Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Psalmerna 78:1–72

Maskịl.* Av Asaf.+ 78  Lyssna,* mitt folk, till min lag,+ böj ert öra till min muns ord.+   Med ett ordspråk vill jag öppna min mun,+ jag vill låta gåtor från forna tider sprudla fram+   vad vi har hört och känner+ och vad våra fäder har berättat för oss,+   det döljer vi inte för deras söner.+ För den kommande generationen berättar vi+ om Jehovas lovvärda gärningar och hans styrka+ och de under han har gjort.+   Och han upprättade en påminnelse i Jakob,+ och han satte en lag i Israel+ som han befallde våra förfäder+ att göra känd för sina söner,+   för att den kommande generationen, de söner som skulle födas, skulle känna den,+ så att de skulle träda fram och berätta om den för sina söner+   och för att de skulle sätta sin tillit till Gud*+ och inte glömma Guds* handlingar+ utan hålla hans bud.+   De skulle inte bli som sina förfäder,+ en motspänstig och upprorisk generation,+ en generation som inte hade berett sitt hjärta+ och vars ande inte var trofast mot Gud.*+   Efraims söner, fastän väpnade bågskyttar,+ drog sig tillbaka på kampens dag.+ 10  De höll inte Guds* förbund,+ de vägrade att vandra efter hans lag.+ 11  De glömde också hans gärningar+ och de underbara verk han hade låtit dem se.+ 12  Inför deras förfäder hade han handlat förunderligt+ i Egyptens land,+ på Soans område.+ 13  Han klöv havet och lät dem gå över,+ han fick vattnen att stå som en fördämning.+ 14  Han ledde dem med ett moln om dagen+ och hela natten med ett ljus av eld.+ 15  Han klöv klippor i vildmarken+ och lät dem dricka rikligt som ur djupen.*+ 16  Han lät strömmar välla fram ur en brant klippa,+ lät vatten flyta ner som floder.+ 17  Men de fortsatte att synda mot honom+ genom att göra uppror mot den Högste i den vattenlösa trakten.+ 18  De satte Gud* på prov i sitt hjärta+ genom att begära något att äta för sin själ.+ 19  Och de talade emot Gud.*+ De sade: ”Kan Gud duka ett bord i vildmarken?”+ 20  Se! Han slog på en klippa,+ så att vatten flödade och regnfloder strömmade fram.+ ”Kan han också ge bröd,+ ja, kan han skaffa föda åt sitt folk?”+ 21  När Jehova hörde det blev han förgrymmad;+ och eld tändes mot Jakob,+ ja, också vrede steg upp mot Israel.+ 22  Ty de trodde inte på Gud,+ de förtröstade inte på hans räddning.+ 23  Han gav då befallning åt skyarna där ovan, och himlens dörrar öppnade han.+ 24  Han lät manna regna över dem till att äta,+ ja, säd från himlen gav han dem.+ 25  De starkas*+ bröd var vad människor* åt; han sände dem föda,* så att de kunde bli mätta.+ 26  Han fick en östanvind att bryta lös i himlen+ och en sunnanvind att blåsa genom sin styrka.+ 27  Och han lät föda regna över dem som stoft,+ ja, bevingade flygande skapelser som havens sandkorn.+ 28  Han lät dem falla ner mitt i hans läger,+ runt omkring hans tältboningar.+ 29  Då åt de och blev mycket mätta,+ och det de längtade efter förde han till dem.+ 30  De hade inte vänt sig bort från det de hade längtat efter, maten var ännu i deras mun,+ 31  när Guds vrede steg upp mot dem.+ Och han dräpte bland deras välnärda,+ Israels unga män fick han att sjunka ihop. 32  Trots allt detta syndade de ytterligare+ och trodde inte på hans underbara gärningar.+ 33  Därför gjorde han slut på deras dagar, som om de var en vindfläkt,+ och på deras år genom plötslig förskräckelse. 34  Varje gång han dräpte några av dem frågade de åter efter honom,+ ja, de vände tillbaka och sökte Gud.*+ 35  De kom ihåg att Gud* var deras Klippa+ och att Gud den Högste var deras Hämnare.+ 36  Och de försökte narra honom med sin mun,+ med sin tunga försökte de ljuga för honom.+ 37  Deras hjärta stod inte fast på hans sida,+ de var inte trogna mot hans förbund.+ 38  Men han var barmhärtig,+ han övertäckte missgärningen+ och vållade inte fördärv.+ Många gånger lät han sin vrede vända tillbaka,+ och han uppväckte inte allt sitt raseri. 39  Han kom ihåg att de var kött,+ att anden* går bort och inte kommer tillbaka.+ 40  Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i vildmarken,+ fick honom att känna sig sårad i öknen!+ 41  Gång på gång satte de Gud* på prov,+ ja, de vållade Israels Helige smärta.*+ 42  De kom inte ihåg hans hand,+ den dag då han friköpte dem från motståndaren,+ 43  hur han gjorde sina tecken i Egypten,+ ja, sina under på Soans område,+ 44  och hur han förvandlade deras Nilkanaler till blod,+ så att de inte kunde dricka ur sina strömmar.+ 45  Han sände styngflugor över dem, för att dessa skulle förtära dem,+ och grodor, för att dessa skulle bringa fördärv över dem.+ 46  Han gav deras avkastning åt kackerlackorna och frukten av deras möda åt gräshopporna.+ 47  Han dräpte deras vinstock med hagel+ och deras sykomorträd med hagelstenar.+ 48  Han utlämnade deras lastdjur åt hagel+ och deras boskap åt brinnande feber. 49  Han sände sin brinnande vrede över dem,+ förgrymmelse och fördömelse och nöd,+ en skara av olycksänglar.+ 50  Han beredde en stig för sin vrede.+ Han höll inte tillbaka deras själ från döden, deras liv utlämnade han åt pesten.*+ 51  Till sist slog han allt förstfött i Egypten,+ deras mandoms första frukt* i Hams tält.+ 52  Därefter lät han sitt folk bryta upp som en småboskapshjord+ och förde dem som en hjord i vildmarken.+ 53  Han fortsatte att leda dem i trygghet, de kände ingen skräck.+ Havet övertäckte deras fiender.+ 54  Så förde han dem till sitt heliga område,+ denna bergstrakt som hans högra hand förvärvade.+ 55  För deras skull drev han undan för undan ut nationerna,+ och med mätsnöret tilldelade han dem en arvedel,+ och så lät han Israels stammar bo i deras* hem.*+ 56  De satte Gud den Högste på prov och gjorde uppror mot honom,+ de rättade sig inte efter hans påminnelser.+ 57  De vek också ständigt tillbaka och handlade förrädiskt som sina förfäder,+ de svek som en slak båge.+ 58  De fortsatte att kränka honom med sina offerhöjder,+ och med sina huggna bilder uppeggade de honom till svartsjuka.+ 59  Gud hörde+ det och blev förgrymmad,+ och han föraktade Israel mycket.+ 60  Och han övergav till slut tältboningen i Silo,+ tältet där han bodde bland människorna.*+ 61  Sedan gav han sin styrka åt fångenskap+ och sin skönhet i motståndarens hand.+ 62  Och han överlämnade sitt folk åt svärdet,+ han blev förgrymmad på sin arvedel.+ 63  Eld förtärde hans unga män, och hans jungfrur blev inte lovprisade.*+ 64  Hans präster föll för svärd,+ och deras* änkor brast inte i gråt.+ 65  Då vaknade Jehova* som ur en sömn,+ lik en väldig man som nyktrar till från vinruset.+ 66  Och han slog sina motståndare bakifrån,+ han lät en smälek som varar till oöverskådlig tid komma över dem.+ 67  Så förkastade han Josefs tält,+ och Efraims stam utvalde han inte.+ 68  Men han utvalde Judas stam,+ Sions berg, som han älskade.+ 69  Han byggde sin helgedom lik höjderna,+ lik jorden som han har grundat till oöverskådlig tid.+ 70  Så utvalde han David, sin tjänare,+ och tog honom från småboskapens fållor.+ 71  Från hans plats bakom de digivande tackorna+ hämtade han in honom till att vara herde för Jakob, sitt folk,+ och för Israel, sin arvedel.+ 72  Och han blev herde för dem med ostraffligt hjärta,+ och han ledde dem med skickliga händer.+

Fotnoter

Se not till 32:0.
El.: ”Låna ditt öra”.
”till Gud”. Hebr.: vE’lohịm.
”Guds”. Hebr.: ’El.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”Guds”. Hebr.: ’Elohịm.
El.: ”som av djupa vatten”, ”som av svallande (brusande) vatten”. Hebr.: kithhomọ̄th. Se not till 33:7, ”de svallande vattnen”.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”emot Gud”. Hebr.: bE’lohịm.
”De starkas”, dvs. de övermänskligas. Hebr.: ’abbirịm; LXXSyVg(iuxta LXX): ”änglars”; T: ”[Bröd som kom ner från] änglars boning”.
”människor”. Hebr.: ’ish.
El.: ”proviant”.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”Gud”. Hebr.: ’Elohịm.
El.: ”en vind”. Hebr.: rụach.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”vållade ... smärta”. El.: ”bedrövade ...”.
El.: ”böldpesten”.
Ordagr.: ”början av fortplantningsförmågor”, M; Sy: ”början av deras avkomma”; TLXXVg(iuxta LXX): ”första frukten av deras möda (mödor)”.
El.: ”sina”.
Ordagr.: ”tält”.
El.: ”jordemänniskorna”.
”lovprisade (lovsjungna)”, dvs. i bröllopssånger.
”deras”, LXXSyVg(iuxta LXX); MT: ”hans”.
Ett av de 134 ställen där soferim (judiska skrivare el. skriftlärda) ändrade JHWH till ’Adhonạj. Se Tillägg 1B.