Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Välj språk Svenska
Nya världens översättning av Bibeln (Studiebibeln)

Första Samuelsboken 26:1–25

26  Efter en tid kom männen från Sif+ till Saul i Gịbea+ och sa: ”David håller sig gömd på Hakịlakullen mitt emot Jẹshimon.”*+  Saul tog då med sig 3 000 utvalda israeliter och drog ner till Sifs vildmark för att söka efter David där.+  Saul slog läger på Hakịlakullen mitt emot Jẹshimon, vid vägen. David bodde då i vildmarken, och han fick reda på att Saul hade dragit ut i vildmarken för att få tag på honom.  Då sände David ut spanare för att ta reda på om Saul verkligen hade kommit.  Sedan gav sig David av till platsen där Saul hade slagit läger, och han upptäckte var Saul och hans befälhavare Abner,+ Ners son, låg och sov. Saul låg mitt i lägret med soldaterna runt omkring sig.  Då sa David till hettiten+ Ahimẹlek och till Ạbisaj,+ som var son till Serụja+ och bror till Joab: ”Vem följer med mig ner till Saul i lägret?” Ạbisaj svarade: ”Jag följer med dig.”  Under natten tog sig David och Ạbisaj fram till soldaterna. Där låg Saul och sov mitt i lägret med spjutet nerstött i marken vid huvudet, och Abner och alla soldaterna låg runt omkring honom.  Då sa Ạbisaj till David: ”I dag har Gud gett din fiende i din hand.+ Låt mig ta spjutet och spetsa honom vid marken! Jag kan göra det med en enda stöt, mer behövs inte.”  Men David sa till Ạbisaj: ”Gör honom inget illa, för vem kan ostraffat angripa+ Jehovas smorde?”+ 10  David fortsatte: ”Så sant Jehova lever, antingen kommer Jehova att slå honom,+ eller så dör han en naturlig död+ eller stupar i krig.+ 11  Av respekt för Jehova är det otänkbart för mig att göra något ont mot Jehovas smorde.+ Men ta nu spjutet som är vid hans huvud och hans vattenkruka, så ger vi oss i väg.” 12  David tog spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud, och de gick i väg. Det var ingen som såg dem eller märkte något+ eller vaknade. Alla sov, för Jehova hade låtit en djup sömn falla över dem. 13  Sedan gick David över till andra sidan och ställde sig högst upp på berget, långt borta, på behörigt avstånd från Saul. 14  David ropade till soldaterna och till Abner,+ Ners son: ”Hör du mig, Abner?” Abner svarade: ”Vem är det som ropar till kungen?” 15  David sa till Abner: ”Du är ju känd i hela Israel för att vara en tapper man, så varför har du inte hållit vakt över din herre och kung? En av soldaterna kom ju för att döda din herre och kung.+ 16  Du har inte skött dina plikter. Så sant Jehova lever, ni förtjänar att dö, eftersom ni inte har hållit vakt över er herre, Jehovas smorde.+ Titta er omkring! Var är kungens spjut? Och var är vattenkrukan+ som stod vid hans huvud?” 17  Då kände Saul igen Davids röst och sa: ”Är det din röst, min son David?”+ David svarade: ”Det är min röst, min herre och kung.” 18  Han tillade: ”Varför förföljer min herre mig?+ Vad har jag gjort, och vad är jag skyldig till?+ 19  Min herre och kung, var snäll och lyssna till mig. Om det är Jehova som har hetsat dig att förfölja mig, låt mig då offra ett sädesoffer till honom.* Men om det är människor som har hetsat dig,+ då ska Jehova förbanna dem. För nu har de gjort mig till en flykting, och jag kan inte längre bo bland Jehovas folk.*+ Det de säger är: ’Gå i väg, tjäna andra gudar!’ 20  Låt inte mitt blod rinna ut på marken långt borta från Jehovas ansikte. Israels kung har ju dragit ut för att leta efter en ynka loppa,+ som om han jagade en rapphöna i bergen!” 21  Då sa Saul: ”Jag har syndat.+ Kom tillbaka, min son David, för jag ska aldrig mer göra dig något ont. Du har ju visat stor respekt för mitt liv+ i dag. Ja, jag har verkligen varit en dåre och gjort ett fruktansvärt misstag.” 22  David svarade: ”Här är kungens spjut. Skicka hit en av dina unga män och hämta det. 23  Det är Jehova som ska belöna var och en för hans rättfärdighet+ och trohet. I dag gav Jehova dig i min hand, men jag ville inte döda Jehovas smorde.+ 24  Precis som ditt liv var värdefullt för mig i dag, så ska mitt liv vara värdefullt för Jehova, och jag ber att han ska rädda mig ur alla svårigheter.”+ 25  Saul svarade: ”Må du vara välsignad, min son David. Du kommer sannerligen att göra storverk och bli framgångsrik.”+ Efter det gick David sin väg, och Saul återvände hem.+

Fotnoter

Eller möjligen ”öknen”, ”vildmarken”.
Eller ”låt honom då känna doften av mitt sädesoffer”.
Ordagrant ”arvedel”.

Studienoter

Media