Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

Apostlagärningarna 27:1–44

27  När det nu var bestämt att vi skulle segla i väg till Italien,+ överlämnade man både Paulus och några andra fångar till en officer* vid namn Julius från den kejserliga truppstyrkan.  Sedan vi hade stigit ombord på en båt från Adramyttion, som just skulle segla till platser utmed provinsen Ạsias kust, avseglade vi, och tillsammans med oss var Aristạrkus,+ en makedonier från Thessalonịke.  Och nästa dag lade vi till vid Sidon, och Julius bemötte Paulus med människokärlek*+ och tillät honom att gå till sina vänner och åtnjuta deras omsorg.+  Och när vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind;  och vi navigerade över öppna havet utmed Kilikien och Pamfylien och gick in till Myra i Lykien.  Och där fann officeren en båt* från Alexandria+ som seglade till Italien, och han fick oss ombord på den.  Därpå, sedan vi långsamt seglat vidare i ganska många dagar och med svårighet kommit till Knidos, och eftersom vinden inte tillät oss att komma vidare, seglade vi in i lä av Kreta vid Salmọne,  och efter att med svårighet ha seglat utmed kusten kom vi till en plats som kallas Sköna hamnar, i närheten av staden Lasẹa.  Då nu avsevärd tid hade gått och det var riskfyllt att vid det här laget färdas till sjöss, eftersom också försoningsdagens+ fasta* redan var förbi, gav Paulus en rekommendation 10  och sade till dem: ”Ni män, jag inser att sjöresan skall komma att medföra skada och stor förlust, inte bara av lasten och båten, utan också av våra själar.”*+ 11  Men officeren ville hellre rätta sig efter sjökaptenen och skeppsredaren än efter det Paulus sade. 12  Eftersom nu hamnen var olämplig för övervintring, tillrådde flertalet att man skulle lägga ut därifrån för att se om man på ett eller annat sätt kunde hinna till Fenix för att övervintra, en hamn på Kreta som är öppen mot nordost och mot sydost.* 13  När dessutom sunnanvinden blåste milt, menade de att de hade så gott som förverkligat sin föresats, och de lättade ankar och började segla tätt utmed Kretas kust. 14  Men inte långt därefter kom en våldsam stormvind+ som kallades Euroạquilo* farande ner över ön. 15  Då nu båten greps med våld och inte kunde hålla upp mot vinden, föll vi av och började driva. 16  Vi löpte så in i lä av en liten ö som hette Kauda, och ändå orkade vi knappt bli herrar över skeppsjollen+ i aktern. 17  Men sedan de halat den ombord, började de använda hjälpmedel för att slå trossar om båten; och eftersom de var rädda att de skulle ränna på grund i Syrten,* tog de ner riggen, och så drev de vidare. 18  Men eftersom vi häftigt kastades hit och dit av stormen, började de följande dag lätta+ båten; 19  och på tredje dagen kastade de med egna händer båtens tackling överbord. 20  När nu varken sol eller stjärnor syntes på flera dagar och en inte så liten storm+ låg på, började det bli slut på allt hopp om att vi till sist skulle bli räddade. 21  Och när man nu länge varit avhållsam i fråga om mat, ställde sig Paulus mitt ibland dem+ och sade: ”Män, ni borde sannerligen ha lytt mitt råd och inte lagt ut från Kreta och utsatts för denna skada och förlust.+ 22  Ändå rekommenderar jag er nu att vara vid gott mod, för inte en själ* av er skall gå förlorad, utan bara båten. 23  I natt stod det nämligen intill mig en ängel+ från den Gud som jag tillhör och som jag ägnar helig tjänst,*+ 24  och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren,+ och se, Gud har villigt gett dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ 25  Var därför vid gott mod, ni män; för jag tror Gud,+ att det skall bli precis som det har blivit mig sagt. 26  Men vi måste vräkas upp på någon ö.”+ 27  När nu den fjortonde natten föll på och vi kastades av och an på Ạdriahavet,* började sjömännen vid midnatt misstänka att de närmade sig något land. 28  Och när de lodade, fann de tjugo famnars* djup; så fortsatte de en kort sträcka och lodade på nytt och fann femton famnars djup. 29  Och eftersom de var rädda att vi skulle driva upp på någon klippa, kastade de ut fyra ankaren från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30  Men när sjömännen gjorde ett försök att fly från båten och firade ner skeppsjollen i sjön under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören, 31  sade Paulus till officeren och soldaterna: ”Om de där männen inte blir kvar på båten, kan ni inte bli räddade.”+ 32  Då kapade soldaterna linorna till skeppsjollen+ och lät den falla ner. 33  Då det nu höll på att bli dag, började Paulus uppmuntra allesammans att ta sig något att äta och sade: ”I dag är det fjortonde dagen som ni har stått på vakt, och ni håller alltjämt ut utan mat och har inte tagit er något att äta. 34  Därför uppmuntrar jag er att ta någon mat, för det bidrar till er räddning; ty inte ett huvudhår+ skall gå förlorat på någon enda av er.” 35  När han hade sagt detta, tog han också ett bröd, tackade+ Gud inför dem alla och bröt det och började äta. 36  Då blev de alla på gott humör och började själva inta föda. 37  Nu var vi allt som allt 276* själar* i båten. 38  När de hade fått mat och blivit mätta, grep de sig an med att lätta+ båten genom att kasta vetet i sjön. 39  När det till sist blev dag, kunde de inte känna igen landet, men de lade märke till en vik med en strand, och där var de beslutna att låta båten driva upp,+ om de kunde. 40  Och genom att kapa ankarna lät de dem falla i sjön, samtidigt som de lösgjorde styrårornas surrning, och sedan de hissat förseglet för vinden, styrde de mot stranden. 41  Och när de stötte på ett rev, spolat av havet på ömse sidor, satte de skeppet på grund, och fören rände hårt på och satt orubbligt fast, men aktern började våldsamt brytas sönder.+ 42  Då fattade soldaterna beslutet att döda fångarna, så att ingen skulle kunna simma bort och komma undan. 43  Men officeren ville gärna föra Paulus välbehållen fram och hindrade dem i deras avsikt. Och han befallde att de som kunde simma skulle hoppa i vattnet och ta sig i land först, 44  och därefter de övriga, somliga på plankor och somliga på vrakdelar från båten. Och så gick det till att alla fördes välbehållna i land.+

Fotnoter

El.: ”centurion”, en befälhavare över 100 soldater.
”med människokärlek”. El.: ”humant”. Ordagr.: ”människovänligt”. Grek.: filanthrọ̄pōs.
Ett spannmålsfartyg.
El.: ”höstfastan”. J22(hebr.): jōm hakkippurịm, ”försoningsdagen”.
El.: ”våra liv”.
Ordagr.: ”som blickar ner längs med sydvästvinden och längs med nordvästvinden”. (Att blicka ner längs med vinden betyder enligt somliga att blicka i den riktning vinden blåser.)
”Euroaquilo”. Grek.: Eurakỵlōn; lat.: euroạquilo; en nordostvind.
Två stora grunda bukter, fulla av drivsandsbankar, på Afrikas nordkust vid Libyen.
El.: ”ett liv”.
”jag ägnar helig tjänst”. Grek.: latreuō; J17(hebr.): ’anị ‛ovẹdh, ”jag tjänar (tillber, dyrkar)”. Se not till 2Mo 3:12.
Omfattade på den tiden det som nu kallas Adriatiska havet, Joniska havet och den del av Medelhavet som ligger mellan Sicilien och Kreta.
”famnars”. Grek.: orguiạs. En famn anses i regel vara fyra alnar (omkr. 1,8 m).
”276”, אIthssVgSyh,p; A: ”275”; B: ”omkring 76”. I WH är det grek. ordet ὡς (hōs, ”omkring”) markerat med halva hakparenteser upptill, och i marginalen står det grek. ordet diakọsiai, ”två hundra”. Avskrivaren bakom B gjorde uppenbarligen felet att sammanföra den sista bokstaven, omega, ῳ (ōi), i det föregående grek. ordet, πλοίῳ (ploiōi, ”båt”), med den nästföljande bokstaven, sigma, ς (s), som står för 200, så att det gav det grek. ordet ὡς (hōs, ”omkring”). Den rätta sifferuppgiften är följaktligen 276, inte 76.
El.: ”personer”.