Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Josua 10:1–43

10  Och så snart Ạdoni-Sẹdek, kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Aj+ och sedan vigt det åt tillintetgörelse+ – att han hade gjort med Jeriko+ och dess kung+ som han hade gjort med Aj och dess kung+ – och att Gịbeons invånare hade slutit fred med Israel+ och var kvar mitt ibland dem,  blev han* mycket rädd,+ eftersom Gịbeon var en stor stad, som en av kungastäderna,* och var större än Aj,+ och alla dess män var väldiga män.  Därför sände Ạdoni-Sẹdek, kungen i Jerusalem,+ bud till Hoham, kungen i Hebron,+ och till Piram, kungen i Jarmut,+ och till Jafịa, kungen i Lakis,+ och till Debir, kungen i Eglon,+ och lät säga:  ”Kom upp till mig och hjälp mig, och låt oss slå Gịbeon, för de har slutit fred med Josua och Israels söner.”+  Då samlades amoréernas+ fem kungar och drog i väg upp – kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakis och kungen i Eglon – de och alla deras läger, och de började lägra sig mot Gịbeon och föra krig mot det.  Då sände männen i Gịbeon bud till Josua i lägret i Gilgal+ och lät säga: ”Låt inte din hand slappna och vika från dina slavar.+ Kom fort upp till oss och rädda oss och hjälp oss, för alla kungarna över amoréerna som bor i bergstrakten har samlat sig mot oss.”  Så drog Josua i väg upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom+ och alla de tappra, väldiga männen.+  Och Jehova sade till Josua: ”Var inte rädd för dem,+ ty jag har gett dem i din hand.+ Ingen av dem skall kunna stå dig emot.”+  Och Josua kom så emot dem genom överrumpling. Under hela natten hade han varit på väg upp från Gilgal. 10  Och Jehova spred förvirring bland dem inför Israel,+ och de* tillfogade dem ett stort nederlag vid Gịbeon+ och förföljde dem längs vägen på stigningen upp till Bet-Horon, och de slog dem ända till Asẹka+ och Makkẹda.+ 11  Och medan de flydde för Israel och befann sig på sluttningen ner från Bet-Horon, slungade Jehova stora stenar+ från himlen ner över dem, ända till Asẹka, så att de dog. De som dog på grund av hagelstenarna var fler än de som Israels söner dräpte med svärd. 12  Det var den gången Josua talade till Jehova, på den dag då Jehova överlämnade amoréerna åt Israels söner, och han sade inför Israels ögon: ”Sol,+ stå orörlig* över Gịbeon,+ och måne, över Ạjalons+ lågslätt.” 13  Då förblev solen orörlig, och månen stod verkligen stilla, tills nationen kunde ta hämnd på sina fiender.+ Är det inte upptecknat i Jashars* bok?+ Och solen blev stående mitt på himlen och skyndade inte att gå ner på nästan en hel dag.+ 14  Och ingen dag har visat sig vara lik denna, varken före den eller efter den, då Jehova lyssnade till en mans röst.+ Ty Jehova själv stred för Israel.+ 15  Sedan återvände Josua och hela Israel med honom till lägret i Gilgal.+ 16  Men de fem kungarna flydde+ och gömde sig i grottan vid Makkẹda.+ 17  Då blev det rapporterat till Josua och sagt: ”De fem kungarna har blivit funna, de håller sig gömda i grottan vid Makkẹda.”+ 18  Då sade Josua: ”Vältra fram stora stenar för grottans öppning och sätt män över den till att bevaka dem. 19  Men ni andra får inte stanna. Sätt efter era fiender och slå deras eftertrupp.+ Tillåt dem inte att komma in i sina städer, ty Jehova, er Gud, har gett dem i er hand.”+ 20  Och när Josua och Israels söner till slut hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och fullständigt förgjort dem+ och de som trots allt överlevde av dem hade kommit undan och tagit sig in i de befästa städerna,+ 21  då vände allt folket tillbaka i frid till lägret, till Josua, vid Makkẹda. Ingen vågade säga ett ord* mot Israels söner.+ 22  Och Josua sade: ”Öppna ingången till grottan och för ut dessa fem kungar ur grottan till mig.” 23  Då gjorde de så och förde ut dessa fem kungar ur grottan till honom: kungen i Jerusalem,+ kungen i Hebron,+ kungen i Jarmut, kungen i Lakis+ och kungen i Eglon.+ 24  Och så snart de hade fört ut dessa kungar till Josua kallade Josua till sig alla Israels män och sade till befälhavarna över krigsmännen som hade dragit med honom: ”Träd fram. Sätt era fötter på dessa kungars nackar.”+ Då trädde de fram och satte sina fötter på deras nackar.+ 25  Och Josua sade vidare till dem: ”Var inte rädda och var inte förfärade.+ Var modiga och starka, ty så här skall Jehova göra med alla era fiender som ni för krig mot.”+ 26  Därefter högg Josua ner dem och dödade dem och hängde upp dem på fem pålar,* och de fick hänga kvar på pålarna ända till kvällen.+ 27  Och vid den tid då solen gick ner befallde Josua att de skulle tas ner från pålarna,+ och man kastade in dem i grottan där de hade hållit sig gömda. Sedan lade de stora stenar för grottans öppning – och de har legat kvar där ända till denna dag. 28  Och Josua intog Makkẹda+ samma dag och slog staden med svärdsegg. Och dess kung och varje själ* som var i den vigde han åt tillintetgörelse.+ Han lät ingen överlevande finnas kvar. Så gjorde han då med kungen i Makkẹda+ alldeles som han hade gjort med kungen i Jeriko. 29  Sedan drog Josua och hela Israel med honom vidare från Makkẹda till Libna och förde krig mot Libna.+ 30  Och Jehova gav också den staden och dess kung i Israels hand, och de slog den och varje själ som var i den med svärdsegg. De lät ingen överlevande finnas kvar i den. Så gjorde de då med kungen där alldeles som de hade gjort med kungen i Jeriko.+ 31  Sedan drog Josua och hela Israel med honom vidare från Libna till Lakis+ och började lägra sig mot staden och föra krig mot den. 32  Och Jehova gav Lakis i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen, och de slog den och varje själ som var i den med svärdsegg,+ alldeles som de hade gjort med Libna. 33  Det var då som Horam, kungen i Geser,+ drog upp för att hjälpa Lakis. Då slog Josua honom och hans folk, tills han inte hade låtit någon överlevande av hans män finnas kvar.+ 34  Sedan drog Josua och hela Israel med honom vidare från Lakis till Eglon+ och började lägra sig mot staden och föra krig mot den. 35  Och de intog den samma dag och slog den med svärdsegg, och de vigde varje själ som var i den åt tillintetgörelse på den dagen, alldeles som de hade gjort med Lakis.+ 36  Sedan drog Josua och hela Israel med honom upp från Eglon till Hebron+ och började föra krig mot staden. 37  Och de intog den och slog den och dess kung och alla dess städer och varje själ som var i den med svärdsegg. Han lät ingen överlevande finnas kvar, utan gjorde med den alldeles som han hade gjort med Eglon. Så vigde han då den och varje själ som var i den åt tillintetgörelse.+ 38  Till slut kom Josua och hela Israel med honom tillbaka till Debir+ och började föra krig mot staden. 39  Och han intog den med dess kung och alla dess städer, och de slog dem med svärdsegg och vigde varje själ som var i den åt tillintetgörelse.+ Han lät ingen överlevande finnas kvar.+ Alldeles som han hade gjort med Hebron och alldeles som han hade gjort med Libna och dess kung, så gjorde han med Debir och dess kung.+ 40  Och Josua grep sig an med att slå hela landet: bergstrakten+ och Negev+ och Shefẹla*+ och sluttningarna+ och alla deras kungar. Han lät ingen överlevande finnas kvar, och allt som andades*+ vigde han åt tillintetgörelse,+ alldeles som Jehova, Israels Gud, hade befallt.+ 41  Och Josua slog dem från Kạdes-Barnẹa+ till Gaza+ och hela landet Gosen+ och upp till Gịbeon.+ 42  Och alla dessa kungar och deras land intog Josua på en gång,+ ty det var Jehova, Israels Gud, som stred för Israel.+ 43  Därefter återvände Josua och hela Israel med honom till lägret i Gilgal.+

Fotnoter

”han”, SyVg; MLXX: ”de”.
Ordagr.: ”kungarikets städer”.
”de”, TLagardeSy; M: ”han (det)”, i kollektiv betydelse; syftar tillbaka på ”Israel”; grek.: kỵrios, ”Jehova”.
El.: ”var tyst (stilla)”.
El.: ”Den rättrådiges (redliges)”.
Ordagr.: ”Ingen man rörde ivrigt (spetsade, vässade) sin tunga”. Jfr not till 2Mo 11:7, ”morra”.
Ordagr.: ”träd (trästycken)”. Grek.: xỵlōn; lat.: stịpites, ”pålar”, ”trädstammar”.
”varje själ”. Hebr.: kol-hannẹfesh; grek.: pan empnẹon, ”allt som andades”.
El.: ”låglandet”.
Ordagr.: ”varje andedräkt”. Grek.: pan empnẹon zōẹ̄s, ”allt som andades liv”; Vg: ”allt som kunde andas”.