”, ”gudomligt besked”. Det är möjligt att Jehova vägledde Saul och Barnabas till att börja använda benämningen ”kristna”. En del menar att det var den icke-judiska befolkningen i Antiokia som började använda benämningen ”kristna” som ett öknamn. Men med tanke på att det grekiska ordet chrēmatịzō används är det tydligt att det var Gud som låg bakom den här benämningen. Och det är inte troligt att det var judarna som började kalla Jesus efterföljare för ”kristna” (från grekiskan) eller ”messianister” (från hebreiskan). Det är svårt att tänka sig att de först skulle förkasta Jesus som Messias eller Kristus och sedan i praktiken erkänna honom som den Smorde eller Kristus genom att kalla hans efterföljare ”kristna”.

kristna: Det grekiska ordet christianọs, som betyder ”en som följer Kristus”, förekommer bara tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Apg 11:26; 26:28; 1Pe 4:16) Det kommer från Christọs, som betyder ”den smorde”. De kristna följer Jesus exempel och läror, han som var Kristus, ”Jehovas smorde”. (Lu 2:26; 4:18) ”Gud såg till att lärjungarna” fick benämningen ”kristna” kanske så tidigt som år 44 v.t., då händelserna som beskrivs i texten ägde rum. Namnet blev vida känt och användes av många. När Paulus stod inför kung Herodes Agrippa II omkring år 58 v.t. visste Agrippa vilka de kristna var. (Apg 26:28) Enligt historikern Tacitus var benämningen ”kristen” allmänt känd i Rom år 64 v.t. Och någon gång mellan år 62 och 64 v.t. skrev Petrus sitt första brev till de kristna som var kringspridda i romarriket. Vid den tiden verkar benämningen vara utbredd, och den särskilde Kristus lärjungar från andra. (1Pe 1:1, 2; 4:16) Tack vare denna benämning som Jesus lärjungar hade fått av Gud kunde de inte längre förväxlas med någon judisk sekt.

Antiokia i Pisidien: En stad i den romerska provinsen Galatien. Staden låg på gränsen mellan Frygien och Pisidien och ansågs ibland tillhöra det ena området och ibland det andra. Stadens ruiner ligger i närheten av den nutida turkiska staden Yalvaç. Antiokia i Pisidien nämns här och i Apg 14:19, 21. Den som skulle resa från Perge, en stad nära Medelhavskusten, till Antiokia i Pisidien hade en besvärlig resa framför sig. Antiokia i Pisidien låg omkring 1 100 m över havet (se Tillägg B13), och det fanns också gott om rövare i de farliga bergspassen. Antiokia i Pisidien ska inte förväxlas med Antiokia i Syrien. (Apg 6:5; 11:19; 13:1; 14:26; 15:22; 18:22) När Antiokia nämns i Apostlagärningarna syftar det för det mesta på Antiokia i Syrien, inte på Antiokia i Pisidien.

Stefanus, ... Filippus, Prokoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos: Alla sju namnen är grekiska, och det kan vara så att apostlarna valde ut grekisktalande judar eller proselyter bland de kvalificerade män som fanns i församlingen i Jerusalem. Men det är bara Nikolaos som omnämns som en proselyt från Antiokia, och det tyder på att han kan ha varit den ende av de sju som var icke-jude. De andra hade grekiska namn som var vanliga även bland judar. Det verkar som att apostlarna, som tjänade som en styrande krets, valde ut dessa män av hänsyn till de grekisktalande judarnas känslor. (Apg 6:1–6)

Antiokia: Detta är första gången denna stad nämns i Bibeln, och den låg ca 50 mil norr om Jerusalem. Antiokia blev huvudstad i den romerska provinsen Syrien år 64 f.v.t. Under det första århundradet var det den tredje största staden i romarriket, efter Rom och Alexandria. Antiokia i Syrien var en vacker stad och ett viktigt handelscentrum och hade stort politiskt och kulturellt inflytande. Men staden blev också känd för sin dåliga moral. En tämligen stor judisk befolkning i Antiokia ska ha omvänt många av de grekisktalande människorna där till judendomen. En av de proselyterna var Nikolaos, som senare blev kristen. Barnabas och aposteln Paulus var ett år i Antiokia och undervisade, och det var därifrån Paulus utgick när han gjorde sina missionsresor. Det var i Antiokia som Gud såg till att Kristus efterföljare ”började kallas kristna”. (Se studienot till Apg 11:26.) Denna stad ska inte förväxlas med Antiokia i Pisidien, som nämns i Apg 13:14. (Se studienot till Apg 13:14 och Tillägg B13.)

lade händerna på dem: I de hebreiska skrifterna berättas det att man lade händerna på en person eller ett djur av olika anledningar. (1Mo 48:14; 3Mo 16:21; 24:14) Den vanligaste orsaken till att man gjorde det var att visa att någon hade blivit erkänd på ett särskilt sätt eller utsedd till en särskild uppgift. (4Mo 8:10) Mose lade till exempel sin hand på Josua för att erkänna honom som sin efterträdare. Josua blev då ”uppfylld av vishet” och kunde leda Israel på ett bra sätt. (5Mo 34:9) I skildringen i Apg 6:6 lade apostlarna sina händer på de män som de hade utsett till viktiga ansvarsuppgifter. Men innan apostlarna lade händerna på dem bad de till Gud, och därigenom visade de att de ville ha hans vägledning. Längre fram lade en äldstekrets sina händer på Timoteus och förordnade honom till ett särskilt tjänsteuppdrag. (1Ti 4:14) Timoteus fick också i uppdrag att förordna andra genom att lägga händerna på dem, men först efter att han noggrant hade gått igenom deras kvalifikationer. (1Ti 5:22)

göra underverk: Eller ”ge förebud”. I de kristna grekiska skrifterna används det grekiska ordet tẹras alltid tillsammans med sēmeion (”tecken”), och båda orden står i plural. (Mt 24:24; Joh 4:48; Apg 7:36; 14:3; 15:12; 2Kor 12:12) I sin grundbetydelse syftar ordet tẹras på vad som helst som väcker förundran eller vördnad. När ordet tydligt syftar på något som ska hända i framtiden förekommer den alternativa lydelsen ”förebud” i en studienot.

gjorde stora underverk: Eller ”gav stora förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)

De frigivnas synagoga: Under det romerska styret kallades en slav som fått tillbaka sin frihet för ”frigiven”. Några menar att de som tillhörde denna synagoga var judar som hade tagits till fånga av romarna och längre fram blivit frigivna. Andra menar att de var frigivna slavar som hade gått över till judendomen.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

från Nasaret: Eller ”nasarén”. Benämningen ”nasaré” användes om Jesus och senare även om hans efterföljare. (Apg 24:5) Många judar hette Jesus, och därför var det vanligt att man lade till något för att veta vem man syftade på. På Bibelns tid var det vanligt att man associerade människor med platsen de kom ifrån. (2Sa 3:2, 3; 17:27; 23:25–39; Nah 1:1; Apg 13:1; 21:29) Jesus växte upp i Nasaret i Galileen och bodde där större delen av sitt liv, så det var naturligt att man identifierade honom med hjälp av namnet på denna stad. Jesus blev kallad ”Jesus från Nasaret” av flera olika personer och i olika situationer. (Mk 1:23, 24; 10:46, 47; 14:66–69; 16:5, 6; Lu 24:13–19; Joh 18:1–7) Jesus godtog och använde själv detta namn. (Joh 18:5–8; Apg 22:6–8) På skylten som Pilatus lät sätta upp på tortyrpålen stod det på hebreiska, latin och grekiska: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung.” (Joh 19:19, 20) Från och med pingsten år 33 v.t. blev Jesus ofta omnämnd som ”nasarén” eller ”Jesus från Nasaret” av apostlarna och andra. (Apg 2:22; 3:6; 4:10; 6:14; 10:38; 26:9; se också studienot till Mt 2:23.)

från Nasaret: Se studienot till Mk 10:47.

änglar: Eller ”budbärare”. Det grekiska ordet ạggelos och det motsvarande hebreiska ordet mal’ạkh förekommer nästan 400 gånger i Bibeln. Båda orden betyder i grund och botten ”budbärare”. Men när det handlar om budbärare från andevärlden översätts orden med ”ängel”, men när det klart och tydligt framgår att det är människor som åsyftas återges orden vanligen med ”budbärare” eller ”sändebud”. Sammanhanget visar vanligtvis om det är människor eller änglar som åsyftas, men där båda betydelserna är möjliga redovisas den alternativa återgivningen ofta i en fotnot. (1Mo 16:7; 32:3; Job 4:18, not; 33:23, not; Pre 5:6, not; Jes 63:9, not; Mt 1:20; Jak 2:25; Upp 22:8; se Ordförklaringar.) I den symbolrika Uppenbarelseboken kan dock ordet ”ängel” i några fall syfta på människor. (Upp 2:1, 8, 12, 18; 3:1, 7, 14)

som en ängels ansikte: Både det hebreiska ordet och det grekiska ordet som återges med ”ängel” betyder ”budbärare”. (Se studienot till Joh 1:51.) Änglar framför budskap från Gud och har därför all anledning att vara orädda och lugna, eftersom de kan vara säkra på att Gud är med dem. Stefanus ansiktsuttryck speglade sådana känslor. Ansiktet utstrålade inte skuld, utan lugn. Han var säker på att Jehova, ”den store Guden”, var med honom. (Apg 7:2)

Media

Theodotos inskrift till grekisktalande judar
Theodotos inskrift till grekisktalande judar

Texten på bilden, känd som Theodotos inskrift, är inristad på en kalkstensplatta som mäter 72 gånger 42 cm. Den hittades i början av 1900-talet på Ofelhöjden i Jerusalem. Texten är på grekiska, och Theodotos presenteras som en präst som hade ”byggt synagogan för föreläsning av lagen och undervisning i buden”. Inskriften har daterats till tiden före Jerusalems förstöring år 70 v.t. Den bekräftar att det fanns grekisktalande judar i Jerusalem under det första århundradet. (Apg 6:1) Somliga menar att denna synagoga var ”De frigivnas synagoga”. (Apg 6:9) Inskriften nämner också att Theodotos, såväl som hans far och farfar, hade titeln archisynạgōgos (”synagogföreståndare”), en titel som nämns flera gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Mk 5:35, not; Lu 8:49, not; Apg 13:15; 18:8, 17) Inskriften berättar också att Theodotos byggde ett härbärge för dem som kom på besök från andra länder. Detta övernattningsställe användes troligen av judar som besökte Jerusalem, särskilt de som kom till de årliga högtiderna. (Apg 2:5)