Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Domarboken 19:1–30

19  I de dagar då det inte fanns någon kung i Israel+ var det en levit som uppehöll sig en tid i de mest avlägsna delarna av Efraims bergstrakt.+ Med tiden tog han en kvinna från Betlehem+ i Juda som bihustru.+  Men hans bihustru var otrogen mot honom.*+ Till slut gick hon bort från honom till sin fars hus i Betlehem i Juda och blev kvar där hela fyra månader.  Då bröt hennes man upp och gick efter henne för att tala tröstande till henne* och föra henne tillbaka; och han hade med sig sin medhjälpare*+ och ett par åsnehingstar. Då lät hon honom komma in i sin fars hus. När den unga kvinnans far fick se honom, gladde han sig över att möta honom.  Och hans svärfar, den unga kvinnans far, höll kvar honom, så att han blev kvar hos honom tre dagar; och de åt och drack, och han* övernattade också där.+  Och på fjärde dagen, när de som vanligt steg upp tidigt på morgonen, reste han sig för att ge sig av, men den unga kvinnans far sade till sin svärson: ”Styrk ditt hjärta med en bit bröd,+ och sedan kan ni ge er av.”  Så de satte sig ner, och de båda åt och drack tillsammans, och den unga kvinnans far sade till mannen: ”Jag ber dig, bestäm dig för att stanna över natten,+ och låt ditt hjärta vara väl till mods.”+  När mannen reste sig för att ge sig av, fortsatte hans svärfar att truga honom, så att han övernattade där igen.+  När han steg upp tidigt på morgonen den femte dagen för att ge sig i väg, då sade den unga kvinnans far: ”Jag ber dig, stärk ditt hjärta.”+ Och de dröjde till dess dagen led mot sitt slut. Och de båda fortsatte att äta.  Mannen+ reste sig nu för att ge sig av, han och hans bihustru+ och hans medhjälpare;+ men hans svärfar, den unga kvinnans far, sade till honom: ”Se nu! Dagen har nalkats sitt slut, och det går mot kväll. Jag ber er, stanna över natten.+ Se, dagen går till ro. Stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara väl till mods.+ Och i morgon kan ni stiga upp tidigt till er resa, och du kan gå till ditt tält.” 10  Men mannen gick inte med på att stanna över natten, utan han reste sig och gav sig i väg och kom ända till en plats framför Jebus,+ det vill säga Jerusalem;+ och han hade med sig ett par sadlade åsnehingstar och sin bihustru och sin medhjälpare.* 11  Medan de var i närheten av Jebus och eftersom dagsljuset hade avtagit avsevärt,+ sade nu medhjälparen till sin herre:* ”Kom nu och låt oss ta av till denna jebuséernas+ stad och övernatta där.” 12  Men hans herre sade till honom: ”Låt oss inte ta av till en stad som tillhör utlänningar,+ vilka inte är någon del av Israels söner; vi måste dra vidare ända till Gịbea.”+ 13  Och han sade vidare till sin medhjälpare: ”Kom och låt oss gå fram till en av platserna, vi kan övernatta antingen i Gịbea eller i Rama.”+ 14  Så drog de vidare och fortsatte på sin väg, och solen gick ner över dem när de var i närheten av Gịbea, som hör till Benjamin. 15  Då tog de av dit för att gå in och övernatta i Gịbea. Och de* gick in och satte sig på stadens torg, men det var ingen som tog med dem in i sitt hus för att låta dem övernatta.+ 16  Till slut, se, en gammal man kom på kvällen hem från sitt arbete ute på fälten,+ och mannen var från Efraims bergstrakt,+ och han uppehöll sig en tid i Gịbea; männen på platsen däremot var benjaminiter.+ 17  När han lyfte upp sina ögon, fick han se mannen, den resande, på stadens torg. Då sade den gamle mannen: ”Vart är du på väg, och varifrån kommer du?”+ 18  Han sade då till honom: ”Vi är på väg från Betlehem i Juda till de mest avlägsna delarna av Efraims bergstrakt.+ Jag är därifrån, men jag begav mig till Betlehem i Juda;+ och jag är på väg till mitt eget hus,* men det är ingen som tar med mig in i sitt hus.+ 19  Och det finns både halm och foder+ åt våra åsnehingstar, och det finns både bröd+ och vin åt mig och din slavinna+ och åt medhjälparen+ som är hos din tjänare.* Det råder inte brist på någonting alls.” 20  Men den gamle mannen sade: ”Må du ha frid!*+ Låt mig sörja för allt som fattas dig.+ Övernatta bara inte på torget.” 21  Så förde han in honom i sitt hus+ och kastade blandfoder åt åsnehingstarna.+ Sedan tvättade de sina fötter+ och åt och drack. 22  Medan de lät sitt hjärta vara väl till mods,+ se, då omringade männen i staden, män som var idel oduglingar,*+ huset+ och trängde varandra mot dörren; och de sade gång på gång till den gamle mannen, husets ägare: ”För ut mannen som har kommit in i ditt hus, så att vi kan ha könsumgänge med honom.”+ 23  Då gick mannen som var husets ägare ut till dem och sade till dem:+ ”Nej, mina bröder,+ gör inte något orätt, det ber jag er, eftersom denne man har kommit in i mitt hus. Begå inte denna skamliga och dåraktiga handling.+ 24  Här är min dotter, en jungfru, och hans bihustru. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, så kan ni våldta dem+ och göra med dem det som är gott i era ögon. Men mot denne man skall ni inte göra något så skamligt och dåraktigt som detta.” 25  Men männen ville inte lyssna på honom. Då fattade mannen tag i sin bihustru+ och förde ut henne till dem utanför; och de hade könsumgänge med henne+ och våldförde sig+ på henne hela natten intill morgonen, varefter de sände i väg henne när morgonrodnaden bröt fram. 26  Sedan kom kvinnan när det höll på att bli morgon, och hon föll ner vid ingången till mannens hus, där hennes herre var,+ och blev liggande där tills det blev ljust. 27  Längre fram på morgonen steg hennes herre upp och öppnade dörrarna till huset och gick ut för att dra vidare på sin väg, och se, kvinnan, hans bihustru,+ hade fallit ner vid ingången till huset och låg med händerna på tröskeln! 28  Så han sade till henne: ”Res dig upp och låt oss gå.” Men det kom inget svar.+ Då lyfte mannen upp henne på åsnan och bröt upp och gick till sin ort.+ 29  Sedan gick han in i sitt hus och tog slaktkniven och fattade tag i sin bihustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv stycken+ och sände henne till varje område i Israel.+ 30  Och var och en som såg det sade: ”Något sådant som detta har aldrig hänt eller blivit sett från den dag då Israels söner drog upp från Egyptens land ända till denna dag. Låt ert hjärta ge akt* på detta, håll rådslag+ och säg er mening.”

Fotnoter

”Men ... var otrogen mot honom.” Hebr.: wattiznẹh (av zanạh, ”begå otukt”) ‛alạw; LXXA: ”Men ... blev vred på honom.”
El.: ”för att tala uppmuntrande till henne”. Ordagr.: ”för att tala till hennes hjärta”.
El.: ”unge man”, ”pojke”.
”han”, LXXhssIt; MSy: ”de”.
”och sin bihustru och sin medhjälpare”, i överensstämmelse med v. 9 och 11; M: ”och hans bihustru var med honom”.
”sin herre”. Hebr.: ’adhonạw, majestätsplural; grek.: ton kỵrion autou; lat.: dọminum sụum. Se not till 1Mo 39:2.
”de”, LXXSyVg; M: ”han”.
”till mitt eget hus”, LXX (jfr v. 29); MSy: ”till Jehovas hus”; Vg: ”till Guds hus”. Men enl. KBL, sid. 368, 369, och HAL, sid. 378, kan ”Jehova” i detta fall vara en feltolkning av pronominalsuffixet som anger 1:a person sing. (”mitt”).
”din tjänare”, TSy; M: ”dina tjänare”.
Ordagr.: ”Frid till dig.” Hebr.: shalọ̄m lakh.
Ordagr.: ”belialssöners män”; ”belial” betyder ”oduglighet”, ”onyttighet”, ”värdelöshet”.
”Låt ert hjärta ge akt”. El.: ”Inrikta ert hjärta”, T; M: ”Inrikta er (själva)”.