Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel | NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Markus 6:1–56

 Och han gick bort därifrån och kom till sin hembygd, och hans lärjungar följde honom.+  När det blev sabbat, började han undervisa i synagogan; och flertalet av dem som hörde på häpnade och sade: ”Varifrån har den mannen fått detta?+ Och varför skulle denna vishet ha blivit given åt den mannen och sådana kraftgärningar bli utförda genom hans händer?  Är det inte snickaren,+ Marias son+ och bror till Jakob+ och Josef* och Judas och Simon?+ Och är inte hans systrar här hos oss?” Så började de i honom finna orsak att snava och falla.+  Men Jesus sade vidare till dem: ”Det är bara i sin hembygd och bland sina släktingar och i sitt eget hus som en profet inte blir ärad.”+  Och han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att lägga händerna på några få sjuka och bota dem.  Ja, han förundrade sig över deras brist på tro. Och han gick omkring till byarna på en rundfärd och undervisade.+  Nu kallade han till sig de tolv, och han satte i gång med att sända ut dem två och två,+ och han gav dem myndighet över de orena andarna.+  Och han gav dem föreskrifter att inte ta med sig något annat för färden än en stav – inget bröd, ingen matpåse+ och inga kopparpengar i bältet.+  Sandaler skulle de binda på sig, men de skulle inte ha på sig två underklädnader.+ 10  Ytterligare sade han till dem: ”Varhelst ni kommer in i ett hem,+ stanna där till dess ni drar vidare från den orten.+ 11  Och är det någon plats som inte vill ta emot er eller höra på er, skall ni gå ut från den platsen och skaka av dammet under era fötter till ett vittnesbörd* för dem.”+ 12  Så gav de sig av och predikade för att folk skulle ändra sinne;+ 13  och de drev ut många demoner+ och smorde in många sjuka med olja+ och botade dem.+ 14  Nu kom det till kung Herodes öron, för namnet Jesus* hade nämligen blivit allmänt känt, och man sade:* ”Johannes, han som döpte,* har blivit uppväckt från de döda, och därför verkar kraftgärningarna i honom.”+ 15  Men andra sade: ”Det är Elia.”+ Åter andra sade: ”Det är en profet, lik en av profeterna.”+ 16  Men när Herodes hörde det, sade han: ”Den Johannes som jag halshögg, han har blivit uppväckt.”+ 17  Herodes hade nämligen själv sänt ut folk och låtit gripa Johannes och sätta honom bunden i fängelse. Anledningen till det var Herọdias, hans bror Filippus hustru, för han hade gift sig med henne,+ 18  och Johannes hade upprepade gånger sagt till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.”+ 19  Men Herọdias bar agg+ till honom och ville döda honom men kunde det inte.+ 20  Herodes var nämligen rädd+ för Johannes, eftersom han visste att han var en rättfärdig och helig man;+ och han höll honom i säkert förvar. Och sedan han hade hört+ honom, var han mycket villrådig om vad han skulle göra; och ändå fortsatte han att gärna höra honom. 21  Men en lämplig dag+ kom då Herodes på sin födelsedag+ hade en kvällsbjudning för sina stormän och militärbefälhavarna* och de främsta i Galileen. 22  Herọdias dotter kom då in och dansade och behagade Herodes och dem som låg till bords+ med honom. Kungen sade till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag skall ge dig det.” 23  Ja, han svor henne en ed: ”Vad du än ber mig om skall jag ge dig,+ ända till hälften av mitt kungarike.”+ 24  Och hon gick ut och sade till sin mor: ”Vad skall jag be om?” Hon sade: ”Johannes döparens huvud.”+ 25  Genast gick hon med hast in till kungen och framställde sin begäran, i det hon sade: ”Jag vill att du med detsamma ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.” 26  Fastän kungen blev djupt bedrövad, ville han ändå inte avvisa henne, med tanke på ederna och dem som låg till bords.+ 27  Och kungen skickade omedelbart i väg en av livvakten och befallde honom att hämta hans huvud. Och han gick bort och halshögg honom i fängelset+ 28  och bar fram hans huvud på ett fat, och han gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor.+ 29  När hans lärjungar fick höra om det, kom de och tog hans kropp och lade den i en minnesgrav.+ 30  Och apostlarna samlades inför Jesus och berättade för honom om allt vad de hade gjort och lärt ut.+ 31  Och han sade till dem: ”Kom med mig till ett ensligt ställe där vi kan vara ensamma,+ och vila er lite.”+ Det var nämligen många som kom och gick, och de hade ingen ledig stund ens att äta ett mål mat.+ 32  Så gav de sig då av i båten till ett ensligt ställe där de kunde vara för sig själva.+ 33  Men man såg dem ge sig av, och många fick reda på det, och från alla städerna skyndade de tillsammans dit till fots och kom före dem.+ 34  När han nu steg ur båten, fick han se en stor folkskara, och han greps av medlidande+ med dem, eftersom de var lika får utan herde.+ Och han började lära dem många ting.+ 35  Vid det laget hade det blivit sent, och hans lärjungar kom fram till honom och sade: ”Stället ligger avsides, och det är redan sent.+ 36  Skicka i väg dem, så att de kan ge sig av till lantgårdarna och byarna runt omkring och köpa sig något att äta.”+ 37  Till svar sade han till dem: ”Ge ni dem något att äta.” Då sade de till honom: ”Skall vi ge oss av och köpa bröd för två hundra denarer* och ge dem att äta?”+ 38  Han sade till dem: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter!” Sedan de tagit reda på det, sade de: ”Fem, och därtill två fiskar.”+ 39  Och han sade åt allt folket att lägga sig ner gruppvis+ i det gröna gräset.+ 40  Och de lade sig ner i grupper om hundra och om femtio.+ 41  Så tog han de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, uttalade en välsignelse+ och bröt+ bröden i stycken och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram dem för folket; och han delade upp de två fiskarna åt alla. 42  Så åt de alla och blev mätta;+ 43  och de tog upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, förutom rester av fiskarna. 44  Och de som hade ätit av bröden var fem tusen män.+ 45  Och strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till motsatta stranden åt Betsaida till, medan han själv skickade i väg folkskaran.+ 46  Men sedan han hade sagt farväl till dem, begav han sig upp på berget för att be.+ 47  När det nu hade blivit kväll, var båten mitt ute på sjön, och han var ensam på land.+ 48  Och när han såg att det var mycket besvärligt+ för dem att ro, för de hade vinden emot sig, kom han ungefär vid den fjärde nattväkten* ut till dem, gående på sjön; men han tycktes vilja gå förbi dem. 49  När de fick se honom komma gående på sjön, tänkte de: ”Det är en spöksyn!”* och de skrek högt,+ 50  för alla såg de honom och blev oroade. Men han talade genast med dem, och han sade till dem: ”Fatta mod, det är jag; var inte rädda.”+ 51  Och han steg upp till dem i båten, och vinden lade sig. Då blev de oerhört förundrade inom sig,+ 52  för de hade inte fattat meningen med bröden, utan deras hjärtan var fortfarande tröga till att förstå.+ 53  Och när de hade kommit över till land, kom de till Gennẹsaret och lade båten för ankar strax intill.+ 54  Men så snart som de hade stigit ur båten kände folk igen honom, 55  och de sprang runt i hela den trakten och bar de sjuka och svaga på bårar dit där de hörde att han var. 56  Och var han än gick in, i byar eller städer eller gårdar,+ lade man de sjuka på de öppna platserna, och de sökte beveka honom att låta dem få röra+ bara vid fransen+ på hans ytterklädnad. Och alla som rörde vid den blev friska.*+

Fotnoter

”Josef”, אVg; ABCDSyh,p: ”Joses”.
”ett vittnesbörd”. Grek.: martỵrion; lat.: testimọnium.
Ordagr.: ”hans namn”.
”man sade”. Ordagr.: ”de sade”, BW; אACSyh,p,s: ”han sade”.
El.: ”han som sänkte (doppade) ner”. Grek.: ho baptịzōn.
Ordagr.: ”kiliarkerna”. Grek.: tois khiliạrkhois; befälhavare över 1 000 soldater; lat.: tribụnis.
En denar var ett romerskt silvermynt som vägde omkr. 3,85 g.
Se noter till 13:35 och Mt 14:25.
El.: ”en synvilla”, ”ett övernaturligt fenomen”.
El.: ”blev räddade”.