Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Josua 9:1–27

 Och så snart alla de kungar+ som var på den här sidan Jordan, i bergstrakten och i Shefẹla* och utmed hela kusten mot Stora havet+ och* framför Libanon,+ hettiterna+ och amoréerna, kanaanéerna,+ perisséerna,+ hivéerna och jebuséerna,+ hörde vad som hade hänt,  slöt de sig samman för att enade föra krig mot Josua och Israel.+  När invånarna i Gịbeon+ fick höra vad Josua hade gjort med Jeriko+ och Aj,+  tillgrep de på eget initiativ list*+ och gick i väg och försåg sig med färdkost och tog utslitna packsäckar till sina åsnor och utslitna och spruckna och ihopbundna skinnläglar för vin+  och utslitna och lappade sandaler på sina fötter och tog på sig utslitna kläder, och allt brödet i deras färdkost var torrt och smuligt.  Sedan gick de till Josua i lägret i Gilgal+ och sade till honom och Israels män: ”Vi har kommit från ett avlägset land. Så slut nu förbund+ med oss.”  Då sade Israels män till hivéerna:+ ”Ni kanske bor i närheten av oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?”*+  De sade då till Josua: ”Vi är dina tjänare.”*+ Josua sade till dem: ”Vilka är ni, och varifrån kommer ni?”  Då sade de till honom: ”Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land+ för Jehovas, din Guds, namns+ skull. Vi har nämligen hört om hans rykte och om allt vad han gjorde i Egypten+ 10  och om allt vad han gjorde med amoréernas två kungar som var på andra sidan Jordan, nämligen Sihon,+ Hesbons kung, och Og,+ Basans kung, som var i Ạshtarot.+ 11  Därför sade våra äldste och alla vårt lands invånare detta till oss:+ ’Ta med er färdkost och gå och möt dem och säg till dem: ”Vi är era tjänare.+ Så slut nu förbund med oss.”’+ 12  Här är vårt bröd. Det var varmt när vi tog med det som färdkost hemifrån den dag vi drog ut för att komma hit till er, och se nu så torrt och smuligt det har blivit.+ 13  Och detta är de skinnläglar för vin som vi fyllde när de var nya, och se, de har spruckit,+ och dessa våra kläder och sandaler, de har slitits ut på grund av den mycket långa resan.” 14  Då tog männen något av deras färdkost, men de frågade inte Jehovas mun.+ 15  Och Josua ingick fred med dem+ och slöt ett förbund med dem om att låta dem leva, och så gav menighetens hövdingar+ dem en ed.+ 16  Och det skedde tre dagar senare, efter det att de hade slutit förbund med dem, att de fick höra att de var deras grannar och att de bodde alldeles i närheten av dem. 17  Då bröt Israels söner upp och kom till deras städer på tredje dagen, och deras städer var Gịbeon+ och Kefịra+ och Bẹerot+ och Kịrjat-Jẹarim.+ 18  Och Israels söner slog inte ihjäl dem, eftersom menighetens hövdingar hade gett dem en ed+ vid Jehova, Israels Gud.+ Och hela menigheten började knota mot hövdingarna.+ 19  Då sade alla hövdingarna till hela menigheten: ”Vi för vår del har gett dem en ed vid Jehova, Israels Gud, och nu får vi inte skada dem.+ 20  Så här skall vi göra med dem, medan vi låter dem leva,* så att inte harm kommer över oss på grund av den ed som vi har svurit dem.”+ 21  Så hövdingarna sade till dem: ”Låt dem leva och låt dem samla* ved och hämta vatten åt hela menigheten,+ alldeles som hövdingarna har lovat dem.”+ 22  Josua kallade dem nu till sig och talade till dem och sade: ”Varför lurade ni oss och sade: ’Vi bor mycket långt bort från er’,+ då ni ju bor precis mitt ibland oss?+ 23  Och nu är ni under förbannelse,+ och ni skall aldrig slippa att tjäna som slavar+ och samla ved och hämta vatten* till min Guds hus.”+ 24  Då svarade de Josua och sade: ”Det var därför att det blev uttryckligen berättat för dina tjänare att Jehova, din Gud, hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela landet och att förinta alla landets invånare inför er,+ och vi fruktade mycket för våra själar* på grund av er.+ Därför gjorde vi detta.+ 25  Och se, vi är i din hand. Gör med oss vad du finner gott och riktigt.”+ 26  Och han gjorde så med dem: han befriade dem ur Israels söners hand, och de dräpte dem inte.+ 27  Och på den dagen satte Josua dem till*+ att samla ved och hämta vatten åt menigheten+ och till Jehovas altare på den plats som Han skulle utvälja,+ och det gör de än i dag.

Fotnoter

El.: ”låglandet”.
”och”, LXX; Vg: ”också”; saknas i M.
El.: ”handlade de ... med klokhet (skarpsinne)”.
Ordagr.: ”Kanske [är det] i min närhet (mitt) du bor. Hur skulle jag då kunna skära ett förbund med dig?” Pronomenen i sing. används i kollektiv betydelse, eftersom de som för ordet talar på folkets vägnar.
El.: ”slavar”.
”medan vi låter ... leva”. Motsvaras i hebr. av en infinitivus absolutus, en verbform som inte anger vare sig tid el. person.
El.: ”hugga”.
Ordagr.: ”en slav och vedsamlare [plur.] och vattenhämtare [plur.]”.
”för våra själar (vårt liv)”. Hebr.: lenafshothẹ̄nu, plur.; grek.: perị tōn psykhọ̄n hēmọ̄n, plur.; lat.: animạbus nọstris, plur.
”Och ... satte ... [han] dem till”. Ordagr.: ”Och ... gav han dem”. Hebr.: wajjittenẹm (av nathạn, som ordet ”netinim” härleder sig från).