Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel | NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Psalmerna 104:1–35

104  Välsigna Jehova, min själ.+ Jehova, min Gud, du är mycket stor.+ I värdighet och prakt har du klätt dig,+   du höljer dig i ljus som i en klädnad,+ spänner ut himlen som en tältduk.+   Han timrar sina övre kamrar i vattnen,+ gör molnen till sin vagn,+ vandrar på vindens vingar,+   gör sina änglar till andar,*+ sina tjänare till en förtärande eld.+   Han har grundat jorden på dess fästen,+ den skall aldrig i evighet bringas att vackla.+   Med djupet* som en klädnad täckte du den.+ Över bergen stod vattnen.+   Vid din förebråelse flydde de,+ vid ljudet av ditt åskdunder skrämdes de bort –   berg höjde sig,+ dalslätter sänkte sig – till den plats som du grundat för dem.   En gräns satte du som de inte fick överskrida;+ de skulle aldrig mer täcka jorden.+ 10  Han sänder i väg källor i regnflodsdalarna,+ mellan bergen flyter de fram. 11  De ger alla det öppna fältets vilda djur att dricka,+ zebrorna+ släcker sin törst. 12  Vid dem har himlens flygande skapelser sitt bo,+ från det täta lövverket låter de höra sin röst.+ 13  Han vattnar bergen från sina övre kamrar.+ Med frukten av dina verk* mättas jorden.+ 14  Han låter grönt gräs skjuta upp för djuren+ och växter till människans* tjänst,+ han frambringar föda* ur jorden+ 15  och vin som gläder den dödliga människans* hjärta,+ han låter ansiktet glänsa av olja+ och ger bröd som styrker den dödliga människans hjärta.+ 16  Jehovas träd blir mättade, Libanons cedrar som han planterat,+ 17  där fåglarna bygger sina nästen.+ Storken har enträden som sitt hus.+ 18  De höga bergen+ är för stenbockarna,+ de branta klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.+ 19  Han har gjort månen till att bestämma tider,+ solen vet när den skall gå ner.+ 20  Du framkallar mörker, så att det blir natt.+ Då kommer alla skogens vilda djur i rörelse. 21  De manprydda unga lejonen ryter efter rov+ och begär sin föda av Gud.*+ 22  Solen går upp+ – de drar sig tillbaka och lägger sig ner i sina gömställen.* 23  Människan* går ut till sina sysslor,+ ja, till sitt arbete intill kvällen.+ 24  Många är dina verk, Jehova!+ Med vishet har du gjort dem alla.+ Jorden är full av vad du har frambringat.+ 25  Där är havet – så stort och vidsträckt,*+ med ett oräkneligt myller av djur,+ levande skapelser, både små och stora.+ 26  Där stävar skeppen fram,+ där är Leviạtan,*+ som du har format till att leka i det.+ 27  Alla väntar de på dig,+ att du skall ge dem deras mat i rätt tid.+ 28  Det du ger dem samlar de upp.+ Du öppnar din hand – de mättas med goda gåvor.+ 29  Du döljer ditt ansikte – de blir bestörta.+ Du tar bort deras ande* – de dör*+ och vänder åter till stoft.+ 30  Du sänder ut din ande – de skapas,+ och du förnyar jordens yta. 31  Jehovas härlighet består till oöverskådlig tid.+ Jehova gläder sig över sina verk.+ 32  Han ser på jorden, och den skälver,+ han rör vid bergen, och de ryker.+ 33  Jag skall sjunga till Jehovas ära hela mitt liv,+ jag skall spela och sjunga till min Guds ära så länge jag är till.+ 34  Må mina tankar om honom vara välbehagliga.+ Jag gläder mig i Jehova.+ 35  Syndarna skall utrotas från jorden,+ de ondskefulla skall inte mer vara till.+ Välsigna Jehova, min själ. Lovprisa Jah!*+

Fotnoter

El.: ”vindar”. Hebr.: ruchọ̄th, plur. Jfr v. 3: ”vindens” (rụach), sing.
El.: ”svallande (brusande) vatten”. Hebr.: tehọ̄m; LXXVg: ”avgrunden”. Se not till 1Mo 1:2, ”djupets”.
El.: ”Med fuktighet (väta) från dina förrådshus”, genom en rättelse av M.
Ordagr.: ”jordemänniskans”. Hebr.: ha’adhạm.
Ordagr.: ”bröd”.
”den dödliga människans”. Hebr.: ’enọ̄sh.
”av Gud”. Hebr.: me’Ẹl.
El.: ”på sina boplatser”.
El.: ”Jordemänniskan”. Hebr.: ’adhạm.
Ordagr.: ”vitt (brett) åt båda sidor (på båda händer)”.
”Leviatan”. Hebr.: liwjathạn; LXXVg(iuxta LXX): ”draken (ormen)”.
”deras ande (andedräkt)”. Hebr.: ruchạm; grek.: to pneuma autọ̄n; lat.: spịritum eọrum.
El.: ”ger upp andan”.
”Lovprisa Jah!” Hebr.: Halelu-Jạh; grek.: Allēlouia; lat.: Allelụia. Det hebr. verbet halelụ är en imperativ plur., som anger att uppmaningen är riktad till flera. ”Jah” är en kortform av Guds namn. Jfr not till 68:4. Se Tillägg 1D.