Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel | NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Domarboken 11:1–40

11  Och gileaditen Jefta+ var en tapper, väldig man,+ och han var son till en prostituerad+ kvinna, och Gịlead var far till Jefta.  Och Gịleads hustru födde söner åt honom. När hustruns söner växte upp drev de ut Jefta och sade till honom: ”Du skall inte ha någon arvedel i vår fars hushåll,+ för du är en annan kvinnas son.”  Då flydde Jefta undan sina bröder och bosatte sig i landet Tob.+ Och sysslolösa män samlade sig kring Jefta och drog ut tillsammans med honom.+  En tid därefter gav sig Ammons söner i strid med Israel.+  Och när Ammons söner stred mot Israel+ gav sig Gịleads äldste av för att hämta Jefta från landet Tob.+  Sedan sade de till Jefta: ”Kom och tjäna som vår befälhavare, och låt oss strida mot Ammons söner.”  Men Jefta sade till Gịleads äldste:+ ”Var det inte ni som hatade mig, så att ni drev ut mig ur min fars hus?+ Och varför har ni kommit till mig just nu när ni är i nöd?”+  Då sade Gịleads äldste till Jefta: ”Det är just därför vi har kommit tillbaka+ till dig. Gå med oss och strid mot Ammons söner och bli vårt överhuvud över alla som bor i Gịlead.”+  Då sade Jefta till Gịleads äldste: ”Om ni hämtar mig tillbaka för att strida mot Ammons söner och Jehova överlämnar+ dem åt mig, skall jag bli ert överhuvud!” 10  Gịleads äldste sade då till Jefta: ”Må Jehova vara den som lyssnar till vad som sägs mellan oss,+ om vi inte handlar på ett sätt som är i enlighet med ditt ord.”+ 11  Jefta gick då med Gịleads äldste, och folket satte honom till överhuvud och befälhavare över sig.+ Sedan framförde Jefta allt han hade sagt inför Jehova+ i Mispa.+ 12  Jefta sände sedan budbärare till Ammons söners+ kung och lät säga: ”Vad har jag med dig att göra,*+ eftersom du har kommit emot mig för att strida i mitt land?” 13  Då sade Ammons söners kung till Jeftas budbärare: ”Det är därför att Israel tog mitt land när de drog upp ur Egypten,+ från Arnon+ ända till Jabbok och ända till Jordan.+ Och lämna det nu fredligt tillbaka.” 14  Men Jefta sände ännu en gång budbärare till Ammons söners kung 15  och lät säga till honom: ”Detta är vad Jefta har sagt: ’Israel tog inte Moabs+ land och Ammons söners land.+ 16  Ty när Israel drog upp ur Egypten, vandrade de genom vildmarken ända till Röda havet+ och kom slutligen till Kades.+ 17  Sedan sände Israel budbärare till Edoms+ kung och lät säga: ”Jag ber dig, låt mig passera genom ditt land”, men Edoms kung lyssnade inte. De sände också bud till Moabs+ kung, men han samtyckte inte. Och Israel stannade kvar i Kades.+ 18  När de vandrade vidare genom vildmarken, gick de runt om Edoms land+ och Moabs land, så att de kom öster om Moabs land*+ och slog läger i trakten av Arnon; och de kom inte innanför Moabs gräns,+ ty Arnon var Moabs gräns.+ 19  Därefter sände Israel budbärare till Sihon, amoréernas kung, kungen i Hesbon,+ och Israel lät säga till honom: ”Jag ber dig, låt oss passera genom ditt land till min egen ort.”+ 20  Men Sihon kände sig inte säker i fråga om att Israel skulle passera genom hans område, så Sihon samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas+ och gav sig i strid med Israel.+ 21  Då gav Jehova, Israels Gud, Sihon och allt hans folk i Israels hand, så att de slog dem, och Israel tog hela det land i besittning som tillhörde amoréerna, dem som bodde i det landet.+ 22  De tog hela amoréernas område i besittning, från Arnon ända till Jabbok och från vildmarken ända till Jordan.+ 23  Och nu, det var Jehova, Israels Gud, som drev bort amoréerna inför sitt folk Israel,+ och nu vill du driva bort dem!* 24  Är det inte den som din gud* Kemosh+ låter dig driva bort som du driver bort?* Och var och en som Jehova, vår Gud, driver bort inför oss, den driver vi bort.*+ 25  Och nu, är du på något sätt bättre än Balak, Sippors son, Moabs kung?+ Tvistade han någonsin med Israel, eller stred han någonsin mot dem? 26  I tre hundra år har Israel bott i Hesbon och dess underlydande städer+ och i Ạroer+ och dess underlydande städer och i alla de städer som ligger vid Arnons stränder. Varför har ni då inte ryckt bort dem under den tiden?+ 27  Jag för min del har inte syndat mot dig, men du handlar orätt mot mig genom att strida mot mig. Må Jehova, domaren,+ i dag döma mellan Israels söner och Ammons söner.’” 28  Men Ammons söners kung lyssnade inte till de ord som Jefta sände till honom.+ 29  Jehovas ande kom nu över Jefta,+ och han drog igenom Gịlead och Manasse och passerade Mispe i Gịlead,+ och från Mispe i Gịlead drog han vidare till Ammons söner. 30  Sedan gav Jefta ett löfte+ till Jehova och sade: ”Om du verkligen ger Ammons söner i min hand, 31  så skall det ske att den som kommer ut, som kommer ut genom dörrarna till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i frid+ från Ammons söner, skall tillhöra Jehova,+ och jag skall offra denne som ett brännoffer.”+ 32  Så drog Jefta över till Ammons söner för att strida mot dem, och Jehova gav dem i hans hand. 33  Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag från Ạroer hela vägen till Minnit+ – tjugo städer – och ända till Ạbel-Kẹramim. Så kuvades Ammons söner inför Israels söner. 34  Slutligen kom Jefta till Mispa,+ till sitt hem, och se, hans dotter kom ut för att möta honom med tamburinspel och dans!*+ Och hon var hans enda barn.* Förutom henne hade han varken son eller dotter. 35  Och när han fick se henne rev han sönder sina kläder+ och sade: ”Ack, min dotter! Du gör mig helt förkrossad, ja, du har blivit den som jag har stött ut. Och jag har öppnat min mun inför Jehova, och jag kan inte ta det tillbaka.”+ 36  Men hon sade till honom: ”Min far, om du har öppnat din mun inför Jehova, så gör med mig enligt vad som har gått ut ur din mun,+ eftersom Jehova har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons söner.” 37  Och hon sade vidare till sin far: ”Tillåt mig att göra detta: Låt mig få rå mig själv i två månader, och låt mig gå i väg, och jag skall gå ner på bergen, och låt mig gråta över min jungfrudom,+ jag och mina väninnor.” 38  Då sade han: ”Gå!” Så sände han bort henne för två månader; och hon gick i väg, hon tillsammans med sina väninnor, och grät över sin jungfrudom på bergen. 39  Och när det hade gått två månader vände hon tillbaka till sin far, och han fullgjorde då sitt löfte som han hade gett med avseende på henne.+ Och hon hade aldrig umgänge med någon man. Och det blev en förordning i Israel: 40  År efter år gick Israels döttrar ut för att lovorda* gileaditen Jeftas dotter, fyra dagar om året.+

Fotnoter

Ordagr.: ”Vad [är det] för mig och för dig [...?]” Ett hebr. idiom; ett avvisande sätt att fråga på som antyder en invändning (en protest). Se Tillägg 7B.
El.: ”så att de gick mot solens uppgång i förhållande till Moabs land”.
”ärva dem”, LXX; Vg: ”ta deras land i besittning”.
”din gud”. Hebr.: ’elohẹjkha; grek.: ho theọs sou; lat.: dẹus tụus; i LXXVg har ’elohẹjkha (av ’elohịm) alltså uppfattats som majestätsplural och har därför återgetts med ett ord i sing.
”som du ärver”, LXX; Vg: ”som med rätta tillhör dig”.
”den ärver vi”, LXX; Vg: ”den tillfaller oss som besittning”.
Ordagr.: ”med tamburiner och med (ring)danser”.
”Och hon var hans enda barn.” Ordagr.: ”Och bara hon, hon ensam (den enda).” Hebr.: werạq hi’ jechidhạh; LXX återger jechidhạh med monogenẹ̄s, ”enfödd”; Vg: unigẹnita fịlia, ”enfödd dotter”. Jfr 1Mo 22:2. Se not till Lu 8:42.
”för att beklaga (begråta)”, LXX; genom en rättelse av M: ”för att svara (tala med)”. Se 5:11, där samma hebr. verb, tanạh, ”besjunga”, används.