Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Välj språk Svenska

Nehemja 5:1–19

ÖVERSIKT

  • Nehemja förbjuder lån mot ränta (1–13)

  • Nehemjas osjälviskhet (14–19)

5  Men många män och deras hustrur började klaga högljutt på sina judiska landsmän.+  En del sa: ”Vi är många med alla våra söner och döttrar. Vi behöver spannmål, så att vi får äta och håller oss vid liv.”  Andra sa: ”Vi måste lämna våra åkrar, vingårdar och hus i pant för att få spannmål under matbristen.”  Och några sa: ”Vi har belånat våra åkrar och vingårdar för att kunna betala skatt till kungen.+  Men vi är av samma kött och blod som våra landsmän,* och våra barn är inte sämre än deras. Ändå måste vi snart låta våra söner och döttrar bli slavar.+ Några av våra döttrar har faktiskt redan blivit det. Och vi kan inte göra något åt det, för nu äger vi inte våra åkrar och vingårdar längre.”  Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras klagomål.  Jag tänkte över saken noggrant och tog upp det med de förnäma männen och styresmännen. Jag kritiserade dem skarpt och sa: ”Ni kräver ränta* av era egna bröder.”+ Dessutom ordnade jag ett stort möte på grund av det här.  ”Vi har gjort allt för att köpa tillbaka våra judiska bröder som var slavar i nationerna”, sa jag. ”Ska ni nu sälja era bröder,+ så att vi tvingas köpa dem fria igen?” Då blev de helt tysta och hade inget att säga.  Sedan sa jag: ”Det här är inte bra. Borde ni inte respektera vår Gud,+ så att nationerna, våra fiender, inte har något att kritisera oss för? 10  Jag, mina bröder och mina medhjälpare lånar också ut pengar och spannmål. Låt oss nu bara sluta låna ut mot ränta.+ 11  Jag ber er att redan i dag lämna tillbaka deras åkrar,+ vingårdar, olivlundar och hus. Lämna också tillbaka den ränta på en hundradel* av pengarna, spannmålen, det nya vinet och oljan som ni krävt av dem.” 12  De svarade: ”Vi ska lämna tillbaka det och inte kräva något i gengäld. Vi ska göra precis som du säger.” Då kallade jag till mig prästerna, och männen fick svära på att de skulle hålla sitt löfte. 13  Dessutom skakade jag ut vecken på min klädnad och sa: ”Om någon inte håller detta löfte ska den sanne Guden skaka ut honom ur hans hus och hans egendom. Han ska bli lika utskakad och tom som min klädnad.” Då sa alla de församlade ”Amen!”* och lovprisade Jehova. Och folket gjorde som de hade lovat. 14  För övrigt kan nämnas att under de 12 år jag var ståthållare+ i Judas land, från kung Artaxẹrxes+ 20:e år+ till hans 32:a år,+ avstod både jag och mina bröder från att äta den mat som ståthållaren hade rätt till.+ 15  Ståthållarna före mig hade lagt bördor på folket och krävde 40 siklar* silver varje dag till bröd och vin. Och deras medhjälpare förtryckte folket. Men jag gjorde inte så,+ eftersom jag hade djup respekt för Gud.+ 16  Dessutom hjälpte jag själv till med arbetet på muren, och vi skaffade inte en enda åker.+ Alla mina medhjälpare var där och arbetade. 17  Det var 150 judar och styresmän som åt vid mitt bord, förutom dem som kom till oss från nationerna. 18  Varje dag lät jag tillreda* en tjur, sex fina får samt fåglar, och var tionde dag ordnades allt slags vin i överflöd. Trots att jag gjorde allt detta begärde jag inte att få den mat som ståthållaren hade rätt till, eftersom folket redan bar en tung börda. 19  Tänk på mig, min Gud, och kom ihåg* allt jag har gjort för detta folk.+

Fotnoter

Ordagrant ”Som våra bröders kött är vårt kött”.
Eller ”ockerränta”.
Eller ”1 procent”, dvs. i månaden.
Eller ”Må det bli så!”
Dvs. ca 0,5 kg. Se Tillägg B14.
Eller ”iordningställde man på min bekostnad”.
Eller ”Kom ihåg, min Gud, mig till godo”.