Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Välj språk Svenska

Första Moseboken 21:1–34

ÖVERSIKT

  • Isak föds (1–7)

  • Ismael hånar Isak (8, 9)

  • Hagar och Ismael sänds i väg (10–21)

  • Abrahams förbund med Abimelek (22–34)

21  Jehova kom ihåg vad han hade lovat Sara, och Jehova höll sitt löfte till henne.+  Sara blev gravid+ och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, precis vid den tid som Gud hade sagt.+  Abraham gav sin nyfödde son, som Sara hade fött, namnet Isak.+  När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, som Gud hade befallt.+  Abraham var 100 år när hans son Isak föddes.  Och Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta, och alla som får höra talas om det kommer att skratta med mig.”*  Och hon tillade: ”Vem hade kunnat tro att Abrahams hustru Sara skulle få amma barn? Men nu har jag faktiskt fött honom en son på hans ålderdom.”  Isak blev större, och den dag han blev avvand ordnade Abraham en stor fest.  Men Sara märkte att den son som egyptiskan Hagar+ hade fött åt Abraham hånade Isak.+ 10  Så hon sa till Abraham: ”Driv ut den här slavinnan och hennes son, för hennes son ska inte ärva tillsammans med min son, Isak!”+ 11  Men Abraham blev mycket illa till mods av det Sara sa om hans son.*+ 12  Då sa Gud till Abraham: ”Bli inte nedslagen av det Sara säger om pojken och din slavinna. Lyssna på henne,* för den avkomma som du blev lovad ska komma genom Isak.+ 13  Men även slavinnans son+ ska jag göra till en nation,+ eftersom han är din avkomling.” 14  Så tidigt nästa morgon steg Abraham upp och tog bröd och en skinnsäck med vatten och lade det på Hagars axlar. Sedan sände han i väg henne med pojken,+ och hon gav sig av och irrade omkring i Beershẹbas+ vildmark. 15  Till sist tog vattnet i säcken slut, och hon knuffade in pojken under en buske. 16  Sedan gick hon vidare och satte sig för sig själv en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd, för hon tänkte: ”Jag vill inte se när pojken dör.” Så hon satte sig på avstånd och började gråta högt. 17  Då hörde Gud pojkens röst,+ och Guds ängel ropade från himlen till Hagar. Han sa:+ ”Varför gråter du, Hagar? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens röst. 18  Res dig, hjälp pojken upp och ta hand om honom, för jag ska göra honom till en stor nation.”+ 19  Sedan öppnade Gud hennes ögon, och hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde skinnsäcken och gav pojken att dricka. 20  Och Gud var med pojken+ under hans uppväxt. Han bodde i vildmarken och blev bågskytt. 21  Han bosatte sig i Parans vildmark,+ och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten. 22  Vid den tiden sa Abimẹlek och hans befälhavare Pikol till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör.+ 23  Så svär nu en ed vid Gud att du inte ska svika mig och mina barn och mina ättlingar. Visa mig och landet där du bor samma lojalitet* som jag har visat dig.”+ 24  Då sa Abraham: ”Jag lovar och svär.” 25  Men Abraham påtalade för Abimẹlek att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn.+ 26  Abimẹlek sa: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Du har inte sagt något om det tidigare, och jag har inte hört talas om det förrän i dag.” 27  Då tog Abraham får och nötboskap och gav till Abimẹlek, och de ingick ett förbund med varandra. 28  När Abraham tog sju lamm* från hjorden åt sidan 29  frågade Abimẹlek: ”Varför har du ställt sju lamm åt sidan?” 30  Abraham svarade: ”Ta emot de här sju lammen av mig som en bekräftelse på att det är jag som har grävt brunnen.” 31  Därför kallade han den platsen Beershẹba,*+ eftersom de hade avlagt en ed där. 32  Så ingick de ett förbund+ vid Beershẹba, och Abimẹlek och hans befälhavare Pikol återvände till filistéernas land.+ 33  Sedan planterade Abraham en tamarisk i Beershẹba, och där lovprisade han Jehovas, den evige Gudens,+ namn.+ 34  Och Abraham bodde kvar* i filistéernas land en lång tid.*+

Fotnoter

Eller möjligen ”skratta åt mig”.
Dvs. Ismael.
Ordagrant ”till hennes röst”.
Eller ”lojala kärlek”.
Ordagrant ”tacklamm”.
Betyder ”edsbrunn” eller ”sjubrunn”.
Eller ”bodde som invandrare”.
Ordagrant ”många dagar”.